Polariseringen i Egypten visar att det inte räcker med ekonomiskt bistånd för att bygga upp landet, det är lika viktigt att toleransen mot oliktänkande förankras i det politiska klimatet så att politiska motståndare kan verka under samma tak i det civila samhället. Då måste alla parter följa demokratins spelregler, skriver professor Mohammad Fazlhashemi och hänvisar till en "Mini-Almedalsdag" i Kairo som gott exempel.

Hoppfullt miniAlmedalen i Kairo

Mohammad Fazlhashemi

Polariseringen i Egypten visar att det inte räcker med ekonomiskt bistånd för att bygga upp landet, det är lika viktigt att toleransen mot oliktänkande förankras i det politiska klimatet så att politiska motståndare kan verka under samma tak i det civila samhället. Då måste alla parter följa demokratins spelregler, skriver professor Mohammad Fazlhashemi och hänvisar till en ”Mini-Almedalsdag” i Kairo som gott exempel.

Den politiska polariseringen i Egypten efter diktatorn Mubaraks fall och de återkommande sammandrabbningarna mellan sekulära och religiösa partiers anhängare har kastat en mörk skugga över utvecklingen i landet. Splittringen, den djupa och ömsesidiga misstron mellan de olika parterna och det tilltagande politiska våldet som blossar upp med jämna mellanrum har lett till många bekymrade frågor om vart Egypten är på väg och om den arabiska vårens landvinningar håller på att gå förlorade i landet.

Den låsta situationen i landet kan beskrivas på följande sätt. Från den nya regeringens sida och de partier och folkrörelser som stöder den ses varje kritik som ett stöd för den gamla regimen, en kontrarevolution eller ett ifrågasättande av dem som har vunnit parlaments- och presidentvalen. De drivs av uppfattningen att valets segrare inte behöver ta någon som helst hänsyn till förlorarna. Oppositionen förväntas underkasta sig majoritetsstyrets beslut.

Från den sekulära och nationalistiska oppositionens sida anklagar man Muslimska brödraskapet för att ha diktaturfasoner. De ser den nya konstitutionen som ett hinder för medborgerliga fri- och rättigheter. De gör allt för att obstruera den av Muslimska brödraskapet ledda regeringens arbete. Samtidigt hyser de ett djupt förakt mot dem som har röstat fram de nya makthavarna. De beskrivs i termer som obildade och okultiverade analfabeter som inte vet sitt och landets bästa eller välorganiserade medlemmar som har drillats i att lyssna och lyda utan att ifrågasätta.

Med jämna mellanrum drabbar de båda parterna samman på gatan, där regeringen och oppositionen visar sina muskler för varandra genom massprotester eller våldsamma sammanstötningar. Striden utkämpas också i domstolar, där de två lägren driver rättsliga tvister mot varandra, på nätet, i sociala medier och i de medier som når allra flest egyptier, det vill säga tv och radio. De båda lägren försöker mobilisera opinionen och under tiden blockerar de varandras arbete.

Det mest alarmerande är att de inte visar någon som helst aktning eller förtroende för varandra. Även om den gamla regimen är borta vilar diktaturens anda över det politiska livet i landet, och flera decenniers diktatur har undanröjt varje form av förtroende mellan de olika lägren. Man nöjer sig inte med mindre än att krossa eller helt oskadliggöra motparten för att driva igenom sin egen sak.

Utvecklingen i Egypten visar att diktaturernas fall utgör enbart det första steget mot varaktig demokrati. Därtill krävs en hel del insatser som exempelvis stärkande av det civila samhället, ekonomisk tillväxt och fördelningspolitik, krafttag mot den utbredda korruptionen, vidareutveckling av utbildningssystem för att befästa kritiskt tänkande, arbete för jämställdhet mellan könen samt kvinnors frigörelse från juridisk diskriminering, patriarkala traditioner och socialt förtryck. Omvärlden kan bidra till utvecklingen genom att gå in med riktade insatser som bistår regionen under dess övergångsfas.

En sådan insats gjordes den 23 mars i Kairo arrangerad av Svenska institutet i Alexandria (SwedAlex). I Almedalsanda fick allmänheten tillfälle att under informella former träffa och samtala med företrädare för politiska partier och ideella organisationer. Evenemanget hade förberetts under några månader av en kommitté bestående av ett tiotal partifunktionärer från lika många partier under ledning av Svenska Institutet i Alexandria och en egyptisk frivilligorganisation, ”Enlightened Egypt”. Tanken var att detta ”mini-Almedalen” skulle öppna upp för dialog och bidra till att skapa en grogrund för demokrati på gräsrotsnivå.

Från institutets sida var man angelägen om att framhäva det egyptiska ägarskapet till ”mini-Almedalen” och medan SwedAlex stod för organisationen överläts valet av ämnen för partiernas respektive debatter helt åt dem själva. Funktionärer från de politiska partierna och organisationerna svarade på frågor från allmänheten i sina respektive montrar från morgonen till eftermiddagen. I den stora paneldebatten som genomfördes under rubriken ”Medlen för att uppnå social rättvisa och en god livskvalitet” medverkade sexton deltagare från olika religiösa och sekulära partier/organisationer.

Mini-Almedalsdagen i Kairo avslutades med en partiledardebatt där sju partiledare deltog i en timslång direktsänd TV-debatt under temat demokratisk övergångsfas och konsten att medverka i den politiska processen trots motsatta politiska uppfattningar. Flera TV-kanaler inklusive Al-Jazeera sände debatten. Hela dagen följdes av ett stort mediauppbåd – drygt 80 representanter för TV, radio, dags- och veckopress fanns på plats.

Polariseringen i Egypten visar att det inte räcker med ekonomiskt bistånd för att bygga upp landet, det är lika viktigt att toleransen mot oliktänkande förankras i det politiska klimatet så att politiska motståndare kan verka under samma tak i det civila samhället. Då måste alla parter följa demokratins spelregler.

Kommentarsfältet är stängt.