Städernas skenbara säkerhet blottas när något går fel, i trafiken, i elförsörjningen. När samhället är utsatt, liksom människan i alla sina relationer, finns det en plats där många olika människor från diverse utgångspunkter och livsvillkor kommer för att med en mänsklighet samlas runt ett och samma bord, skriver Anders Jonåker.

En teologi för brustna städers människor

Anders Jonåker

Städernas skenbara säkerhet blottas när något går fel, i trafiken, i elförsörjningen. När samhället är utsatt, liksom människan i alla sina relationer, finns det en plats där många olika människor från diverse utgångspunkter och livsvillkor kommer för att med en mänsklighet samlas runt ett och samma bord, skriver Anders Jonåker.

En vinterslaskig eftermiddag på Sergels torg blev det plötsligt svart. Hela Stockholm släcktes ned. Senare hörde vi att ett av de större ställverken kollapsat. Tankarna snurrade. Frysboxen där hemma, cirkulationspumpen till värmen. Var någonstans hade jag packat ned trangian? Ett friluftskök kan vara bra att ha till hands även innanför tullarna. Snart började sirener ljuda. Staden blev alltmer spöklik och i fantasin anade man en samhällskris. Krig kändes tack och lov långt borta. Snart insåg jag att det inte var annat än att knata den alltför långa vägen hem. Där väntade vännerna.

Människan i tätbefolkade samhällen lever i utsatt läge. Läste i DN (19/3) att det tar minst tre dagar innan man får hjälp om en större kris skulle komma. Landsbygdens folk är mer vana och har beredskap när elnätets alla trådar brister. Med samhällets digitalisering är de flesta dock mer utsatta än förut. Jag frågade min mor hur tågen gick i hennes ungdom på 50-talet. ”De hade plog” blev det korta svaret. Nu krävs inte många minusgrader för att tågkaoset skall komma. I bestämd form. Det är liksom lag på det nu.

Storstaden bär, mitt i sin betongstyrka på en uppenbar skörhet. Också de sociala strukturerna sprids i ett allt mer finmaskigt nät. Dessutom digitalt. När elen går bryts till viss del alltså också en hel del relationstrådar. I ett individualiserat samhälle blir en kris kännbar. Autonomt sitter vi bakom skärmar och pekdon. Kommer staden klara nästa kris? ”Vilken stad kommer överleva” frågade redan Augustinus efter Roms förstöring. Men det finns strukturer som väger emot. Det finns en beredskap även i staden.

Bredvid individuella frihetsvärden finns olika former av socialt präglat erkännande, identifiering av fördjupande relationer och etablerad socialitet. Om storstaden överhuvudtaget skall överleva, behöver dess individualism och isolerande tendenser mötas av kollektiva strukturer och omsorgsfunktioner. Men detta är inget nytt.

Inom trafikens område är socialitet helt odiskutabelt och vad gäller just Stockholm i högsta grad välutvecklat liksom i de flesta kommuner. Storstaden skulle inte överleva en enda dag utan olika former av samordnade lösningar, mötesplatser, gemenskapsytor samt kulturellt, politiskt, religiöst och ekonomiskt delande.

–Men varför pratar ni inte med varann i tunnelbanan? undrade en britt. De välbyggda kollektiva lösningarna har gränser och måste kompletteras med en mer finmaskig närvaro. Mitt i allt storstadssurr, bloggande, surfande och twittrande, bär staden på kommunikationsstrukturer och gemenskapsbilder där människor söker stöd, närhet och kraft att leva i storstaden. Det är här i en mångfald av kommunikationsdynamik som kyrkans storstadsteologi finner en kontext.

”Jesus was mobile” skrev en gång storstadsteologen Harvey Cox i bästsäljaren The secular city. Aldrig någonsin har kyrkan haft så stora möjligheter menade Cox. I en kommunikativ tid när världen lever på budskap är kyrkan på hemmaplan. I storstaden tycks individualismen bära på relationseffekter som leder vidare in i en social vändning. En av samhällets pusselbitar i detta nätverkande är utan tvekan religionen som har en stor potential att möta denna stadens omvända riktningslogik. Staden består inte av endast individer.

Där finns invånare som söker en gemenskap. Men förutsättningarna för relationsstrukturer ser olika ut beroende på stadskärnans, stadsdelens eller förortens villkor. Kyrkan har därför att förhålla sig till en diversifiering snarare än kopiering i den växande storstaden.

Därför måste man fråga om färdiga informationslösningar, managementprodukter och enformiga kommunikationsplattformer är så tilltalande? Världen är i rörelse och då är det lätt att missa den mylla där fröet tillfälligt kan slå rot. Stöd därför de många rösterna!

I slutet av sin doktorsavhandling om kyrkans socialitet, kommer Dietrich Bonhoeffer osökt in på frågan om stadens urbana miljö och finner denna kontext högst legitim för kyrkan. Där människor i urban miljö, från olika klasser, miljöer och traditioner utan att egentligen alls känna varandra, i sin självständighet samlas till något så förenande som den heliga nattvarden, det är ett av de starkaste vittnesbörden om kyrkans enhet och vad Jesus Kristus gör i världen.

När samhället är utsatt, liksom människan i alla sina relationer, finns det en plats där många olika människor från diverse utgångspunkter och livsvillkor kommer för att med en mänsklighet samlas runt ett och samma bord.  När trådarna brister i samhällskrisen väntar förhoppningsvis vänner och andra obekanta där hemma.

Kommentarsfältet är stängt.