Debutanter och oberoende filmare göre sig icke besvär, det är filminstitutets (SFI)nya hållning i reglerna för produktionsstöd till svensk film. Upprördheten är stor bland filmarna, men inom SFI ligger fokus på de kommersiella framgångarna, skriver Ylva Liljeholm.

Filmavtalet går från dåligt till sämre

Ylva Liljeholm

Debutanter och oberoende filmare göre sig icke besvär, det är filminstitutets (SFI)nya hållning i reglerna för produktionsstöd till svensk film. Upprördheten är stor bland filmarna, men inom SFI ligger fokus på de kommersiella framgångarna, skriver Ylva Liljeholm.  Filmer som Guldbaggeprisade Äta, sova, dö får stryka på foten, medan stödpengarna regnar över publikfriare som Hamilton och Sune.

Oberoende filmare och filmproducenter är upprörda över Svenska Filminstitutets (SFI) nya regler för utvecklings- och produktionsstöd. Stefan Jarl och Göran Gunér avslutar en debatt i SvD med att ”konstnärlig kvalitet kastas ut helt och hållet för filmavtalet. Vi har i Sverige en filmpolitik (eller snarare brist på sådan) som gynnar den bransch som redan har och gör nålsögat än mindre för den som vill komma in.

Helt kort handlar det hela om att SFI nu kräver en etablerad producent som sökande till produktionsstöd. Etablerad är man om man har producerat minst två långfilmer, eller minst två dramaserier, eller en dramaserie och en långfilm.

Hmm… det är något som inte stämmer här. Själva målet med SFI:s produktionsstöd är att ”stärka den svenska filmen genom filmisk kvalité, mångfald, nyskapande och internationella framgångar”. Filmer som ”Searching for sugar man”, ”Äta, sova, dö”, ”Avalon”, ”At night I fly”, ”Apflickorna”, ”Sebbe” och ”Till det som är vackert” har alla fått Guldbaggar under de senare åren och är praktexempel på produktioner som uppfyller SFI:s vackra mål. Men ingen av dessa filmer hade platsat i SFI:s nya regelverk eftersom de är gjorda av debutanter. Vill man inte ha en framtida ”Äta, sova, dö”?

Jo, visst vill SFI det. Men först när de är gjorda och har visat sig fungera. Man vill ha dem som alibin. Det har inte varit lätt för ”udda” idéer att få gehör förut heller men nu är dörrarna i princip stängda. Man vill ha men vill inte betala.

Man formulerar vackra ord om mångfald och nyskapande men ger pengarna till Hamilton och Sune.

Lägg därtill det nya ”automatstödet” som innebär att 30% av produktionsstödet försvinner rätt in i produktioner som förväntas gå bra på bio. Det stödet är inte färdigförhandlad, men SFI:s VD Anna Serner har uttryckt stor oro för konsekvenserna av ett sådant stöd. Däremot bagatelliserar hon kravet på etablerad producent. ”Barnfilm och dokumentärer har inte samma starka krav på etablerad producent, så där finns ju möjligheter för debutanter”.

Jag kommer att tänka på SFI:s nya regler när jag läser Peter Svärdsmyrs debattartikel om att ge barn äkta utrymme här på Dagens Seglora. Ambitionen och viljan finns hos vuxna att göra ge barn utrymme och göra dem delaktiga, att bjuda in dem i beslut på riktigt. Det finns hur många skrivelser, underlag, handlingsplaner, förstudier, utredningar, metodhäften, promemorior och idéprogram som helst om detta. Men när det kommer till kritan är det så svårt. Man vågar inte riktigt lita på att barnen klarar av det. Man vill ju inte att festen/högmässan/det kommunala beslutet eller vad det nu handlar om ska bli misslyckad (det vill säga, bli på ett annat sätt än vad man som vuxen hade tänkt sig).

På samma sätt ekar de vackra målformuleringarna om filmisk kvalité och mångfald tomt i ljuset av det nya filmavtalet. Visst kära oetablerade. Absolut söta debutant. Sök stöd! Gör film! Men håll dig till dokumentären. Gör film för barn. Låt oss med muskler, vi vuxna, syssla med de tunga grejorna. Vi vet ju vad folk vill ha. Polisfilm. Spänning. Deckare. Visst skulle vi vilja ha med en och annan gröngöling. Men bara om ni gör rätt – det vill säga bara om ni gör som vi – filmer som vi tror att folk vill ha, filmer som ”vi vet” kommer att fungera på en stor publik.

Tyvärr ligger det inte politik bakom SFI:s beslut. Politiken bryr sig överhuvudtaget inte om svensk film. Det finns ingen plan, ingen vilja, ingen ambition från Kulturdepartementets sida. Det är den starka kommersiella delen av branschen krav som fått genomslag. Ett dåligt filmavtal har blivit ännu sämre.

2 kommentarer på “Filmavtalet går från dåligt till sämre

  1. Åsa Garnert skriver:

     
    Bra med filmdebatt. Det stämmer dock inte att Äta, sova, dö eller de andra filmer Ylva Liljeholm listar inte hade kunnat få stöd idag, eller att debutanter inte längre skulle vara välkomna.
     
    I det nya filmavtalet finns ett krav på erfarenhet för producenter av lång spelfilm. Det har dock i praktiken gällt i flera år och stoppade alltså inte Äta, sova, dö från att få stöd. Där var China Åhlander debuterande långfilmsproducent, och den mer etablerade producenten Martin Persson fanns knuten till projektet. Exakt samma upplägg hade godkänts idag.
     
    Kravet gäller heller inte dokumentärfilm, kortfilm, barnfilm under 70 minuter, och inte exempelvis regissörer och manusförfattare. Det går också att i särskilda fall göra undantag för långfilmer.
     
    Läs gärna mer här: http://www.sfi.se/sv/press/Pressarkiv/Debutanter–ja-tack/ 
     
    /Åsa Garnert, kommunikationschef Svenska Filminstitutet

  2. Ylva Liljeholm skriver:

    Om nu inget ändras i praktiken kan man undra varför regeln om etablerad producent skrivs in över huvudtaget. Det är väl filmkonsulenternas uppgift att bedöma inte bara kvalité utan även genomförbarheten hos inkommande projekt? Den fastslagna regeln sänder tråkiga signaler till den som inte är etablerad och tar fokus från de andra delarna i filmavtalet som SFI själva är bekymrade över. Automatstödet t.ex.