Kyrkan skall vara på de mest utsattas sida. Vi som möter familjerna i ögonhöjd vet en del om hur de mest utsatta har det.

Kyrkan måste bryta könsmaktordningen

Ewa Lindqvist Hotz

Kyrkan skall vara på de mest utsattas sida. Vi som möter familjerna i ögonhöjd vet en del om hur de mest utsatta har det. Varför frågar ingen oss vad vi har att säga om föräldrarna, om barnen, om skolan om socialen?

Så formulerade sig en grupp barnledare jag nyligen mötte på en fortbildningsdag om kyrkan och samhällsfrågorna. Det stora problemet när det gäller kyrkan och de så kallade samhällsfrågorna, menade barnledarna, är att just den specifika samhällserfarenhet som finns i barnverksamheten så gott som aldrig frågas efter eller tillåts påverka inriktningen i församlingens liv.

Varför lyssnar ingen på barnledarna? Varför osynliggörs just denna yrkesgrupps omvärldsanalys?  Svaret är lika skrämmande som uppenbart: Barnledarna är en starkt kvinnodominerad yrkesgrupp i en kyrklig organisation där det kvinnor säger, tycker, gör och är anses mindre betydelsefullt än det män säger, tycker gör och är. Det handlar om osynliga strukturella krafter som arbetar inom och mellan oss på alla nivåer i Svenska kyrkans organisation, krafter som systematiskt kopplar samman kön och makt och över- och underordnar medarbetare i enlighet med ett sådant mönster.

Istället för att vara en motkultur till rådande ordning är Svenska kyrkans församlingar ofta ett sammanhang som bekräftar och befäster de ojämlika förhållanden som redan existerar i samhället. Den kyrkliga könsmaktsordningen syns också i lönekuvert och inflytande över processer som rör verksamhetsutveckling och budgetarbete. Utan tvivel är det ett patriarkalt arv som går i dagen när det gäller de kvinnliga barnledarnas bristande möjligheter att tas på allvar i församlingarnas liv.

Även om just den grupp kvinnor som jag mötte uppvisade en integritet och uppfinningsrikedom utöver det vanliga, pekar deras berättelser på ett djupt sorgligt kapitel i den pågående berättelsen om Svenska kyrkan. Trots att liv, bön och verksamhet i stor utsträckning bärs upp av kvinnor (medlemmar, förtroendevalda, gudstjänstfirare, frivilliga och anställda medarbetare) lever fortfarande en människosyn som positionerar och definierar människor utifrån kön. Bland Svenska kyrkans medarbetare är nog just barnledarnas utsatthet som störst, men könsmaktsordningens människofientliga principer går igen för alla yrkeskategorier i kyrkan.

Alla vet vi att Svenska kyrkans framtid vilar på att rätt förstå det samhälle i vilket vi som kyrka vill verka. Alla vet vi att den kristenhet som vill tjäna medmänniskan behöver få del erfarenhet från de förhållanden som råder i människors vardag. Det behövs en kontinuerlig omvärldsanalys – den kloka bearbetningen av information, statistik och erfarenhet i evangeliets ljus – om kyrkan ska vara en trovärdig samhällsaktör. Men helt avgörande för en relevant omvärldsanalys är förstås vems erfarenhet, vilkas livsberättelser, som räknas som en reell verklighet att ta ställning till.

Nyligen beslutade Kyrkomötet om obligatorisk barnkonsekvensanalys för samtliga beslut på Svenska kyrkans alla nivåer. Ärkebiskopens möte för barn och unga i november var ännu ett uttryck för att folkkyrkan vill vara en samhällsaktör som stärker barns livsmod och framtidstro. Nu ser vi fram emot ärkebiskopens nästa toppmöte. Givetvis kommer det att handla om kvinnor, makt och kyrka historiskt och idag.

 

2 kommentarer på “Kyrkan måste bryta könsmaktordningen

  1. Staffan Wadström skriver:

    De mest utsatta är ändå de ofödda barnen, de levande varelser som finns i mammas mage i väntan på förlösning. Vad säger Seglororna om dessa?

  2. Annaeva Lagergren skriver:

    Tack Ewa för en bra artikel! En artikel som jag skulle önska att vi som jobbar ute i församlingarna funderade en stund kring. Ingen av oss önskar väl ha det på det viset, som du beskriver och som det är. Vi tror ju på det omvända. All vår längtan till tjänst vill det omvända och ändå är det ofta tvärtom. Kanske kan medvetenheten om detta göra att vi som fortfarande bär upp orättfärdiga hierarkier börjar lyssna på allas berättelser och tar till vara på barnledarnas omvärldsanalys. Inte bara för att det ligger i uppdraget utan också för att vi vill vara nära den verklighet där vi kan vara till tjänst och finnas med på riktigt i människors liv! Tack för att Seglora fanns med och inspirerade rösterna från ett annat håll.