Det har nu gått två år sedan den arabiska våren startade och det finns delade meningar om dess framtid. Har våren övergått till vinter eller finns det hopp för framtiden? Kanske ska vi se på den som på februarirevolutionen i Frankrike 1848.

Trots vinterdvalan lever den arabiska våren

Mohammad Fazlhashemi

Det har nu gått två år sedan den arabiska våren startade och det finns delade meningar om dess framtid. Har våren övergått till vinter eller finns det hopp för framtiden? Kanske ska vi se på den som på februarirevolutionen i Frankrike 1848. Revolutionen framstod som helt överspelad efter bara två år, men den ledde till att tankar väcktes och idéer spreds som kom att påverka hela Europa och andra delar av världen under lång tid framöver, skriver professor Mohammad Fazlhashemi. Fazlhashemi kommer i vår ut med boken ”Den arabiska våren”.

När Jasminrevolutionen startade i Tunisien i december 2010 och snabbt spred sig till övriga länder i Mellanöstern och Nordafrika, MENA-regionen, fanns det stora förhoppningar om att medborgarupproren skulle leda till omfattande förändringar. Det har nu gått två år sedan den arabiska våren startade och det finns delade meningar om dess framtid. Har våren övergått till vinter eller finns det hopp för framtiden?

Oavsett hur det kommer att gå för den arabiska våren under de närmaste åren har den redan fått många följdverkningar. En av de viktigaste idéerna som har fått fäste bland allmänheten är den som den amerikanske professorn i statsvetenskap och icke-våldsförespråkaren Gene Sharp har formulerat så väl: de auktoritära makthavarnas maktställning bygger på folkets och samhällsinstitutionernas stöd och när en stor del av befolkningen och samhällsinstitutionerna förvägrar envåldshärskarna sitt stöd kan de störta makthavarna eller tvinga fram reformer.

En annan följdverkan av den arabiska våren är att medborgarupproren bröt mot de koloniala och orientalistiska schablonbilderna av människorna i regionen som säger att den fogliga orientalen låter sig hunsas och styras av diktaturer. I stället trädde stolta människor fram och krävde grundläggande rättigheter.

En tredje följdverkan var att folkresningarna tvingade bort ett antal diktaturer från makten. I Tunisien, Egypten och Libyen framstår det som otänkbart att medborgarna och det civila samhället någonsin skulle gå med på en återgång till de auktoritära politiska system som rådde före 2010-talet. De sociala och politiska krafter som stod bakom folkresningarna kan nu verka för en demokratisk utveckling i respektive land och i hela regionen.

En fjärde följdverkan är att den arabiska våren förändrade förutsättningarna för den globala och regionala politiken. Det kommer att bli svårt för de nya folkvalda makthavarna i regionen att kringgå den allmänna opinionen så som de gamla diktaturerna gjorde och västerländska stater får svårt att bedriva en utrikespolitik gentemot regionen som inte präglas av demokratiska ideal och respekt för mänskliga rättigheter. MENA-regionens nyvunna medborgerliga frihet i kombination med hög utbildningsnivå, en stor andel ung befolkning och utbyggnad av informations- och kommunikationstekniken innebär att den allmänna opinionen kommer att påminna såväl de inhemska makthavarna som de internationella aktörerna den dag de försummar folkrätten och andra övernationella konventioner. Folket kommer att sätta agendan för makthavarna.

Den arabiska våren har också drabbats av många bakslag: ultrakonservativa salafistiska gruppers frammarsch i parlamentsvalen, den klena kvinnorepresentationen i de nyvalda parlamenten samt parlamentsledamöter från till synes moderata islamiska partier som pläderar för sänkt äktenskapsålder och kvinnlig könsstympning eller lägger fram lagförslag som framställer kvinnan enbart som ett komplement till mannen.

Till bakslagen hör också att folkresningen i Bahrain krossades, att två jemenitiska politiker som tillhörde det gamla systemet bytte plats med varandra och inbördeskriget i Syrien som har krävt tiotusentals människors liv och lett till svåra umbäranden för civilbefolkningen – ett grymt och blodigt inbördeskrig som delvis beror på hårdnackat motstånd från en diktatur som vägrar släppa makten och delvis på omvärldens förlamning.

Ett annat bakslag är att kringresande våldsbejakande jihadistiska grupper har blandat sig i folkresningarna och satt sitt avtryck på dem genom självmordsbombningar, andra former av terrordåd och ideologisk radikalisering. Tillsammans med hög arbetslöshet, dålig ekonomi och rättsstatens kräftgång har motgångarna gett anledning till ett visst missmod efter den eufori som svepte över regionen i början av 2011. De våldsamheter som en liten grupp muslimer deltog i samband med publiceringen av nidfilmen om profeten Muhammed och liknande incidenter har föranlett kommentarer som att den arabiska våren har övergått till en vinterdvala.

Ett tredje bakslag var när den egyptiske presidenten Mohammad Mursi gjorde en Khomeiny, eller kanske rättare sagt en Mubarak: han tillkännagav att hans beslut skulle bli oåtkomliga för demokratiska kontrollmekanismer.

Bakslagen och motgångarna till trots måste man fråga sig om det är befogat att dödförklara den arabiska våren. Det beror naturligtvis på vilka förväntningar man hade och hur snabbt man trodde att förändringarna skulle synas, men jämfört med situationen före folkresningarna har den arabiska våren varit ett stort framsteg. Till exempel kom reaktionerna mot president Mursis dekret från slutet av november 2012, som ökade hans maktbefogenheter över domarkåren och parlamentet mycket snabbt: ett trettiotal politiska partier, bland andra sekulära liberala, socialdemokratiska och nationalistiska och islamiska grupper, samt domarkåren och ungdomsrörelser som sjätte april-rörelsen kritiserade beslutet.

Stora demonstrationer genomfördes på gator och torg och återigen blev Tahrirtorget en skådeplats för kraftiga protester. Protesterna visade att den nyvunna medborgerliga friheten var en garanti för att den demokratiska processen inte skulle gå i stå. Egyptierna har alltför dåliga erfarenheter av maktfullkomliga härskare för att underkasta sig dekret som står i strid med demokratins grundprinciper.

Den brittiske historikern Eric J. Hobsbawm drar paralleller mellan utvecklingen efter februarirevolutionen i Frankrike 1848 och den process som har inletts med den arabiska våren. Februarirevolutionen spred snabbt förändringarnas vågor till hela kontinenten, och de revolter och folkresningar som följde hälsades med tillfredsställelse på flera håll. Revolutionen ledde kanske inte till något i sin samtid och framstod som helt överspelad efter bara två år, men den ledde till att tankar väcktes och idéer spreds som kom att påverka hela Europa och andra delar av världen under lång tid framöver.

Det är kanske så vi kommer att se på den arabiska våren i framtiden: den har väckt idéer som redan nu har lett till stora förändringar i delar av MENA-regionen och många hoppas att den ska leda till liknande positiva förändringar som februarirevolutionen.

 

Kommentarsfältet är stängt.