Våldet mot kvinnor i Kenya systematiseras och normaliseras. Flickor gifts bort i en mycket tidig ålder, utsätts för grymma könsstympningar och för tidiga dödsorsaker relaterad till graviditet som barn, skriver Delvin Arsan, som är statsvetare och har arbetat med biståndsfrågor i 10 år.

Nairobi, Kenya: Delvin Arsan befinner sig just nu på ett jobbuppdrag i östra Afrika med fokus på Barnrättsfrågor. 

När jag arbetade i Mellanöstern och Nordafrika trodde jag att jag hade sett och upplevt det värsta man kan uppleva i krig och konflikter. Grymheterna i Afrika och på världens fattigaste kontinent visade sig vara bortom all föreställning.

I Afrika anses kvinnorna mindre värda redan innan födseln. De traditionella och kulturella värderingarna har i århundraden skapat normer och strukturer för att beröva kvinnan hennes mest grundläggande rättigheter i både hemmet och samhället.

– Den internationell kvinnodagen bör inte vara en påminnelse om vår kamp för jämställdhet när vi dagligen strävar för våra rättigheter. I sådana fall räcker det med Mors dag för att fira det emotionella. Internationella kvinnodagen bör markera det vi har åstadkommit och för att sätta nya milstolpar för det vi har kvar att göra, berättar Florence Simbiri-Jaoko före detta ordförande för Kommissionen för Mänskliga Rättigheter i Kenya, när jag träffar henne i Nairobi.

På kontinent har våldet både systematiserats och normaliserats, menar Florence. Här lever kvinnorna och barnen i ständig fara och används som slagträ i konflikten. Barnen här rekryteras som barnsoldater, tvingas till barnarbete, sexuellt utnyttjande, barnhandel och är mest drabbade av världens barn i barndödlighet och undernäring. Flickor gifts bort i en mycket tidig ålder, utsätts för grymma könsstympningar och för tidiga dödsorsaker relaterad till graviditet som barn.

Det avskyvärda våldet mot barnen här i Afrika sker i de absolut grymmaste formerna. Och det mest tragiska är att stödet, biståndet och responsen är för lite i förhållande till efterfrågan och behoven. Samtidigt som access till de mest behövande är begränsat och oåtkomligt pga. de pågående konflikterna mellan rebeller- religiösa och etniska grupperna.

De flesta afrikanska kvinnorna, i likhet med kvinnor över hela världen, står inför en rad olika rättsliga, ekonomiska och sociala begränsningar. Därav är klyftorna här betydligt mycket större. Vissa lagar i Afrika behandlar kvinnorna som minderåriga. I många fall måste kvinnan ha sin mans samtycke till att öppna ett bankkonto. Även om kvinnor har rätt till att få ett banklån på papper, så hindras de att få lika tillgång till kredit. Trots att de afrikanska kvinnorna här utgör majoriteten inom landsbruk så saknar kvinnorna äganderätt till mark och får i värsta fall  inte ens lön för sitt arbete.

Många länder här i Afrika har ratificerat och skrivit under viktiga internationella konventionerna som barnkonventionen och andra konventioner som gör att kvinnor inte diskrimineras. Florence Simbiri-Jaoko menar att utmaningarna har varit i att förverkliga dessa konventioner eftersom det saknas både efterlevnad av det juridiska systemet och institutionell kapacitet. I många fall saknas det även politisk vilja för att förverkliga rättigheterna.

Kvinnorna i Afrika utgör en minoritet i maktpositioner och tillåts sällan i politiska beslutsfattande processer, fredsfrämjande insatser och dialoger. Främjandet av den kvinnliga representation på kontinenten har gått alldeles för sakta och mer behöver göras tillsammans med det civila samhället. Florence menar att det medborgliga deltagandet ska inte vara kosmetiskt utan bundit till konstitutionella principer och politiskt efterlevnad. Det är då man skapar öppen demokrati, menar hon.

Delvin Arsan
Statsvetare