I filmen Amour skildrar Michael Haneke åldrandet och döden utifrån den tvetydiga kärlekens perspektiv, och inte utifrån ensamheten. Vilken rätt har vi att leka Gud med andras liv och död, frågar sig filmskribenten Ylva Liljeholm, och vilket ansvar har vi gentemot den som lider i livets slut? Sköterskan borstar den gamlas livlösa hår med okänsliga tag och håller sen upp en spegel framför henne.

”Amour” fångar fasan i att vara utlämnad

I filmen Amour skildrar Michael Haneke åldrandet och döden utifrån den tvetydiga kärlekens perspektiv, och inte utifrån ensamheten. Vilken rätt har vi att leka Gud med andras liv och död, frågar sig filmskribenten Ylva Liljeholm, och vilket ansvar har vi gentemot den som lider i livets slut?

Sköterskan borstar den gamlas livlösa hår med okänsliga tag och håller sen upp en spegel framför henne. Kvinnan vägrar att titta. Hon vänder bort huvudet och jämrar sig men sköterskan insisterar och påstår med gäll röst att kvinnan fortfarande är vacker.

Det är en kort, brutal scen ur Michael Hanekes ”Amour” som effektivt fångar fasan i att vara utlämnad åt någon som inte vet vem man är, inte bryr sig utan bara ”gör sitt jobb”.

Det finns många scener i ”Amour” som inte lämnar någon ro, som pockar på att bli ihågkomna därför att de bär på viktiga frågeställningar som vi måste ta på allvar. Så har Haneke arbetat med sina tidigare filmer – genom att grundligt undersöka människans mörkare sidor ställer han frågor till oss om vad det betyder att vara människa idag, i vår tid. ”Amour” har både ett samtidsperspektiv och ett evigt sådant. Vi ska alla dö, det är det enda säkra. Men på vilket sätt? I vems sköte ska vi dra våra sista suckar?

Och vad betyder ord som kärlek och lojalitet i ett förhållande där den ena parten inte längre vill leva därför att inget av den hon en gång kvar finns kvar? Anne och George, det gamla paret som ”Amour” handlar om bor i en Parisvåning fylld av saker från ett helt liv. Det är där hela filmen utspelar sig, förutom en kort scen från en konsert i början.

Deras kärlek bygger på respekt för varandra, ett gemensamt intresse för musik, ett långt liv tillsammans. När Anne drabbas av en stroke och återkommer från sjukhuset utverkar hon löfte från George att slippa återvända dit, vad som än händer. George lovar och han gör sitt bästa för att ta hand om sin älskade allteftersom hon blir sämre.

Utåt sett är det vackert. Vilken omsorg han visar henne! Vilken lojalitet! Han matar, tvättar, byter, torkar, tröstar. Han anställer ett par sköterskor för det som inte går att klara på egen hand, och sparkar den som inte behandlar Anne med respekt. Tänk att få dö så, med sin livspartner vid sin sida. Men det är inte vackert. Det är trist och utan glädje. Annes livsgnista är borta, bara skammen över hennes egen skröplighet finns kvar.

Döendet tar tid, lång tid. Det blir alltmer ensamt för Georges. Deras dotter har sin egen karriär att tänka på, hennes omsorger om mamman är ytlig och blir ytterligare en sten på bördan för George, snarare än en avlastning (så kan man i alla fall tolka George avvisande av dottern).

Haneke är en briljant regissör som ställer uppfordrande frågor till sin publik. Inte minst den ultimata frågan om människan har rätt att agera gud och domare och bestämma över liv och död.

När filmen visades i film/samtalsserien IKON i Visby bestod publiken till stor del av äldre personer, många av dem par. Det är hisnande att tänka sig hur filmen träffar dem när nu jag som statistiskt sett har cirka 37 år kvar att leva blev så drabbad. Och jag är glad att den visningen följdes av ett klokt samtal. Man ska inte se någon av Hanekes filmer utan att tala om dem efteråt.

 

Kommentarsfältet är stängt.