Vad betyder egentligen löften om försoning när våldets hårda verklighet är här och nu? För de hela folk som utplånats ur historien? Våldet vinner oftast i det korta perspektivet, skriver Niklas Olaison.

Romarbrevets åttonde kapitel börjar abrupt, som när man vaknar ur en mardröm, och så är det för Paulus, att han tvärt återvänder till nuet efter sin utflykt i sin historia, för att illustrera ett liv utan nåden. Som en ond dröm är det, för honom själv och för romarna som han menar har lämnat allt det där bakom sig. ”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag.” (Rom 8:1-2)

När jag skriver det här ligger en ung man på sjukhus efter att ha blivit knivskuren av en känd nazist, som sedan han fallit satte sig över honom och matade slag mot hans huvud. Vad betyder försoning i en sådan situation? Vad betyder försoning för de hela folk som utplånats ur historien, eller som håller på att utplånas, de människor som dagligen utsätts för våld och förtryck? När jag hör uttrycket ”Kristus dog för våra synder” kan jag aldrig låta bli att tänka på slutscenen i Life of Brian, där det palestinska självmordskommandot erbjuder sig att hjälpa de korsfästa – genom att ta livet av sig. Efter det hänger de korsfästa kvar.

Men Paulus menar att något händer genom Jesu korsfästelse: genom hans död försonas Gud med människorna. Något händer som påverkar oss alla. Men vad är det egentligen som har hänt på korset? Många teologer har tolkat det på olika sätt, och jag tror att det måste få vara så: att det som händer på korset kan beskrivas på många olika sätt, med många olika fokusar på vad som händer med Gud, med oss och med vår gemenskap. Alla förändras de på olika sätt.

Jag önskar att det gick att föra en konstruktiv diskussion om dessa saker. Och det gör det faktiskt. I vår lilla bibelcirkel, som har träffats regelbundet sedan i augusti nu, där går det att tala fritt. I rummet i källaren med de orientaliska tygerna, förskansade i en klunga runt det runda bordet (om det inte råkar vara upptaget), där kan vi utan att behöva vara rädda tala ur hjärtat och bli lyssnade på.

Vi kommer alla, tror jag, från olika erfarenheter av utsatthet och diskriminering, och det som fört oss samman är ett brinnande intresse för skriften och för varandra. Det är inte det enda ställe där man kan tala öppet om Bibeln, men det är faktiskt det enda jag har erfarenhet av. Trots mina tio år i kyrkan har jag inte funnit fler fristäder än dem jag själv varit med om att skapa. Min erfarenhet annars är snarare att folk är rädda för att tala öppet, särskilt präster, och ibland att man till och med sticker kniven i ryggen på andra och matar slag i ansiktet på den som ligger.

Men i vår lilla grupp, där sker det något magiskt. Varje gång vi träffas. Och jag tror att det är små gemenskaper som denna, som bygger på öppenhet och ärlighet och på att man genuint tycker om varandra, som vi kan våga tala om tro. Den här gången talade vi om korset, och vi hade radikalt olika uppfattningar, men ändå inte. Någon betonade Guds rättvisa, någon Guds kärlek. Men alla lyssnade på varandra, alla var intresserade av varandras tankar, och vi gick hem kanske lite klokare och definitivt lite gladare.

Kanske var det rentav det som hände på korset. Det rena våldet, som avhumaniserar, hånar och dödar, mötte det rena icke-våldet, att möta sin medmänniska naken och vapenlös, alltid beredd till dialog, alltid beredd att bli överraskad.

För visst är det så att människor alltid har en tendens att formera sig i stater, att det är lätt att följa minsta motståndets lag och slicka uppåt och sparka neråt, att liera sig med makten och söka egen vinning. Att sticka kniven i ryggen på andra och mata slag i den som ligger. Men det måste inte vara så, och Jesus visade det genom sitt sätt att vara och särskilt genom sin död. Det lagen inte kunde göra eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. (Rom 8:3) Genom att vägra spela spelet, genom att visa att inte måste inordna sig i en förtryckande struktur – man måste faktiskt ingenting! (1 Kor 10:23) – så dömde Gud synden i människan. De som säger att människans natur är si eller så och att det inte går att förändra samhället, de ljuger. De har köttets sinnelag.

Visst, våldet vann. Det fick sin vilja fram; det brukar få det i det korta perspektivet. Men något hände, något som förändrar allt. Och nu blir det alltså ingen fällande dom för oss som tillhör Kristus Jesus.

Niklas Olaison