Gud är relation, hör jag alltfler teologer säga. Som utbildad kommunikatör vill jag påstå att kommunikation i alla organisationer är så mycket mer än en teknik för att bära fram ett budskap. Kommunikationen skapar budskapen genom sin interaktivitet mellan människor och deras behov och erfarenheter, skriver Tomas Lindbom, författare och informationskonsult.
Jag var tonåring på 60-talet och jag lovar att jag blev väl marinerad i ett tänkande förankrat i traditionen, religiöst såväl som politiskt. Hans Åkerhielm var min konfirmandlärare, kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling. Vi konfirmander satt i församlingssalen i biografsittning. Åkerhielm stod framför oss i svart kostym, vit skjorta och svart slips. Han log vänligt och hade ett kluckande litet skratt samtidigt som han talade. Vi ifrågasatte aldrig vad han sa. Ingen av oss konfirmander vågade ta risken. Vad skulle hända om han fick mothugg?
Han liknade treenigheten vid en liksidig triangel. Triangeln var Gud. Hans konfirmandbok hade titeln Svaret. Då gillade jag det jag hörde och såg. Åkerhielms kyrka framstod som tydlig. Hans teologi var ett rättesnöre för oss alla, tänkte jag.
Mitt problem med Åkerhielms och andra konservativa kyrkomän var att deras svar om treenighet och andra teologiska spörsmål utestängde mig från tron. Förmodligen var den en självklar utgångspunkt för dem. Gud fanns redan i allas hjärtan. Det var bara en fråga om att förklara hur denna allmakt är konstruerad och ska tillbes. Rent filosofiskt och rent intellektuellt.
Jag mötte en kyrka byggd på tre pelare. Den var hierarkisk till sin struktur, kommunicerade via monolog och dömde den som inte följde kyrkans budord om en rättrådig moral. Jag fick under min uppväxt vara med om de sista åren av den klassiska konservatism som fortfarande upprätthölls, om än med möda, i några motståndsfickor, bland annat på Östermalm i Stockholm. Åkerhielm hade fortfarande makten i kvarteren ovanför Stureplan men han visste vad som lurade runt hörnet. ”Möter ni en gudsförnekare så vänd honom ryggen”, var ett råd som han gav oss konfirmander vintern 1964. Han kunde ha sagt detsamma om långhåriga dubbelmaoister och moralrelativister som krävde fri abort.
Det må vara orätt att sticka kniven i en ädling från Öfre Östermalm som trots hög levnadsålder ändå till slut avled och som förmodligen handlade utifrån de bästa avsikter. Jag invänder då med stöd av de konservativa själva: Låt oss lära av historien!
Vi kan konstatera att ett trossamfund med en tvåtusenårig tradition inte byter inriktning så lätt. Organisationsstrukturen består. Den tenderar att försena förändringar som kommer av människors frågor och nya behov. Dessa får inte tillräcklig plats i de gamla strukturerna
Formen för hur vi möter varandra i dag spelar en central roll för hela trosinnehållet. Då passar inte längre monologen som utesluter möjligheten att bygga gemenskap. För nutidsmänniskan ger dialogen nödvändigt syre. Gud är relation, hör jag alltfler teologer säga. Som utbildad kommunikatör vill jag påstå att kommunikation i alla organisationer är så mycket mer än en teknik för att bära fram ett budskap. Kommunikationen skapar budskapen genom sin interaktivitet mellan människor och deras behov och erfarenheter.
Egentligen är ändå problemet med dagens svenska kyrka ett annat. Alldeles uppenbart förekommer många och viktiga möten på församlingsnivå. Däremot förefaller mötena på en högre nivå i organisationen snarare ha som mål att skapa kompromisser mellan förr och nu och sopa motsättningarna under mattan. Kyrkans dialog blir till en monolog om att vi är överens. För att vara överens kan vi inte tala om det som verkligen smärtar i dagens samhälle, om meningen med tron eller hur den uttrycks i handling.
Egentligen är vi inte överens om särskilt mycket inom Svenska kyrkan. Vi tycker olika om Gud, om kyrkans roll, om moral och om samhällsfrågor. Hur ofta talar kyrkoledningen om dessa motsättningar? Hur ofta talar företrädare för olika åsiktsriktningar med varandra?
Svenska kyrkan har behållit sin form och den har anpassat sig efter sin tid. Den söker en övergripande kompromiss mellan alla motstridiga uppfattningar som finns inom samfundet och sneglar samtidigt mot omvärlden. Kompromissen påminner om omvärldens värderingar men med en förskjutning bakåt i tiden. ”Låt oss också se det positiva med de sociala medierna”, säger kyrkan när fem miljoner svenskar självklart gått med i facebook.
Det är inte konstigt att de interna kompromisserna och samtidigt anpassningen till tidsandan leder till en ovilja att som samfund ens närma sig de brännheta frågorna och kunna ge svar som kyrka. Inga teologiska svar och inga svar heller kring de samhällsfrågor och etiska frågor som bränner idag; frågan om nationalism och främlingsfientlighet som ett konkret exempel.
Svenska kyrkan i dag skulle kanske vilja göra som Hans Åkerhielm; ge ut en bok med titeln Svaret. Dela ut den till alla boende i Sverige. Frågan är vad den boken kommer att handla om.
Tomas Lindboms senaste bok heter ”Nya Dialogen- om kommunikation i Svenska kyrkan”.
Det har blivit så konstigt, kyrkan förväntas ha svaret, men kyrkan är ingenting annat än ”de församlade o Kristus”.
Svaret måste vi, var och än söka genom (bibel-)studier,flitigt gudstjänstliv, bön och medmänskligt liv (efterföljelse).
Genom att vittna om vår tro i liv och handling och vittnesbörd kan vi kanske långsamt närma oss ett svar som håller att dö på, det är ju vad det handlar om eller?