Kan man önska en hemlös ”Gott Nytt År”? Eller en arbetslös? Eller en papperslös vars dygn består av 20 timmars arbete? Gott nytt år till alla som lever under prekariatets villkor, de som enligt nationalekonomen Guy Standings definition befinner sig utanför den etablerade arbetsmarknaden. Utan anställningstrygghet och utan möjlighet att planera sina liv.

Gott nytt år till de papperslösa och till de halvtidsarbetande kvinnorna. Till de så kallade fastlansarna, frilansande arbetare med egen F-Skattsedel, och de timvikarier som lever fastkedjade vid sina mobiltelefoner ifall ett tillfälligt pass skulle dyka upp. Nej, vi har inte rätt att önska dem ett nytt gott år utan att det låter som ett hån. Det nya året kommer att bli det gamla likt, därför att de själva inte har valt sin situation och ingen vill bryta utanförskapet och släppa in dem.

Begreppet ”prekariat” är nytt för många men det är inte företeelsen. Svensk arbetarlitteratur har för länge sedan utförligt och med stark inlevelse skildrat de villkor som var förhärskande för drängar och backstugusittare. Jag har hört fars berättelser om de första verkstadsjobben, med betalda arbetstimmar enbart då det fanns trasiga bilar att debitera timkostnaden på.

Men sedan dess har ett sekellångt reformarbete förbättrat arbetsvillkoren och en välfärdsstat har skapats med förtroenderelationer mellan stat och arbetare. Anställda arbetare fick sociala kontraktsrelationer vilka innefattade anställningstrygghet i utbyte mot lojalitet.

Det är denna välfärdsstat som nu håller på att brytas ned under förevändning av en nödvändig strukturanpassning. Strukturanpassningsprogrammen presenterades först för skuldsatta utvecklingsländer, sedan för europeiska stater i utkanten av maktens centra, för att sedan anses nödvändiga för alla skuldsatta stater som hamnat under finanskapitalets villkor.

Många har redan fått uppleva den ångest och oro som en försämrad a-kassa för med sig eller den maktlöshet som infinner sig när man närmar sig utförsäkringsdagen, trots att kroppen fortfarande är kraftlös efter en längre tids sjukdom. Diakonernas och socialarbetarnas rapporter har ekat ohörda i beslutskamrarnas slutna rum medan arbetsgivaravgifterna för ”sjukförsäkringsavgift” och ”arbetsmarknadsavgift” sänkts med 71 miljarder.

I spåren av tilltagande fattigdomen håller en ny arbetarlitteratur på att växa fram: Kristian Lundbergs roman Yarden, Isaac Rosas roman Den Osynliga handen, Johan Klings roman Människor helt utan betydelse och Susanna Alakoskis dagbok Oktober i Fattigsverige, skildrar alla uppgiven fattigdom, arbete som inte värderas och den fattiges kamp mot inkassoavgifter och kronofogde. Det är ett nytt Sverige och Europa som skildras: de papperslösas, timarbetarnas, svartarbetarnas tröstlösa kamp när de går från det ena svältarbetet till det andra. ”…

Det syns alltid på oss. Vi kommer ändå aldrig att få tillhöra det som vi strävar efter. Klasskampen förs hela tiden; det är en annan klass som långsamt och ibland snabbt tvingar oss längre och längre bort.

Hur skall jag kunna berätta för min son vem jag är – varifrån jag kommer? Varför skulle jag ens tvinga honom att lyssna på det – vad gott skulle det göra? Ändå är det inte det enda vi kan sätta emot? Att leva i världen som vittnen?” Kristian Lundbergs trötta fråga i den tidiga morgonen går vidare till alla dem som sett dessa anonyma mörka skuggor på väg till sina tillfälliga arbeten. Om vi inte kan göra annat så måste vi tala om det, vittna om alla dessa anställda och papperslösa i omänskligt utsatta lägen.

Bakom oss har vi alla julpredikningar med betraktelser över dem som inte fick plats i härbärget, hågkomsten av flyktingar och hemlösa, bakom oss har vi också alla ”Julöppet hus” som arrangerades för dem som kände ensamhetens ångest i julhelgen. För att inte all denna varma omsorg ska gå om intet i en hånfull ”Gott nytt år” hälsning, behöver vi ta konsekvenserna av vad vi sett.

Ett första steg är att kyrkan tillsammans med fackliga organisationer skapar sociala aktivitetsgrupper där utbildning, juridiska processer och demonstrationer synliggör prekariatets arbetsvillkor och arbetsgivare. Ett andra steg kunde vara att låta de fattiga, de otryggt anställda och invandrarna bli en målgrupp för gemenskap i kyrkan och inbjudas till medlemskap i fackförbunden. Det skulle kunna vara en väg in mot tillhörighet och minskat utanförskap. Sedan kunde vi försiktigt pröva ett Gott Nytt År.