Kan ett kloster verkligen vara värt att lyfta fram i vår tid?

Någon undrar kanske om detta avser samtiden eller något som hände för mycket länge sedan. Men jag tänker på klostret i Bose i norra Italien, mellan Milano och Turin. Det är ett kloster med en märklig historia och det lever i sin enkelhet ett utmanande liv. Kvinnor och män sida vid sida, katoliker och evangeliska kristna, samtida musik och ifrågasättande av unken kyrkopolitik.

Låt mig ta det från början. Det handlar som mycket annat om 1968. Fast i norra Italien hade då också det andra Vatikankonciliet ägt rum (1962-1965). Det konciliet var sannolikt den största kyrkopolitiska händelsen i västvärlden under nittonhundratalet.

I Turin samlades några studenter. Man var kritisk till det konventionella kyrkolivet. Studenterna saknade förnyelse och förändring. De började läsa evangelierna tillsammans. I konciliets anda hade man uppmuntrat till bibelläsning på nytt.

Efter några år vill en av studenterna, Enzo Bianchi, statsvetare, gå ett steg längre. Han vill leva i en gemenskap i enkelhet och bön, i tjänst åt andra och i tystnad. De traditionella klostren var för stelbenta och på något sätt färdiga med sitt program. Enzo längtade efter något nytt.

Han blev till en början ensam med sin längtan. Så begav han sig iväg i norra Italien och fann den nästan helt övergivna byn Bose. Några familjer levde där men de flesta hade flyttat till Turin, Milano och Genua för industriarbete. Deras hus i Bose var osäljbara. Ingen ville flytta till avfolkningsbygderna. Men Enzo undrade om han fick hjälpa till att hämta vatten och utföra dagliga uppgifter för de bybor som själva inte orkade. Det fanns varken elektricitet eller rinnande vatten i byn. Enzos erbjudande togs emot med öppna armar.

Så började han leva sitt liv i enkelhet, i bön och tystnad och tjänst. Efter några år kom tre studenter från Turin och knackade på hans dörr. De ville leva med honom. Men problemet var att av de tre var två män och en kvinna. Därtill var en av männen reformert pastor.

Enzo begav sig till närmaste katolske biskop. Men där var inte mycket att hämta. Klosterprojektet i Bose passade inte in i något av de gängse modellerna. Biskopen motsatte sig alltsammans.

Då hörde en ärkebiskop från Turin av sig. Han hette Pellegrino och hade varit på konciliet i Rom. Äntligen, menade Pellegrino, finns det någon som tar konciliets utmaningar på allvar. Och han beslöt att bejaka hela idén.

Så började man fira nattvard där alla döpta var välkomna att kommunicera. Så började man ett klosterliv där både män och kvinnor var välkomna.

Och snart ville man gå nya vägar också när det gällde musiken. Den gregorianska sången från femhundratalet tog man vördsamt farväl av och började sjunga Psaltaren med nykomponerad musik. Det är inte minst samtida franska tonsättare som bidragit till den ovanliga sången i Bose. André Gouzes, dominikanerbrodern från Sylvanès i södra Frankrike är en av favoriterna.

Idag finns ca fyrtio män och trettio kvinnor i Bose. Klostret ligger avlägset med Alperna alldeles i fonden. Man tillverkar ikoner, gör möbler till sig själva och andra, trycker böcker, odlar kryddor och säljer kryddblandningar och oljor.

Enzo Bianchi har blivit en kulturpersonlighet som regelbundet medverkar i de största dagstidningarna i Italien och Frankrike. Han har blivit känd för att stå på egna ben och är inte bara en kyrkans megafon som upprepar det välkända.

Sedan flera år är jag en regelbunden gäst i Bose. För mig är Bose ett tecken för Kristi kyrkas framtid. Kvinnor och män i ömsesidig respekt, alla döpta välkomna till den heliga måltiden, den återkommande bönen med samtidens musikslingor och den regelbundna tystnaden.

Kommer man som gäst till Bose äter man lunch och middag i mindre matsalar som rymmer ca tolv personer. Två från klostret är alltid med. Det gör gemenskapen speciell. Under måltiden kan man komma närmare några vänner som tillhör klostergemenskapen.

Något kloster i katolsk mening är inte Bose. Det tillhör ingen godkänd ordensgemenskap. Men för dem som tillhör gemenskapen är det naturligtvis ett kloster. För gäster spelar det ingen särskild roll vad Bose kallas i den inomkyrkliga byråkratin.

Det som slår besökarna är det levande, det oförutsägbara och utmanande.

När de två första försöken till dialog mellan romersk-katolska och anglikanska kyrkan misslyckats (ARCIC) började man nyligen ett tredje försök i Bose. Det var platsen som kunde ge inspiration till en ny vända, menade man. Ännu vet vi inte om det lyckas.

Själv åker jag gärna till Bose för samtal med systrarna och bröderna, för den härliga musiken och möjligheter till sköna promenader. Men framför allt söker jag tystnaden.

I vår tid är tystnad en bristvara. Men även denna nödvändiga del av människans liv kan kränkas och bli till stumhet.

I Bose omges jag i min tystnad av den sköna tilliten att klostret bryter ny mark. Här befinner jag mig mitt i en process för framtidens kyrka.

Martin Lind