Denna krönika är tidigare publicerad på www.seglorasmedja.

Teologi är maktanalys

Ewa Lindqvist Hotz

Denna krönika är tidigare publicerad på www.seglorasmedja.se

Det är lätt att uttrycka sig med starka ord om det som ligger långt borta. Men när vi ska ta itu med de omedelbara problemen på vår egen tröskel, då blir vi med ens mer utsatta själva, skriver Ewa Lindqvist Hotz. Att vara en profetisk röst kräver öppenheten att våga pröva det egna med världen som måttstock.

Det finns många olika berättelser om Svenska kyrkan. Till de allra vackraste hör tveklöst den som förmedlades under Världens fest i helgen. När Svenska kyrkan med biskop Antje Jackelén och ärkebiskop Anders Wejryd i spetsen bjöd dryga tre tusen deltagare från hela landet på globalt kalas var det i form av generöst gästabud med gäster och föreläsare från världens alla hörn.

Den röda tråd som under helgen band samman gudstjänster, föreläsningar, föreställningar, konserter, utställningar, torgmöten och seminarier var berättelse om kyrkan som ett sammanhang för vidgade livshorisonter och perspektiv, som en öppen gemenskap som inspirerar till liv i mångfald i både andlig och samhällelig bemärkelse, som en mylla för det mod som krävs när människans och skapelsens värdighet hotas.

I Malmö presenterades med andra ord en berättelse om kyrkan som står i bjärt kontrast till den sortens teologiskt provinsiella kyrklighet som vill bygga kristen identitet genom att skilja ut det kristna från det djupast mänskliga. I den kulturella smältdegeln Malmö, där människor från över 170 olika religiösa traditioner delar på livsutrymmet, blir det uppenbart för de flesta att en sådan exkluderande hållning är en omöjlighet.

Biskop Antje Jackelén på storbildsskärm på Världens fest

En av de många internationella gästerna på festen i Malmö var den amerikanske teologen och politiska aktivisten Ched Myers från Bartimaeus Institute i Los Angeles. Huvudbudskapet i hans båda föreläsningar ”Occupy the gospel” och  ”Paul’s challenge: Be ambassadors of reconciliation!” var att vårt arbete för rättvisa och människovärde alltid måste ta sin utgångspunkt i våra egna liv och i det samhälle där vi själva lever och verkar.

Med en närmast hjärtskärande bibelförankrad precision satte Myers därmed fingret på en av Svenska kyrkans känsligaste punkter; att den stridbarhet och det teologiskt inspirerade mod som vår kyrka gärna framhåller i förhållande till de politiska och socio-ekonomiska strukturer som bidrar till mänsklig utsatthet på andra håll i världen ofta möts med misstro och rentav aggressivitet när aktivister och debattörer med kyrklig anknytning ger uttryck för ett liknande mod och en liknande stridbarhet här hemma i Sverige.

Diakonernas mödosamma arbete för att få stöd av kyrkoherdar, biskopar och den övriga kyrkoledningen för sitt upprop mot nedskärningarna i den svenska välfärden är ett talande exempel på hur vi gärna förlägger arbetet för Guds rikes förverkligande utomlands, på platser där inga partipolitiska hänsynstaganden behöver göras, till sammanhang där vår egen priviligierade samhällsposition inte sätts på spel.

I grunden handlar teologi om maktanalys, menade Myers i sin föreläsning. Kyrkans uppdrag är att urskilja vem som har makt och vem som är maktlös och att solidarisera sig med den senare i kampen för mänsklig upprättelse.

Världens fest var för mig ett djupt inspirerande sammanhang, en viktig påminnelse om rottrådar som sträcker sig genom mitt eget liv. När den värmländska hembygdskyrkan inuti mig en gång mötte kampkyrkan för demokrati och mänsklig värdighet verksam i skuggan av1980-talets totalitära DDR, anade jag som tonåring för första gången på allvar kraften i evangeliernas tal om Guds rike, och djupet i det mod som förbön kan ingjuta hos dem som står öga mot öga med de dödskrafterna. Det trygga och lokala tvinnades samman med det okända och globala, det andliga med det samhälleliga, bönen med handlingen – så fick kyrkan liv för mig!

Att med prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer vända oss utåt i bön, bör inte vara en självklarhet bara i det mångkulturella Malmö, utan i Svenska kyrkan som helhet. Allt det vi gör och är som kyrka bör utvärderas i ljuset av det Malmö som finns inuti och runt omkring, prövas mot den globalitet som numera är allas, och därför hela Svenska kyrkans.  Det är en sådan öppenhet som krävs för att kyrkan på riktigt skall kunna ta emot och ge vidare det liv som är av Gud.

Den vackraste berättelsen om kyrkan hör inte till historien. Den vackraste berättelsen om kyrkan kommer oss till mötes från framtiden. ”tänk @ framtid” var därför temat för festen i Malmö. Framtidsberättelsen om kyrkan vila på insikten om att vår egen och vår kyrkas delaktighet i Guds mission för världen i grunden handlar om att värna och verka för ett gott samhälle för alla.

Det är inte längre möjligt att orientera våra egna liv eller kyrkans liv efter provinsiella parametrar som tro, tillhörighet och bakgrund. Världen och vi är mycket vidare och vackrare än så. Istället handlar framtiden om ”bottna i nåden och skapa i världen” för att använda det motto som biskop Antje Jackelén mer än väl levt upp till under helgens glädjefyllda gästabud. Festen var världens. Inte kyrkans.

Ewa Lindqvist Hotz

Kommentarsfältet är stängt.