Delstaten Hamburg i Tyskland har skrivit kontrakt om rättigheter och skyldigheter med flera muslimska grupper. Kontraktet innebär att de muslimska grupperna likställs med kristna och judiska församlingar. I tider av islamofobi kan det vara bra men kontraktsidén utgår från ett kollektivistiskt synsätt och är därför problematisk, menar professor Mohammad Fazlhashemi.

Som första delstat i Tyskland har Hamburg skrivit kontrakt om rättigheter och skyldigheter med flera muslimska grupper. Kontraktet innebär att de muslimska grupperna likställs med kristna och judiska församlingar. Målet med att nu upprätta ett sådant kontrakt med muslimska grupper, som tidigare slutits med kristna och judiska grupper, är att göra religionerna i Tyskland mer jämställda.

Upprättandet av kontraktet har framställts som en milstolpe för muslimska gruppers rättigheter i Tyskland. Hamburgs borgmästare Olaf Scholz karaktäriserade undertecknandet av kontraktet vid en högtidlig ceremoni som ett uttryck för att staden därigenom visar respekt för sina medborgares religiösa övertygelse.

Det finns onekligen många goda aspekter med detta kontrakt. Hamburgs nära 200 000 muslimer jämställs genom kontraktet med stadens andra konfessionella grupper. Ett par muslimska högtider, som avslutningen på fastemånaden ramadan – eid al-Fitr – och offerhögtiden som firas i anslutning till pilgrimsfärden till Mecka– eid al-Adha – regleras som lediga dagar. Kontraktet ger också muslimer rätt att undervisa i religion i tyska skolor. Muslimer å sin sida lovar att helt och hållet leva efter den tyska grundlagen och acceptera jämställdhet mellan kvinnor och män.

Frågan är om denna modell är någonting att följa efter. I en tid då allt fler populistiska och islamofobiska krafter och partier runt om i Europa arbetar systematiskt med att förneka eller begränsa muslimernas rätt att utöva sin religion offentligt kan ett sådant kontrakt fylla en viktig funktion. Det utgör ett hinder för sådana gruppers obstruktion av den demokratiska modellen, i synnerhet den samförståndsdemokratiska modellen, ”Consociational democracy”, som erbjuder starka garantier för minoriteters rättigheter. Rättigheter som inte kan avskaffas genom majoritetsbeslut.

Det gäller inte minst de fall där man, som exempelvis i Schweiz, i demokratins namn förbjöd muslimer att bygga minareter i sina moskéer. Ett beslut som fattades utifrån majoritetsdemokratins principer, men som står i direkt konflikt med FN-deklarationen om mänskliga rättigheter och Europakonventionen som båda garanterar religionsfriheten.

Men det finns ett grundläggande problem med hela kontraktsidén. Den utgår från ett kollektivistiskt synsätt. I likhet med kristna och judar ses muslimer som medlemmar av konfessionella grupperingar. Sett ur ett demokratiskt perspektiv är detta problematiskt.
Medborgare placeras i olika konfessionella kategorier och jämställdheten garanteras först efter att företrädare för dessa konfessionella grupperingar ingått ett avtal med staten. Även om kontraktet garanterar en rad rättigheter har den sin utgångspunkt i en sorts särartstänkande. Samhället anses ur detta perspektiv bestå av diverse kollektiv med givna kulturella och religiösa identiteter. Medborgarna ses inte i första hand som enskilda individer utan som medlemmar tillhörande en konfessionell gruppering.

Frågan är om det demokratiska samhället inte kommit längre. Modellen påminner om förmoderna kontrakt mellan härskarmakter och diverse grupper i samhället. I det forna osmanska riket fanns det så kallade Milletsystemet som garanterade en rad rättigheter för de icke-muslimska undersåtarna under förutsättning att de tillhörde någon konfessionell gruppering, millet. Först när ett sådant avtal undertecknades mellan den konfessionella gruppens överhuvud och den osmanska staten kunde undersåtarna vara säkra på att kunna åtnjuta diverse rättigheter.

Ett annat problem är individens grundläggande rättigheter. Vad händer med de individer som förbehåller sig rätten att ha någon form av religiös identitet, men som bestämmer sig att inte tillhöra någon församling?

Grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, däribland religionsfrihet, ska tillerkännas enskilda individer och medborgare oavsett deras konfessionella hemvist. Det förutsätter självfallet att alla medborgare oavsett trostillhörighet skall följa det demokratiska samhällets lagstiftning och respektera dess grundprinciper.