Vi har just firat tredje söndagen i advent, då vi minns Johannes Döparen, profet och botpredikant, avrättad på en oroad härskares befallning. Vi sjunger ännu några veckor psalmer om honom som kommer i Herrens namn, konungen i Riket som är ”kärlek blott och ljus”.

Advent manar oss till handling

Hanna Stenström

Vi har just firat tredje söndagen i advent, då vi minns Johannes Döparen, profet och botpredikant, avrättad på en oroad härskares befallning. Vi sjunger ännu några veckor psalmer om honom som kommer i Herrens namn, konungen i Riket som är ”kärlek blott och ljus”.

När vi nu återigen jublar över honom som kom i Herrens namn gör vi det alltså till priset av att vi använder ett språk från ett fördemokratiskt samhälle med en Herre på toppen, där det vi hoppas på när våra villkor blir för svåra är att det äntligen ska komma en konung som är rättfärdig. När vi minns Johannes Döparen påminns vi om att den historia vi aktualiserar i kristna gudstjänster – därför att den lär oss något avgörande om Gud – är en del av den vanliga politiska historien.

Därför är inte advent en påminnelse om hur det inte finns någon kristen tro eller praxis som lever helt skild från politiken. Det handlar både om att tron kan leda till handling som har ett pris och om att också det mest dyrbara i vårt arv är blandat. Det präglas både av en rättfärdighetslängtan vi bejakar och av samhällssystem vi är glada att vi slipper leva i.

Inte ens bland glitter och ljus får vi chans att helt och hållet glömma världens politiska realiteter och inte heller när vi tänder de ljus vi så väl behöver kommer vi undan traditionens dubbelhet. Vi påminns alltså om att vår teologi och vårt handlande, som enskilda kristna och som kyrkor, alltid är kontextpräglat och vi alltid måste välja ur traditionens mångfald.

Så blir adventstidens utmaning till oss, som enskilda kristna och kristna kollektiv, vad vi väljer ur denna mångfald. Vi ska ju inte bara föra vidare ett arv, inte bara formas av nuets omständigheter, utan också vara med om att forma nuet och skapa något för framtiden genom det vi väljer. Inte bara minnas vad profeten ropade i det förflutna utan också välja vad vi ropar in i nuet. I psaltarpsalmen för tredje advent läser vi om Gud som ger förtryckta rätt och svältande bröd, rätar krökta ryggar och befriar de fångna, ger främlingar skydd samt stöder änkor och faderlösa. Att välja de orden ur adventstidens mångfald, som ett arv att tala in i nuet för att skapa en framtid, att upprepa dem rakt in i ett samhälle med nyfattigdom och främlingsfientlighet, in i en värld med mycken svält och ofrihet. Men hur blir orden mer än just de rätta orden?

Kommentarsfältet är stängt.