Att staden är en ständigt pågående byggnadsarbetsplats är något som Per Anders Fogelström upprepande återkommer till. Staden blir liksom aldrig färdig.

Betong, bröd, vin och ett rosa hus

Anders Jonåker

Att staden är en ständigt pågående byggnadsarbetsplats är något som Per Anders Fogelström upprepande återkommer till. Staden blir liksom aldrig färdig. Men det måste vara möjligt att leva i staden. Vi måste tänka på vattenhålen för själen, och bygga för framtiden, skriver Anders Jonåker. Då kan staden vara en plats för den mänsklighet vi alla längtar efter.

Att staden är en ständigt pågående byggnadsarbetsplats är något som Per Anders Fogelström upprepande återkommer till. Staden blir liksom aldrig färdig. Lyftkranar kikar girafflikt ut över halvfärdiga hus. Vägar läggs om och läggs om i väntan på en temporär sträckning. Stadsdelar får förändrade planlösningar och har man inte varit där på ett tag kan det vara svårt att hitta. Den ofärdiga storstaden påminner mycket om livet självt. Den förkroppsligar vad det är att vara människa.

Är staden en så tydlig del av det mänskliga, måste det vara möjligt att leva där. Mitt i all bebyggelse finns därför sådant som parker, sjöar och åar, men också kultur, kvällskurser, biografer och teatrar. Där finns arbetsplatser, handel, släktingar, grannar och vänner. Detta gör det möjligt att leva i storstaden och för många är det också eftersträvansvärt. Stockholm där jag själv bor, är i ständig tillväxt. En dragspelsbuss per dags sägs flytta hit, eller ca 40,000 människor per år. Därför måste staden förhålla sig till vad det är att vara människa. Staden måste bli human. Människan finns inte för storstaden, utan staden finns för människan skulle man kunna travestera det Jesus säger om sabbaten.

Lövgärdet är en betongförort i Göteborg. Där finns mitt bland alla höga hus en rosa träkyrka. Ett andningshål mitt i storstaden. På dagarna är det mycket barnverksamhet och på söndagarna firas gudstjänst. En söndag knackade barnen på. Dom ”hade ingenting att göra” och ville komma in och leka. Det fick de. Barnen återkom på söndagarna och snart insåg man att gudstjänsten måste förändras så att alla kunde vara med.

Gudstjänsten behövde mitt i denna betongförort bli mer mänsklig, möta de som verkligen kom dit.

De långa predikningarna gjordes om till berättelser, vilket ju också är vad många vuxna söker. En berättelse som levandegör befrielsen, som gör det möjligt att andas i storstaden. Nattvarden blev det centrala, evangeliet i konkretion av bröd och vin fick stå i centrum. Jag gick fram och böjde knä, sträckte fram min öppna hand och överraskande kommer en tonårsflicka och lägger dit en brödbit, viskande svagt i mitt öra, ”för dig utgiven.”

Då brister allt. För första gången inser jag att detta är gratis, detta är något som jag, mitt i ett liv bebyggt av så många olika komplicerade delar, mitt i den fragila pågående förändringen får ta emot och som gör mig hel igen. Jag får bli människa. Sedan sjöng hon med sin mamma i den åldersblandade kören en sydafrikansk kampsång. Mitt i betongen fanns det en förväntansfull rikedom och en häpnadsväckande livskraft.

Storstaden kommer fortsatt befolkas alltmer och därför är den också ett grannlaga bekymmer för medborgare och beslutsfattare. Inte minst också för kyrkan. ”Urban Theology” har blivit ett återkommande tema i den teologiska mångfalden eller ”Religion und Urbanität” som våra tyska grannar uttrycker det. Mycket av denna teologi handlar just om stadens förändrande kraft och att denna kraft på ett oväntat sätt är en mänsklig tillgång då staden delar de villkor som en gång var evangeliet själva mylla. De kosmopolitiska städerna i Romarrikets imperium.

Härom veckan skrev Stefan Fölster om den ekonomiska segregeringen som ett betydligt större problem än integrationsfrågan. Detta vet man i statens storstadskommitté sedan länge, som efter storstadsutredningen 1989 fortsatt sitt arbete. Det betyder att dessa två strukturer, segregering och integrering, med största sannolikhet måste bearbetas och tas hänsyn till i ett fortsatt storstadsarbete. Och det med större insatser än idag. Alla siffror pekar i den riktningen.

Stockholm som hade ungefär en miljon invånare när jag växte upp beräknas bebos av 2,5 miljoner människor år 2020. Längre än så är det svårt att med säkerhet blicka framåt, men skulle tillväxttakten fortsätta är frågor som rör stadens mänskliga levnadsförhållanden en allt mer angelägen uppgift. Bara dessa siffror säger väl att det är dags för ytterligare en större storstadsutredning?

Tidigare utredningar konstaterar att den största inflyttningen sker från Gotland och Uppland. Det visste du inte! Kanske har detta förändrats, för hit kommer också människor från andra länder, med olika språk och olika förutsättningar. Sammantaget pekar allt på att vi tillsammans inte kan vänta med att fortsätta bygga staden till den mänskliga plats den har möjlighet att vara.

På en promenad som med så många andra blivit min normalrunda runt Årstaviken på söder, står plötsligt en större folksamling i vägen. Nedanför de nybyggda husen vid Liljeholmens stränder har det på kajen samlats en grupp människor. Mitt i samlingen av betonghus och söndagsklädda står en präst i sin vackra vita skrud. När vi kommer lite närmare ser vi att det är ett barndop som förrättas. I gatuplanet har Svenska kyrkan inrymts i en mindre lokal och bland söndagsflanörer och kajens båtar sjöngs nu barnpsalmer utanför den lilla kvarterslokalen.

Vi kunde inte med att gå förbi utan stannade gärna en stund för att bevittna dopet. Mitt bland sten och betong, framför ofärdiga hus under pågående konstruktion, i stadens brus och på en vacker träkaj växte ett nytt liv fram. Genom dopet får en ny människa del av gudomlig mänsklighet. Detta påminner om att staden genom människorna, kan vara en plats för den mänsklighet vi alla längtar efter.

Kommentarsfältet är stängt.