Självklart tycker jag att det inte borde finnas några tiggare.  Men nu ser det inte ut så. Nu måste vi hjälpas åt att ta hand om varandra. Vi kan inte gå runt och vänta på att någon annan ska fixa problemen. Vi får inte börja behandla varandra som vildkatter. Vi är människor, skriver Jenny Andersson som till vardags arbetar med information i Svenska Kyrkan i Värnamo.

Egentligen var vi ute på stan, min man och jag, för att går till valstugorna och fråga vad man ville göra för kommunen. Vi frågade om skolan och vården, om sopsortering och lokaltrafik, om invandrarpolitik och jämställdhet. Och det visade sig att alla de partierna vi pratade med ville göra allt bättre. De ville att klasserna skulle bli mindre, lärarna fler, vården bättre, öka miljöarbetet, förbättra lokaltrafiken och skapa ett medmänskligare klimat. Känns skönt att de inte vill att vi ska ha det sämre. Lite fnissig blev jag när alla sa samma sak och typ i exakt samma ordalag. Jag till och med påpekade det för några olika och de sa alla att de andra måste ha tagit efter just dem.

Det var en varm och öppen atmosfär. Representanterna för de olika partierna berättade för mig precis vad jag ville höra. De var bra på att känna av vad man var för typ. Jag hade nog kunnat tycka nästan vad som helst och de hade ändå stått på min sida. Allihop. Trots att det borde finnas skillnader mellan partierna, tycker jag.

Jag passade även på att fråga alla om de kände till ifall frågan om tiggarna hade lyfts i kommunpolitiken. Många skruvade olustigt på sig när jag frågade, för de visste ju inte vad jag ville med den frågan. Ville jag att de skulle göra något för att få bort tiggarna då de stör vår vackra stadsbild eller ville jag att de skulle göra något för att hjälpa tiggarna till en dräglig tillvaro? Ibland avslöjade jag mig ganska snabbt och lika snabbt fann de sig och anpassade sig efter mina önskemål. Självklart måste man hjälpa tiggarna till en bättre tillvaro. Men frågan hade inte lyfts i kommunpolitiken!

Medan jag stod där och diskuterade tiggarna med en kommunpolitiker dök plötsligt en man upp och la sig i. Han sa att man kunde jämföra tiggarna med vildkatter. Om man matar vildkatterna så kommer de tillbaka och kan dessutom bli fler och det är inte bra att vänja dem vid att få hjälp. Jag blev så arg och sa att man verkligen inte kunde likna tiggarna vid vildkatter för tiggarna är våra medmänniskor. Jag pratade om människovärde och EU-medlemskap och rika och fattiga och vår skyldighet och att det är så här det kommer att vara nu, att människor rör på sig ända till vår lilla stad för att få hjälp.

Men inget av det jag sa gick in. Han mötte varje argument med att mästra och att lägga skulden på mig. Hur många tiggare bodde till exempel hemma hos mig och kunde jag ordna bostäder till alla flyktingarna som staden skulle ta emot? Alltså hade jag ingen rätt att vara för varken invandringen eller tiggarna. Jag frågade om han var för arbetslöshet. Det var han inte. Då frågade jag vad han gjorde för att få in folk i arbete igen. Usch, jag vet… Jag sjönk och tog krampaktigt tag i samma fula grepp. Men även det kunde han vända mot mig. Han utgick från att jag lyssnade på musik i mobilen och att jag därför hela tiden gjorde folk arbetslösa eftersom jag inte köpte cd-skivor.

Sedan gav han sig in i diskussion med min man och efter det med en av politikerna…

Då kom det fula fram. Ilskan, skammen, frustrationen och känslan av vanmakt. Varför finns inte alla svaren färdiga i en praktisk, miljövänlig och ergonomisk liten väska så att man kan plocka fram dem vid rätt tillfälle? Varför finns inte det där magiska pulvret som man ska kunna strö ut över dem som tycker snett? Varför tar argumenten slut och skammen vid? Och vem ska stå upp för den lilla människan? Vem ska hjälpa tiggarna?

Självklart tycker jag att det inte borde finnas några tiggare. Och självklart tycker jag också att varje land ska ta hand om sina medborgare. Men nu ser det inte ut så. Nu måste vi hjälpas åt att ta hand om varandra. Vi kan inte gå runt och vänta på att någon annan ska fixa problemen. Vi får inte börja behandla varandra som vildkatter. Vi är människor.

Lite senare kom mannen igen när vi stod vid en annan valstuga. Då sa vi till honom att han fick vänta på sin tur och inte lägga sig i den här gången för vi var trötta på att prata med honom. Han gick snällt med på det och pratade på med någon annan (som jag känner och som aldrig saknar ord, så där mötte han sin överman). Men när vi var på väg att gå därifrån efter ett långt och givande samtal med partirepresentanterna började han argumentera mot oss igen. Fulheten kom tillbaka i mig och jag sa till min man: -Nej, prata inte med honom, då uppmuntrar vi honom bara och då kan det komma fler som han och de kanske börjar föröka sig.

Det var inte snällt sagt. Allt han behövde var kanske en kram och ett vänligt ord. Eller jättemånga kramar och massor med vänliga ord. Förresten så är jag en sån där typ som tar hand om vildkatter. Det är mycket mindre komplicerat än att hjälpa människor.

Jenny Arvidsson