Under dagarna efter Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask, har jag sett berättelser i dagspress om hur den egna vitheten plötsligt kan bli tydlig för en. Själv minns jag väl när jag blev vit.
Sammanhanget var att ett mindre känt sydafrikanskt universitet sökte samarbete med forskare i Nya testamentet i Uppsala. Jag kom med på en konferens om feministisk teologi och bibeltolkning. Det var inte utan vånda jag åkte, eftersom universitetet var knutet till en reformert kyrka, en av de mindre, som stått på apartheidsidan. I många avseenden var kyrkan ännu konservativ. Jag tog noga ta reda på av dem som kunde kontexten att det idag var ett ställe jag kunde besöka.
Och visst mötte jag människor som jag. Jag hörde en vit kvinna, feministisk exeget, tala om att de svarta vunnit sina rättigheter genom kamp och nu måste kyrkans kvinnor göra det samma. Jag hörde denna kyrkas första prästvigda kvinna tala. Hon talade om sitt liv men också om sin skam över att det inte var helt lätt för henne att hennes dotter var gift och hade barn med en svart man. Men framförallt var jag tillsammans med dem jag i min ungdom lärt mig att bojkotta.
Jag insåg att sannolikt kunde ingen se att jag inte är en av dem för jag är ju vit, mer lik dessa afrikaner än jag är lik en sydeuropé. Människor på vars sida jag står politiskt kan ha sett mig och sett mig som en av dem. Jag var i Sydafrika där ras bestämt människors hela liv och där rasrelaterade orättvisor ännu fanns och jag tillhörde förtryckarnas ras. Det var då jag blev vit.
En konferensdeltagare, med samma efternamn som ministrar jag skrev Amnestybrev till i min ungdom, talade plötsligt om Efesierbrevet och om Kyrkan. Om De Heligas Samfund och om vikten av att läsa Bibeln som man gör i De Heligas Samfund.
Jag började reflexmässigt sjunka ner under bordet, och tänkte ”Nu kommer det”. För jag är ju van vid att när det talas om Kyrkan och Efesierbrevet och De Heligas Samfund och att inte svika Bibelns ord då kommer det: anti–homosex, anti-feminism, anti-PK, anti-kvinnligapräster. Risken med att inte läsa med De Heligas Samfund är att man börjar bejaka feminism och PK och all möjlig sorts sex och kvinnliga präster. Att man blir som jag.
Men då hör jag honom säga att här i Sydafrika fanns tidigare ”a certain interpretation concerning race”. Det berodde på att de inte gjort som det står i Efesierbrevet och läst Bibeln med De Heligas Samfund (med Kyrkornas Världsråd som exempel). Risken med att inte läsa Bibeln med de heligas samfund är att man börjar bejaka apartheid. Att läsa Bibeln med de heligas samfund är alltså att läsa med sådana som jag.
Under de dagarna i Sydafrika blev jag vit. Jag fick också höra att sådana som jag utgör de Heligas samfund. I dessa dagar måste vi som är vita öva oss i insikten att vi är vita. Ska vi kristna antirasister också öva oss att svara (när någon säger att vi är bara PK) : Vi är De Heligas Samfund. Läs Bibeln med oss, som det står att man ska i Efesierbrevet.
