Att vara kristen är att vara en lem i en större kropp, sägs det ofta. Uttrycket kan tyckas konservativt utifrån samtidens demokratiska föreställningar, men syftet är att visa att vi alla är en oumbärlig del av helheten, skriver Niklas Olaison.

De flesta har nog hört den gamla historien om hur röven blev chef. Hur alla kroppsdelarna hävdade att just de borde vara chef men att röven till sist strejkade och gav upphov till allmänt illamående så att de var tvungna att kapitulera varav det kommer sig att alla kroppsdelarna arbetar medan röven bara sitter hela dagarna och inte producerar något annat än skit.

I sin moderna utformning så tillhör den floran av skämt som utmanar auktoriteter som alltid är populära på arbetsplatser, men vad som kanske är mindre känt är att själva grundhistorien är en av Aisopos fabler, och att den var vitt spridd i antikens Grekland och Rom (även om han var en aning mindre grov och talade om magen istället).

Idag, med våra demokratiska ideal och föreställningar, så kan Paulus liknelse om att den kristna församlingen är en enda kropp med många lemmar verka snarast konservativ, och det kanske den i viss mån var i sin stoiska utformning. Att beskriva samhället som en kropp innebär att var och en har sin givna plats och bör hålla sig till den.

Samtidigt ska man betänka att Paulus konfronterades med ett system där likhet inför lagen var en fullständig absurditet och makt, ära och inflytande var det som avgjorde utgången av rättsfall. Hans vision handlar om en radikal ömsesidighet, något som var otänkbart för de flesta romare.

I Paulus samtid var det ganska många (inklusive de kristna församlingarna, som mestadels bestod av fattiga sluminvånare) som inte hade någon plats alls i samhället utan fick dra sig fram bäst de förmådde. De hörde till dem som John Dominic Crossan träffande har beskrivit som “de överflödiga”. Men i Paulus bild av församlingen som en enda kropp finns det inga överflödiga.

I den grekiska traditionen från Platon är det viktigt att göra skillnad på olika kroppsdelar och man menade att de mer förnämliga delarna var placerade högt upp i kroppen. Här finns alltså en mycket konkret gestaltning av ojämlikheten i samhället. Huvudet och särskilt ögonen var fina och ädla, medan könsdelar och förstås röven var låga och usla. Något av detta återkommer i Luthers misogyna yttrande att medan män är bredare upptill så är kvinnor bredare nertill, vilket innebär att de är fulla av orenlighet. Hierarkierna återkommer mellan män och kvinnor, vita och rasifierade.

Sådan är dock inte Paulus uppfattning. Tvärtom understryker han att de delar av kroppen som anser sig finare än andra, som ögat och huvudet, är beroende av de andra (1 Kor 12:21) och att de delar som rent av anses skamliga är oundgängliga för själva livet och “de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare.” (1 Kor 12:23)

Men det är förstås egentligen inte kroppsdelar som Paulus talar om här, det är människor och deras gåvor, och Paulus understryker att alla har fått ett mått av tro och alla har fått nådegåvor och ingen bör därför anse sig förmer än någon annan. (Rom 12:3) I Romarbrevet är betoningen en annan än i Korintierbrevet, där självutnämnda tungotalande profeter hotade att breda ut sig (eller också hotade Paulus egen auktoritet, beroende på hur man tolkar situationen). Men genomgående är att han framhåller de mindre spektakulära gåvorna, det osynliga arbetet i bakgrunden, och lyfter upp den lilla människan.

Gåvorna han räknar upp är: profetisk gåva, tjänandets gåva, undervisningens gåva, tröstens gåva, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet. (Rom 12:8) Detta uttrycker också vad han menar är församlingens uppgift.

Tjänandets gåva kan te sig diffus, och jag tror snarast att det borde stå “betjänandets gåva” för det handlade ursprungligen om att servera vid kärleksmåltiderna. Det fanns inte heller någon fast struktur för församlingarna och deras uppgifter – de kunde ju knappt hålla sams sinsemellan så hur skulle de kunna utveckla en gemensam struktur? Av samma skäl undviker Paulus att använda ordet “lärare” som förmodligen var belastat (eftersom det förde med sig ett anspråk på auktoritet). Man kan också se det i valet av det vaga ordet “ledare”. Att gåvorna är sju är ingen slump men ska inte heller tolkas bokstavligt som att de är de enda som finns. Just genom att de är sju så representerar de helheten.

Alla kristna är alltså lemmar i samma kropp som är till för varandra (Rom 12:5), alltså med-lemmar i ordets mest bokstavliga betydelse. Vi är alla fullständigt beroende av varandra, och just i kraft av detta så har vi inte råd att se ner på någon av oss, hur obetydliga våra gåvor än kan tyckas i jämförelse med andras. Och hur vi än vänder oss så har vi ändan bak.

Niklas Olaison