Fransk debatt kännetecknas av hårdnackad religionskritik och lika tufft religiöst motstånd i enskilda hjärtefrågor. Kan den kristna vänstern i Frankrike påbörja samtal som vänder fokus från familjefrågorna, frågar sig frankrikekännaren Tomas Lindbom.

Fransk kraftmätning mellan sekulära och troende

Tomas Lindbom

Fransk debatt kännetecknas av hårdnackad religionskritik och lika tufft religiöst motstånd i enskilda hjärtefrågor. Kan den kristna vänstern i Frankrike påbörja samtal som vänder fokus från familjefrågorna, frågar sig frankrikekännaren Tomas Lindbom.

Var förnuftig!

Jag påminns ständigt om vilken liten roll religionen spelar i det offentliga Frankrike. Visst, flera miljoner kristna, judar och muslimer utövar sin religion aktivt i kyrkor, synagogor och moskéer men det sker i skymundan. Tro är inget människor talar om lika öppet som politik eller filosofi. Den offentligt styrda skolan är kemiskt fri från religiösa yttringar. Det finns inte ens ett ämne som heter religionskunskap. Eleverna är förbjudna att manifestera sin tro genom yttre tecken som ett kors, en kippa eller en slöja innanför skolporten. Detsamma gäller för övrigt på arbetsplatserna.

Förnuftstron kommer från upplysningstiden på 1700-talet och den har verkligen genomsyrat det franska samhället. Den troende i Frankrike måste vara schizofren. I hemmet är hon övertygad om att Gud styr världen. När hon går till skolan eller till sitt arbete byter hon perspektiv. Det är människan som styr – och staten.

Samhällsdebatten är i huvudsak sekulär. Religion är snarare ett problem än en tillgång för samhällsutvecklingen. Det kan till och med uttryckas så att religionen och religiösa människor beskrivs som ett hot mot den franska republikens principer. Kyrkan hindrar utvecklingen. För många är det uppenbart att islam hotar nationens gemensamma värdegrund som demokrati och mänskliga rättigheter.

Plötsligt dyker ändå kyrkan upp i ett politiskt sammanhang. Det har under senare år hänt när de privata katolska skolorna i någon mening utsatts för statliga begränsningar. Eller som nu i vinter när lagen om samkönade äktenskap ska behandlas i parlamentet. Den katolska kyrkan som i huvudsak respekterar statens principer om att religionens plats begränsas till privatlivet anser sig ha rätten att påverka opinionen i vissa frågor som rör familj och skola

Gör motstånd!

Det franska ordet résistance (motstånd) kommer ständigt tillbaka. Den parollen kan både den fackliga rörelsen och kyrkan ställa sig bakom fast med helt olika utgångspunkter.

De franska arbetarna gör motstånd mot politiska reformer som luckrar upp pensionsförmånerna eller sänker skatten för de rika och höjer den för vanligt folk. Här handlar det inte om förnuft i meningen att vara resonlig och göra kompromisser. Det är den franska nationalhymnen La Marseillaise som ljuder med orden ”Till vapen medborgare… Låt fiendens orena blod flyta på vår jord”. Marseljäsen sjunger revolutionärerna, de fackliga demonstranterna och den politiska vänstern med samma kraft som Internationalen.

Majoriteten av de troende franska katolikerna gör motstånd mot reformer som ifrågasätter det traditionella familjebegreppet. Lagförslaget om äktenskap för alla, som uttrycket lyder, angriper enligt katolikerna både familjens hävdvunna struktur och ger vissa vuxna, de homosexuella, en ökad rätt på barnens bekostnad.

Den stora offentliga debatten om äktenskap för alla blir till en kulturdebatt mellan två motsatta perspektiv. Å ena sidan det sekulära Frankrike som hävdar individens rätt, frihet från traditionella och religiösa traditioner och ett försvar för jämlika mänskliga rättigheter, oberoende av i detta fall sexuell identitet. Å andra sidan det katolska Frankrike som hävdar familjen som samhällets grundpelare och barnens rätt att växa upp i ett samhälle där det traditionella normalitetsbegreppet står i centrum.

Förändra!

Den katolska vänstern står helt utanför denna kraftmätning. Det är omöjligt för de radikala kretsarna inom kyrkan att ta plats i denna dualistiska kamp mellan det sekulära och det religiösa. Det förefaller orimligt att som progressiv kristen från Sverige ställa in sig i de katolska leden i demonstrationstågen. Det är också svårt att försvara den hårdnackade sekularism som många i vänstern i Frankrike hävdar. Den förnekar mer eller mindre kristendomens – och alla andra religioners – sociala och kulturella betydelse.

Katolska kyrkan har mest att förlora på denna hårdnackade hållning kring samkönade äktenskap och adoption. Den får en majoritet av befolkningen emot sig men den hamnar också i ett hopplöst förhållande till en modern syn på mänskliga fri- och rättigheter.

I söndags demonstrerade anhängarna till lagförslaget i Paris. Enligt polisen var de 140 000, enligt organisatörerna 400 000. Förslaget går med säkerhet igenom någon gång i februari. Kanske kan den kristna vänstern efter det beslutet börja ett internt samtal inom katolska kyrkan för att långsamt vända fokus hos de troende och lyfta fram frihet och jämlikhet för alla människor oavsett sexuell läggning. Kyrkan är ofta modig i försvar för de papperslösa och för utsatta invandrargrupper.

Nu gäller det också att utsträcka sitt försvar för de homosexuellas rättigheter.

Kommentarsfältet är stängt.