Våren tvekar, på mer än ett sätt, skriver Martin Lind: Vad är allt tal om uppståndelse värt när vår jord fylls av svarta bilder, av orättens hantlangare och självsvåldig och hänsynslös politik? Finns det överhuvud skäl att tro på en uppståndelse när tillvaron så entydigt tycks tala ett annat språk?  Det är fortfarande is och snö på Österlen. I trakten kring Brösarp brukar jag vistas på fritiden.

En kall vår utmanar tron på uppståndelsen

Martin Lind

Våren tvekar, på mer än ett sätt, skriver Martin Lind: Vad är allt tal om uppståndelse värt när vår jord fylls av svarta bilder, av orättens hantlangare och självsvåldig och hänsynslös politik? Finns det överhuvud skäl att tro på en uppståndelse när tillvaron så entydigt tycks tala ett annat språk? 

Det är fortfarande is och snö på Österlen. I trakten kring Brösarp brukar jag vistas på fritiden. I år har jag firat påsk i stugan och träffat barn och barnbarn. Almanackan visar på april men marken talar om vinter med frostig jord.

Det har varit en kall vår.

När massmedia dessutom fyller på med kärnvapenhot från Nordkorea blir det inte bättre. Ena dagen tycks hotet tonas ner, andra dagen kommer uppgifter om missiler riktade mot konkreta mål där människor vistas i mängd. Några menar enligt dagspressen att hotet är överdrivet, en nordkorean som flytt från tortyr och isolering vägrar underskatta hotet.

Förutom politiska skrämselrop fylls våra nyhetsmedia om kriget i Syrien som aldrig tycks ta slut, om den arabiska våren som blivit en enda kylig årstid där våren inte kommer på riktigt.

I vårt eget land har debatten om Reva tvättat våra ögon. Med ens ser vi tydligare hur mycket främlingsrädsla som bestämmer vår tillvaro. Hela upplägget – att utsätta människor med ”utomsvenskt” utseende för särskild behandling – är fullständigt oacceptabel. För det första är det fullständigt godtyckligt vad som är ”utomsvenskt” och vad som inte är det. Men hela detta projekt föder oro bland människor i vårt land och det inte minst bland dem som medvetet flytt den politiska otryggheten, diskrimineringen och det egenmäktiga våldet.

Debatten om Reva har påmint om rädsla för främlingar och det främmande ända in i kyrkan. Det påstås att vi lever i ett kyligare politiskt klimat än tidigare när det gäller synen på flyktingar.

Hur kan man fira påsk på jorden i en så frostig vår?

Vad är allt tal om uppståndelse värt när vår jord fylls av svarta bilder, av orättens hantlangare och självsvåldig och hänsynslös politik? Finns det överhuvud skäl att tro på en uppståndelse när tillvaron så entydigt tycks tala ett annat språk?

Det är allvarliga frågor i påsktid. Det finns inga enkla svar på sådana frågor.

Kristen tro är inte i första hand en mirakeltro. Det är något vi borde fundera mer på. Centrum i evangeliernas berättelser om Jesus är inte mirakler. Det sägs att Jesus utförde teckenhandlingar – det var handlingar som pekade utöver sig själva hän mot något annat. Själva tecknet var inte det centrala.

Berättelserna om Jesus i alla de fyra evangelierna handlar om hur Jesus i ord och handling praktiserar en människokärlek som vägrar göra skillnad på folk och folk. Och alla dessa berättelser mynnar ut i den stora berättelsen om hur Jesus förrådes, fängslas, förhörs, förnedras, misshandlas och dödas. På tredje dagen berättas att Gud ger Jesus nytt liv.

Den stora berättelsen är inte ett förnekande av det svarta i vår tillvaro. I den tidigkristna kyrkan hölls firandet av Jesus död och uppståndelse samman. Det var så att säga ett tillfälle då man återberättade hela historien. Under lång tid har Långfredagen och berättelserna om Jesu död stått i centrum. Så var det i min ungdom.

Nu tenderar kyrkolivet att bli ett enda påskfirande där ibland de svarta sidorna undanhålles. Men Jesus ropar på korset om hur han övergivits av alla, även Gud har lämnat honom. Svartare kan det inte bli.

Den kristna påsken är en berättelse om ett trotsigt hopp: vår tillvaro kan aldrig bli så svart att inte Gud kan vända den. Påskens berättelse målar inte fernissa över det svåra men upprepar för oss: livet är starkare än döden. Hur mycket guld och galoner som makten än klär sig i finns den verkliga kraften i själva livet. Detta är en berättelse om hopp mitt i det till synes hopplösa.

Kristen tro har genom historien förenats med de mest skilda politiska åskådningar. Det finns knappast någon åskådning som inte haft företrädare som också sagt sig vara kristna. Historiskt har därför kristen tro böjts i nästan alla riktningar.
Men söker man ett principiellt svar på den kristna trons innebörd kan man inte, menar jag, finna stöd för rasism, främlingsfientlighet, diskriminering och särbehandling av människor utifrån vad som berättas om Jesus i bibeltexterna.
Här gör texterna motstånd. Här pekar de bibliska berättelserna på en människosyn där alla människor har gudomligt ursprung och ett gudomligt uppdrag att leva som Guds medarbetare.

Påsken är den kristna trons största högtid. Utan påsk ingen kyrka, utan påsk ingen kristen tro. Men samtidigt är påsken släkt med alla människors längtan efter hopp i det som är mörkt, omänskligt och kränkande.

Det är mörkt på jorden. Men det är också PÅSK – mitt i den kyliga våren.

5 kommentarer på “En kall vår utmanar tron på uppståndelsen

  1. Bengt Olof Dike skriver:

    Bra skrivet av min gamle biskop!

    Men då isande vindar blåser från olika håll i världen med kärnvapenhotelser, inbördeskrigets blodbad, terrorattacker eller då ekonomiska svångremmar dras åt och arbetslöshetssiffrorna skjuter i höjden, måste kampen för fred, frihet, demokrati och förtryckta folks upprättelse intensifieras. I den kampen är tron på Han som – för att citera Olov Hartman – ”gick före oss” central och den bästa tänkbara plattform för att hävda frihetens och solidaritetens oskattbara värden. Att hjälpa de nödställda, ge dem tillbaka mänsklig värdighet som hamnat utanför gemenskapen, stå upp för livets okränkbarhet, sanningen och rätten!
    Efter mörker kommer ljus och därmed hopp!
    Mörkrets destruktiva krafter får inte, kommer inte, att segra!

    Martins ord andas också, mitt i konstaterandet av de tunga världsmolnen, detta hopp – Jesu uppståndelses hopp!
    Tack än en gång för den tänkvärda texten!

  2. Tomas skriver:

    Alla människor skall uppstå till den yttersta domen.

    Bibeln ger många bilder av himlen. Men också om ett evigt straff där det är mörkt och eld. Det är såklart metaforer, men vi kan konstatera att det finns ett helvete och att det är en tillvaro av nån form av evigt lidande.

    Tyvärr har Svenska kyrkan fram tills för ett par årtionden förkunnat helvetet som skrämselpropaganda och den som bara predikar om helvetet för ingen till himlen. Men tyvärr har man nu i Svenska kyrkan slopat helvetet och det är ju också fel eftersom det finns en risk att gå evigt förlorad i något som bibeln kallar för eldsjön. Det är som jag tidigare skrev en beskrivnng för evigt straff.

  3. Tomas skriver:

    Det var en sak som inte kom med i förra inlägget och det var frågan. Jag undrar hur Martin Lind menar när han skriver att vår tillvaro aldrig kan bli så svart att Gud inte kan vända det? Menar han på jorden eller ur evighetsperspektiv?

    I Frälsningsarméns elfte lärosats står det ”När våra kroppar dör fortsätter vi att leva på ett nytt och annorlunda sätt. Vid tidens slut skall Jesus döma alla människor. De som valt honom till sin Frälsare kommer att leva lyckligt med honom i evighet. De som inte gjort detta kommer för alltid att vara olyckliga, eftersom de valde det som skiljer dem från allt som är gott och ljuvligt.”

  4. olov sandegård skriver:

    Personligen har jag svårt att se värdet av olika eskatologiska spekulationer om vad som eventuellt händer efter den fysiska döden. ”Himmel” och ”helvete” existerar ju i hög grad här och nu, vilket också framgår av Martin Linds betraktelse.

  5. Tomas skriver:

    Olov S, jag tar förgivet att Martin Lind tror på den dubbla utgången. Han menar nog att det aldrig kan bli så svart här på jorden att Gud inte kan vänta det :)