Jag talade med en vän om rasism och växande antisemitism i Europa. Då säger min vän, som har judiska anor, eftertänksamt: ”då är Israel den plats jag kan fly till…” Några ögonblick förflyttades perspektiven och historien djupnade. För henne var historien en allvarlig insikt om behovet av en reträttplats.
I detta perspektiv fick min dröm om en israelisk-palestinsk fred på någotsånär rättvisa villkor ny näring. Om man nu någonsin kan uppleva något som rättvist efter det palestinska minnet av Nakba, katastrofen, och de judiska ärren efter Shoa, förintelsen.
Som om dessa närmast oöverstigliga minnen inte var nog för att krossa drömmen om en judisk-arabisk samlevnad, skapar ständigt de återkommande asymmetriska krigen på Gazaremsan nya sår. Krigets och våldets verklighet pulvriserar den tvåstatslösning som skulle kunna vara början till en försoning och en gemensam fred.
Knappt har vapenvilan trätt i kraft förrän Israel beslutar att beslagta 400 hektar palestinsk mark på den ockuperade Västbanken. Ett beslut som Israels fredsrörelse, Peace Now, kallar för en dolkstöt i ryggen på den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och alla andra palestinier som vill förhandla med Israel.
Den israeliska Civiladministrationen, som administrerar den israeliska statens konfiskation av mark, hade lagt dekretet om övertagande av marken under en sten, så att papperet inte skulle blåsa iväg. Man ringde inte ens till de berörda palestinierna när den lilla israeliska bosättningen Gevuot, som i dag består av bara tio israeliska familjer, skulle utvidgas och bli platsen för en israelisk stad. Ahmed Safi och de andra palestinska markägarna runt bosättningen Gevuot förlorar nu sina fikonträd och vinrankor. 15 av de 400 hektar jord som beslagtogs tillhörde Ahmed Safi i byn Deir Moussa som grundades av hans farfars far, Moussa.
Israels bosättningar på Västbanken betraktas av de flesta länder i världen som ett hinder för fred. I dag lever över en halv miljon Israeler i bosättningar på den ockuperade västbanken och hela västbanken liknar mer en arkipelag än ett sammanhängande landområde för en palestinsk stat.
Nu är fördrivningen av den palestinska befolkningen från ockuperad mark ingen tillfällighet. Ilan Pappe, israelisk historiker vid Haifas universitet har hävdat att händelserna 1948 inte var ett krig mot en fientlig arabvärld utan en etnisk rensning.
Det är naturligtvis ingen okontroversiell forskning som Ilan Pappe har presenterat. Men att fördrivningen av palestinier är en medveten strategi bekräftas av de återkommande fördrivningarna för att upprätta nya bosättningar. De palestinier som i dag bor i Storjerusalemområdet utsätts enligt Pappe för etnisk rensning och de som bor i närheten av den apartheidmur som israel byggt kommer, enligt Pappe, troligen att bli fördrivna härnäst. Detta bekräftas nu av dagens beslut att konfiskera fem byar i närheten av Betlehem.
Enligt Anders Persson, statsvetare med särskild inriktning på Israel-Palestina-konflikten, handlar konfiskeringen om en politisk strategi som följt samma mönster i decennier. Där det i dag finns ett flertal palestinska byar sätter Israeliska armén upp skyltar med texten ”statlig mark-tillträde förbjudet”.
Öppningen för en fredlig lösning blir allt smalare och revanschlusten i arabvärlden blir en allt farligare kraft med ett välrustat IS och en växande antisemitism i Europa. Israel behöver en strategi för fred. I väntan på fred är det mitt ansvar att bekämpa antisemitismen så att min vän inte behöver en reträttplats.
Tror inte din svartvita bild är särskilt konstruktiv. Hela detta område – nuvarande Israel, Västbanken och Gaza, har en brokig historia där många oförenliga intressen agerat. Ett område som kan sägas blivit offer för arabisk nationalism och en rädsla för den judiska minoriteten långt innan FN’s delningsplan realiserades 1947. Och Västbanken var det område som skulle utgöra en palestinsk stat. Detta ogillades av araberna som istället gick i krig med det nybildade Israel och kriget ledde fram till att Västbanken ockuperades av Jordanien. Ockupationen pågick fram till 1967 då Israel erövrade området. Västbanken var alltså ockuperat i närmare 30 år, utan att en några röster höjdes för att en palestinsk stat skulle bildas. Och i detta ockuperade område ingick Östra Jerusalem med bl. a Västra muren och Tempelplatsen. Under ockupationen fördrev många judar från området, och närmare 60 synagogor förstördes. Det var alltså en etnisk rensning som en jordansk kommendör beskriver i sina memoarer som: ”Heliga Jerusalem har blivit rensat från judar för första gången på över ett tusen år, inte en enda jude finns kvar.” Islamister har fortsatt denna rensning av judar i bl. a Betlehem.
När det gäller bosättningarna på Västbanken, tycker även jag att dessa är svåra att försvara, och onödigt provocerande. Samtidigt är det naivt att tro att bara Israel drar sig tillbaka från Västbanken, så är konflikten löst. Israel har tidigare dragit sig tillbaka från södra Libanon och Gaza, utan att det blivit lugnt. Orsaken är förstås att Israel är omgivet av fientliga stater och grupperingar, som inte vill ha fred utan vill utplåna Israel. Detta kan man inte bortse ifrån när man diskuterar frågan.
Arne, tror inte heller man vinner något med att ensidigt lägga all skuld på Israel. Israel är värt kritik – men etnisk rensning måste fördömas varhelst det sker!
AC: Jag har läst åtskilliga ledare av Dig som jag har sympatiserat med, ett mindre antal som jag har protesterat mot. Om denna vill jag säga följande; Att jämföra Shoa med el Nakbha är bland det mest obalanserade av jämförelser jag tagit del av, historien om Shoa kan vi förhoppningsvis alla som läser dessa spalter, varför det är så svårt för vissa att erkänna vad som var/var inte el Nakbha är för mig ett mysterium. Så låt mig uoodatera från samstämmiga FN- brittiska- och
israelyia källor:
Vid den iraeliska självständighetsför-klaringen 14/5 1948 förklarade Egypten, Jordanien, Lbanon, Syien,Irak och Saudiarabien krig mot Israel och uppmanade samtidigt den arabiska befolkningen inom de av Israel tillerkända områdena att fly, för att sedan komma tillbaka efter det att judarna hsde utrotars eller körts i havet.
Större delen av
AC: F´låt, jag måste ha tryckt slarvigt. Fortsättning här.- Större delen av flyktingströmmen 1948 -1949 initierades alltså av arabstaterna själva och av muftin av Jerusalem. Att den arabiska historiebeskrivningen har lycckats få acceptans för detta som ”el Nakbha” är ett hån mot seriös historia.
En andra stor flyktingvåg uppstod när Jordanien iscensatte ”svart september” 1969,
fördrivningen av PLO och el Fatah.
Jag ifrågasätter också de israeliska bosättningarna på västbanken, men vänder mig mot Dina svart-vita beskrivningar som ”etisk rensning” och ordkombinationer med ”apartheid”, endast en djupt okunnig eller politisk blind person kan prestera något sådant.
Så snälla, tillbaka till verkligheten
Mvh, Torgny Rabe
Tack Torgny för ditt engagemang. Låt mig erkänna att Israel och dess historia är en svår berättelse som inte passar i svart-vitt montage. Det är inte heller min avsikt med Ledaren. Jag menar inte att jämföra Shoa med Nakbha, mänskliga katastrofer av detta slag går inte att jämföra. Båda är så djupa ärr i mänskligheten att de aldrig kan läkas och därför är de stora och avgörande hinder för fredliga lösningar som kräver ett visst mått av tillit mellan berörda människor. Det är därför den Israeliska bosättarpolitiken måste ifrågasättas. Att tala om den som en del av en etnisk rensning som påbörjades redan 1948 kanske inte är helt ohistoriskt. I Rebirth and Destiny of Israel noterade David Ben-Gurion s 530 att ”Innan britterna gav sig av (15 maj 1948) gick araberna inte in i eller intog någon judisk bosättning, hur avlägsen den än må ha varit, medan Hagana … intog många arabiska positioner och befriade Tiberia och Haifa, Jaffa, och Safad… Så på ödesdagen var den del av Palestina där Hagana kunde verka nästan fri från araber.”
Vem kan glömma Ben-Gurions berömda uttalande om att ”vi ska driva ut araberna och ta deras plats”, så flitigt återgivet av varje Israelhatande debattör? Nästan lika berömd är sidan 530, citerad ovan av Arne Carlsson.
Faktum är att den första citaten är falsk (man utesluter ett ”inte”), medan den andra säger något helt annat än Carlsson hävdar: trots ihärdiga försök, misslyckades de arabiska försöken att inta de judiska positionerna, medan Hagana var mera framgångsrik. Det är allt. Och däri ligger faktiskt Carlssons och hans likars totala oförståelse av begreppet Naqba. Det betyder inte, som man låter påskina, en tragedi, som förlust av en stat eller ett territorium och livet i exil innebär; den stora Katastrofen anses vara arabernas (och inte bara palestinaarabernas) oförmåga att anstifta ”ett utrotningskrig och en massaker, som kommer att bli lika omtalad som den mongoliska massakern och korstågen.” (Arabförbundets generalsekreterare, Abd al-Rahman Azzam, förklarade den 15 maj 1948 i en BBC-intervju). Genom att aningslöst upprepa det första narrativet, ansluter sig Carlsson inte bara till den arabiska revanschismen men också till historierevisionismen.
Israels arabiska befolkning har vuxit nästan tiofaldigt sedan 1948. Detta kallas etnisk rensning. På samma gång stöder man med stora ord om humanism, människokärlek och solidaritet ännu en judefri arabisk statsbildning.
Skam går på torra land.
Det första citatet är falskt medan det andra inte är falskt. Betydelsen av beteckningen ”Naqba” är så välkänt att det inte behöver någon omtolkning. Att använda begreppet ”historierevisionism” i detta sammanhang, för att knyta undertecknad till förintelseförnekarnas smutsiga hantverk, borde vara uteslutet i ett seriöst meningsutbyte.