Eichmann var ”skrämmande normal”, skrev Hannah Arendt. Hennes vittnesbörd gjorde nazismen ännu farligare.

Den banala ondskan träffar våra egna liv

Martin Lind

Eichmann var ”skrämmande normal”, skrev Hannah Arendt. Hennes vittnesbörd gjorde nazismen ännu farligare. När den verkliga ondskan personifieras av psykopater har vi ett lätt läge. Vi är ju inte psykiskt sjuka. När den verkliga ondskan personifieras av politiker som uppenbart tappat fotfästet har vi också ett lätt läge. Vi är ju inte sådana. Men när ondskan förknippas med den ”skrämmande normala” människan, med någon som liknar oss då har vi inte lika lätt att kasta allt ifrån oss. Då kryper ondskan nära och vi tvingas reflektera kring vår egen livssyn, skriver biskop em Martin Lind.

– Jag älskar inget folk. Jag älskar människor.

Det är Hannah Arendts replik.

När jag går ut från bion efter att ha sett filmen om hennes liv ringer hennes ord inom mig. Vad menar hon? Hannah var tysk-judisk filosof, född i Tyskland, död i USA (1906-1975). Hon anklagas av judiska vänner att inte älska det judiska folket. I sin utförliga skildring av rättegången mot Adolf Eichmann ger hon ett kritiskt porträtt inte bara av Eichmann, massmördaren, utan också av handlingar utförda av judiska ledare under nazismens tid.

Hon får möta starkt motstånd inte minst från judar som menar att hon svikit och förrått sitt judiska ursprung. En av hennes äldsta vänner är döende i filmen och hon åker från New York till Jerusalem för att besöka honom. Men denne förstår inte Hannahs rapporter. ” – Hur kan du?”, frågar han. ”Älskar du inte ditt folk?”

Och hennes replik kommer blixtsnabbt: ”Jag älskar inget folk. Jag älskar människor”.

Är inte Hannah Arendts replik knivskarpt sann? Är det inte just detta som vi frestats till sedan nationalismen såg dagens ljus? Det är klart att vi är bundna till traditioner och hembygd. Det är självklart. Men att älska ett folk? Vad är ett folk? Vilken bestämning vi än väljer ser vi snart att det är godtyckligt. Gränserna flyter. Inget folk har någonsin varit så avgränsat att inte gränserna kan ifrågasättas. Det gäller även det judiska folket.

Men spelar inte alla dessa godtyckliga definitioner på vad ett folk är oss lätt allvarliga spratt? Vi frestas medvetet eller omedvetet att inta en försvarsposition när man anklagar det egna folket. I praktiken är det ju enskilda människor som kritiseras. Det är sant att vissa vanor och ovanor kan odlas. Ändå är det väl orimligt att anklaga alla som råkar bo i ett visst geografiskt område för vad några ledande personer tycker, gör eller proklamerar.

Vi känner åtskilliga antinazister bland tyskarna. Själv har jag ägnat åtskillig tid av mitt liv att skildra en dedicerad tysk antinazist, Dietrich Bonhoeffer. Att beskylla honom för att vara tysk och medskyldig till nazismens illdåd mot mänskligheten faller på sin egen orimlighet.

Margarethe von Trottas film om Hannah Arendts liv är fascinerande. Eichmann spelas av honom själv via inspelningar och det gör ett inträngande realistiskt intryck. Arendt gestaltas av Barbara Sukowa. Det är möjligt att det filmiskt kunnat bli bättre men Hannah Arendts tänkande skildras skickligt och fångar snabbt.

Hon hade flytt Tyskland 1933 när Hitler kom till makten. I Paris allierade hon sig med antinazistiska krafter. Vid nazisternas ockupation av Frankrike hamnade hon i interneringsläger men lyckades fly till USA där hon sedan spelade en viktig roll i det intellektuella livet. Hon blev professor vid Princeton.

Det är som sådan hon 1963 får uppdraget att åka till Jerusalem och rapportera från rättegången mot Eichmann, den nazisten som fick ansvar för judeutrotningen, för de ungerska judarnas deportation. Efter kriget internerades han men flydde till Argentina när Nürnberg-rättegångarna inletts och det började brännas under fötterna. Den israeliska säkerhetstjänsten Mossad spårade honom och förde honom till Israel för rättegång 1961 och slutligen dödsdom 1962.

1961 kom Hannah Arendt till Jerusalem för att närvara vid rättegången. Hon bävade inför mötet med denne representant för organiserad ondska. Men dag efter dag lyssnade hon till Eichmann och fann en människa som varken var psykiskt sjuk eller övertygad nazist. Snarare var han en medelmåttlig byråkrat som handlade efter pliktmedvetande.

Eichmann var ”skrämmande normal”, skrev Arendt. Han stod för en banal ondska. Hennes rapporter sved i skinnet på många och kritiken blev förödande från ett stort antal inflytelserika personer inklusive universitetsledningen. Andra stod bakom henne. Själv vek hon inte en tum, inte ens när nära vänner tog kraftfullt avstånd.

Vad var det som drev henne?

Svaret är sannolikt en lidelse för sanning som fick konsekvenser. Hon tog debatt efter debatt och höll osvikligt fast vid det hon sett med egna ögon.

Hennes vittnesbörd gjorde enligt min mening nazismen ännu farligare. När den verkliga ondskan personifieras av psykopater har vi ett lätt läge. Vi är ju inte psykiskt sjuka. Vi kan kasta bort ondskan från oss och hänvisa till sjukdom. När den verkliga ondskan personifieras av politiker som uppenbart tappat fotfästet och försvurit sig till egendomliga ideologier som förnedrar människor då har vi också ett lätt läge. Vi är ju inte sådana. Vi står med benen på jorden och förskriver oss inte till vidlyftiga idéer.

Men när ondskan förknippas med den ”skrämmande normala” människan, med någon som liknar oss då har vi inte lika lätt att kasta allt ifrån oss. Då kryper ondskan nära och vi tvingas reflektera kring vår egen livssyn.

Vi måste inse att ondskan kan få fäste i oss, att vi kan bli verktyg för det människoförnedrande. Vi tvingas att hjälpa varandra till ökad insikt och ökad skärpa. Hur kan vi dagligen bidra till att människor inte förnedras? Hur kan vi dagligen bidra till att människans värde hålls högt?

Kommentarsfältet är stängt.