Är Sverige på väg att bli en liten tekniskt avancerad krigsmakt allierad med Nato? Och är den gamla bilden av Sverige som en alliansfri fredsbevarande röst utanför de geopolitiska maktblocken på väg att gå förlorad?

Svenskt deltagande i FNs fredsbevarande styrkor har en lång tradition. Från början förutsattes det att insatsen skulle vara fredsbevarande, ske med parternas samtycke och med en starkt kringskuren våldsanvändning. Men både förutsättningar och praxis har förändrats i de senaste FN-operationerna där Sverige deltagit.

Den svenska styrkan i Afghanistan tvingades efter amerikansk order 2010 att övergå från en fredsoperation till en fullständig upprorsbekämpning, i praktiken innebar detta krig mot en identifierad fiende. Det konstaterar professor Wilhelm Agrell, som i trettio år forskat i svensk försvar- och säkerhetspolitik.

De blå baskrarnas fredsbevarande operationer under FNs flagg har med hjälp av otillräcklig information, och vad Agrell talar om som ”kollektiv tankeförlamning” hos media, förvandlats till en tvingande militär operation under befäl av en amerikansk brigadgeneral. Detta utan att förändringen diskuterats i valmanskåren. Sverige deltar nu för första gången i modern tid i en större väpnad konflikt med fullskaliga militära operationer, utan fredsoperationernas begränsningar.

Samma strategi används som under Vietnamkriget; nedkämpande och fördrivande av upprorsmännens styrkor, etablerandet av en permanent truppnärvaro i området samt kontakt med och kontroll över befolkningen. Man glömmer att om främlingar betraktas som inkräktare hjälper det inte hur många skolor de bygger och hur mycket godsaker de delar ut till barnen, de kommer ändå att ha mindre legitimitet än upprorsmännen.

Afghanistan är inte det enda exemplet på hur Sverige har dragits in i geopolitiska konflikter där den alliansfria fredsbevarande rollen har gått förlorad. I skuggan av den arabiska våren, med folkliga uppror i Tunisien och Egypten, bedrevs en sofistikerad kampanj som hävdade förekomsten av folkligt uppror även i Libyen.

Ola Tunander, professor vid fredsforskningsinstitutet PRIO, har visat att detta var en sofistikerad bedrägerikampanj: Med en ironisk fråga punkterar Ola Tunander bilden av ett folkligt uppror: ”Och vilka trashanksrebeller, som de kallades, inrättar en ny libysk centralbank och ett nytt libyskt oljebolag på ett par veckor”?

Också i Libyen förvandlades en FN-resolution där uppdragets formulering var ”att använda nödvändiga åtgärder för att rädda civila, garantera en flygförbudszon och intensifiera fredssamtalen”, till en väpnad Nato-kampanj. Det som började med desperata rop på hjälp för att skydda demonstranter förvandlades till ett bombkrig mot den reguljära libyska armén och Gadaffilojala städer, kompletterad med markoperationer utförda av qatariska och emiratiska specialstyrkor.

Små stater i väst, som Sverige och Norge, förfördes att delta i kriget och förleddes att tro att kriget var en operation inom ramen för ”Responsibility to Protect”. Sveriges roll i denna ”humanitära intervention” var flygspaning för att identifiera bombmålen. Men det är knappast Sveriges uppgift att delta i krig för att tillgodose USA:s behov av kontroll över olje- och gastillgångar eller hindra andra makter från att utmana USA:s hegemoni.

Det svenska kravet på alliansfrihet har tidigare varit argument för ett självförsörjande försvar och därmed en viktig anledning till att vi har en av världens största vapenindustrier. Men nu håller vår förmåga till militär alliansfrihet och neutralitet i krig på att brytas ned genom att vi har sålt i princip all försvarsindustri, nästan undantagslöst, till företag i Nato-länder. JAS-planen lär inte heller kunna lyfta så långt över marken utan reservdelar från USA. Sverige har, enligt Robert Moore, USA:s vicechef för säkerhetssamarbete, blivit en ”offensiv aktör i internationella operationer”.

Sveriges programförklaring om ”militär alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde” håller på att urholkas. Nu är det dags för våra politiker att initiera en öppen debatt för att analysera konsekvenserna av vårt internationella engagemang, vår militära utrustning och vår vapenindustri.