Hanna Arendts aktualitet är större än tillämpningen av hennes filosofiska grundackord på fenomenet Adolf Eichmann. En tillämpning som hon redovisar i boken ”Den banala ondskan”. Eichmann var, som hon beskrev honom, en byråkrat som handlade plikttroget mot sina överordnade och som utan känslor blev ”den dödlige klareraren” utan eget ansvar. Hon beskriver Eichmann inte som ett monster och en blodtörstig mördare utan som en plikttrogen byråkrat, oförmögen att vägra lyda order och att tänka själv, möjlig att känna igen som en kugge i ett större maskineri.

Hanna Arendt ville förstå vad det är att vara människa. Hon utvecklade en samhällssyn där medborgaren genom att kommunicera med andra skapar en gemensam sfär av mening och innebörd och där handlandet och språket har giltighet i det politiska och offentliga samtalet där vi kan enas om gemensamma principer och avtal och på så vis bli jämbördiga. Denna frihetliga värld i ständig förändring ställde hon i motsats till den totalitära staten. Det som skiljer Hanna Arendts teori om totalitarismen från tyranni är att totalitarismen har en statsbärande ideologi som förklarar tillvaron i alla dess aspekter och att den därmed möjliggör en mobilisering av massorna i statens tjänst. Med hjälp av organiserad terror, fångläger och allestädes närvarande hemlig polis, upprätthålls denna totalitära stat.

Det är mot bakgrund av hotet från den totalitära staten som man ska förstå Hanna Arendts beskrivning av Eichmann som en kugge i det totalitära systemet. Beskrivningen gör honom inte mindre farlig, men mer allmängiltig, och just därför farligare. Genom att inte tänka, inte föra någon inre dialog med sig själv och inte göra moraliska överväganden utan blint lyda order, blev Eichmann en avhumaniserad människa.

Den ”banala ondskan” gror inte bara i totalitära statsbildningar, även om denna ondska i sådana system får mer katastrofala proportioner. Den banala ondskan har en grogrund i varje subkultur där den förhärskande ideologin vill förklara tillvaron i alla dess aspekter och kräver en absolut lojalitet mot en person eller en urkund som är bärare av den rådande ideologin. Den kännetecknas av att inte tänka och kritiskt pröva texter men att blint lyda givna utsagor i traditionen.

Om vi inte ser att religionerna ofta blir grogrund för sådana totalitära mönster och att bibliska utsagor i en apokalyptisk retorik kan inspirera till religiöst folkmord, bär vi själva en del av skulden. Vi måste sluta se bibliska texter som bokstavligt sanna och okritiskt låta apokalyptiska predikanter tala om en ”Vredens dag” då de kristna ska behärska de splittrade återstoderna av en värld som renats genom våld och krig. Så länge dessa predikanter oemotsagda lär att alla icke troende kommer att plågas, krossas och förvisas till helvetet blir det svårt att bekämpa den upphetsning som orsakas av dessa domedagsprofeter.

Hanna Arendts beskrivning av orsaken till Eichmanns banala ondska var att han inte tänkte själv. När evangelikala predikanter som Jerry Falwell och Pat Robertsson sanktionerar förebyggande kärnvapenanfall mot dem som de utpekar som Guds fiender har de uppslukats av sin egen motsägelsefulla retorik och slutat tänka. När sådana vanföreställningar kombineras med tron på att de kristna ska resa sig ur askan i triumf är de lika förföriska, men inte mer trovärdiga, som när muslimska terrorister blir utlovade ett liv med tio jungfrur som väntar på andra sidan terrordådets död.

När islamistiska krigare i norra Mali ordnar bokbål, raserar historiska monument, tvingar på kvinnor heltäckande slöjor, klipper av männens byxben och mördar de otrogna är det uttryck för samma banala ondska som kom till uttryck hos nazismens förövare och i de kristna fundamentalisternas skräckskildringar. Totalitära religiösa tolkningar av urkunder, som förklarar tillvaron i alla dess aspekter, ger näring åt de känslor som vägleder både terrorister och presidenter med samma vision om en värld som renas genom apokalyptiskt våld. Den banala religiositeten rymmer samma ondska som den totalitära ideologin.