Rädda Barnen går ut med ett pressmeddelande av det mindre begripliga slaget. Däri står att alla ska bemötas lika, oavsett etnisk bakgrund. Något som är lätt att hålla med om, kan man tycka. Men tydligen innebär detta ett problem för Rädda Barnens förhållande till sitt ungdomsförbund. Ungdomsförbundets vice ordförande Jorge Londoño har nämligen skrivit i en debattartikel att vita antirasister gott kan träda tillbaka och lyssna när de som utsätts för rasismen talar. Detta menar moderförbundet Rädda Barnen är så pass problematiskt att de går ut med ett pressmeddelande och dessutom påpekar att de inte har någon organisatorisk koppling till ungdomsförbundet.
Varför går Rädda Barnen ut så hårt? Jo, för Londoños artikel har dömts ut som ”extremism” på DN:s ledarsida. Den som läser skribenten Erik Helmersons text finner en lång svada som säkert smeker de redan frälstas öron, men det är ingen överdrift att kalla den kliniskt tom på argument.
En kritisk och konfliktfylld diskussion pågår just nu om hur det antirasistiska arbetet i Sverige ska se ut. Där är svaren långt ifrån givna. Men debatten rivs upp främst för att den ställs inför ett falskt val som förespeglar en pågående konflikt mellan empiri och teori: Att människor i Sverige som inte betraktas som vita besitter empiriska erfarenheter av rasismen, medan många antirasister som däremot betraktas som vita menar sig ha rätt att uttala sig på en jämbördig nivå, i kraft av deras teoretiska förståelse för rasismen.
Men vi kan inte välja mellan empiri och teori. En teori som inte helt utgår från erfarenheten av rasism saknar trovärdighet, liksom gäller för alla andra teorier som inte hämtar stöd i empirin. Likaledes tappar en empirisk erfarenhet genomslagskraft om den inte förankras i teoretisk förståelse.
Det är alltså en påhittad konflikt. Det handlar inte, som exempelvis DN:s andra ledarskribent Hanne Kjöller vill få det till, om att känslor skulle ha blivit viktigare än tankar. Det handlar inte heller om att vissa erfarenheter skulle vara så extremt unika för vissa grupper att ingen annan människa ens i teorin kan leva sig in i dem. En duktig och påläst författare kan inlevelsefullt gestalta andra gruppers vardag. Men det kräver en särskild tankemöda, stora öron och än större ödmjukhet. Det är dessa element som saknas, och som Londoño hett efterlyser i sin artikel.
Detta handlar inte om ett stort postmodernt brott med all kunskaps allmängiltighet. Det handlar om representativitet, en absolut grundbult i det demokratiska systemet. I Riksdagen har vi valkretsar för att se till att landets samtliga geografiska områden är representerade – inte för att vi tror att det är omöjligt för skåningar att sätta sig in i och försvara Norrlands sak, men för att vi ska ha en maktfördelning som är trovärdig och brett förankrad. Alla inser väl det orimliga i att inte ha en enda gotlänning i Riksdagen, med argumentet att vi ju alla är svenskar och ser efter varandra. Nu är en geografisk uppdelning något omöjligt att komma runt – att systematisera den är bara logiskt. Men den politiska uppdelning som yttrar sig i rastänkande är tvärtom något som vi vill försöka åtgärda.
Här verkar debatten konsekvent stranda i ännu en omöjlig frågeställning: Om vi börjar arbeta med representativitet, innebär inte det att vi också cementerar att det finns olika positioner i debatten, lika permanent åtskilda som Gotland är från Göteborg? Men diskussionen landar i att den antirasist som påtalar att folk delas upp i raser själv anklagas för att vara rasist eftersom hen ser folk som olika raser. Denna barnsligt enkla paradox klämmer just nu åt hela debatten med kraften hos ett skruvstäd. Det har Londoño blivit varse. I praktiken är det en dåraktig hållning, som skulle omöjliggöra både kvinnorättsorganisationer och diskrimineringsombudsmän om den tillämpades konsekvent.
I många övriga frågor har vi ju insett och vant oss vid att förändringsarbete är en lång och pågående process. Vi har inga problem med att HBTQ-personer hellre väljer en med egna erfarenheter av sexuellt eller kroppsligt utanförskap som representant. Ej heller höjs många ögonbryn när abortförsvarare påpekar att de som själva har en livmoder ska ha mer att säga till om i abortfrågan. Men rasismdebatten är en ovan fråga, som tär på mångas självbild – inte minst på DN, uppenbarligen.
Rädda barnen har gått i tankefällan. De sitter fast i skruvstädet, och lär inte komma loss i första taget. Under tiden lär vi få fortsätta harva i dessa frågor, i motvinden från de två blåsbälgarna Helmerson & Kjöller.
Liknelser med fällor och skruvstäd är väl att ta i lite för mycket. Visst kunde Helmerssons artikel varit mer koncentrerat men det han pekar på är rätt: Det är anmärkningsvärt att Jorge Londoño använder uttrycket ”public service:s skrämmande utveckling mot så kallad opartiskhet” och att vita ska låta sig ledas och att han undertecknar detta som vice ordförande för Rädda barnens ungdomsförbund. Jorge Londoño inger inget förtroende.
Jag har mycket förtroende för Jorge Londoño, så du kan nog tala för dig själv istället.
Ja, Isak Gerson, jag talar för mig själv. Jag tycker att public service ska vara opartisk och tycker inte att en grupp ska kräva att att leda en annan. Därför får jag inte förtroende för Jorge Londono. Men vad är det som ger dig förtroende för honom?
”Artikel 19
Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”
http://sv.wikisource.org/wiki/Allm%C3%A4n_f%C3%B6rklaring_om_de_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheterna
Står ingeting där om ”rasifiering”, hudfärg (eller kön) där, vad jag kan se.
Mårten,
du har nog missförstått hela diskussionen om du tror att det handlar om att ”en grupp ska leda en annan”. Läs gärna min text för en annan förståelse för vad representativitet betyder i sammanhanget.
John, jag förstår faktiskt inte vad du försöker påvisa här. Etnicitet är dock en diskrimineringsgrund i svensk lag.
Mattias, jag har läst din artikel och Londonos igen. Det är hedervärt att du försöker reda ut, men jag vet fortfarande inte om jag förstår dig och än mindre varför du stöder Landono. Beträffande representativitet vill skilja på att vara representativ och att göra anspråk på sanningar och lösningar. Likaså att skilja på att tala ur egen erfarenhet och att tala så att andra kan ta till sig argumenten. Möjligen gör du också det men Londono verkar inte göra det. Där är det ”Håll er borta ty jag vet!” Det är inget konstigt med att gotlänningar bäst representerar gotlänningar, bönder bäst representerar bönder, pensionärer bäst pensionärer och militärer bäst representerar militärer. Men det vore inte bra med ett självständigt Gotland, bönder som beslutar om jordbrukspolitik, pensionärer om pension eller militärer som beslutar om försvarspolitik.
Mattias,
”Etnicitet är dock en diskrimineringsgrund i svensk lag.”
Ja, typ tvärtom det som Londoño argumenterar för, eller hur? Han vill ju göra etnisk eller ”rasmässig” diskriminering legitim inom den ”antirasistiska” rörelsen (till skillnad från hur det är i svensk lagstiftning), när han ber ”vita antirasister” att träda tillbaka och ”låta sig ledas”, enkom för att de är vita. Det är inte svårt att se vad målet är på sikt: att få till en lag om antirasism som kopierar vår underliga lag om jämställdhet, där könen ska behandlas lika utom i de fall där en ojämställd behandling kan gynna kvinnor (eller ”mera rikligt pigmenterade” som det skulle gälla i en lag om ”antirasism”). Londoño vill väl helt enkelt ha en lag och attityd i samhället där hans ord väger tyngre än andras, endast i kraft av vilken mängd pigment han har i sin hud. För mig är detta själva essensen av rasism och jag hoppas verkligen inte att han är representativ för människor som är emot etnisk eller rasmässig diskriminering i gemen.
Så långt som Londoño talar utifrån sina egna erfarenheter, upplevelser och tankar om hur hans pigmentering påverkar hans liv och möjligheter, och hur han vill komma tillrätta med detta, så har han naturligtvis all rätt att göra det, också tillsammans med andra med liknande pigmentering, eller med vem som helst. Det jag protesterar mot är att han inte verkar vilja ge mig samma rätt och möjlighet, bara för att min pigmentering är annorlunda än hans. Han tar sig friheten att offentligt uttrycka mer eller mindre rasistiska åsikter om vad jag som ”vit” borde göra och säga, när det kommer till kampen mot rasism, så varför skulle jag då inte ha rätt att ta mig samma frihet gentemot honom, och kunna kritisera hans slutledningar och åsikter i hans ”antirasism”, oavsett vilken pigmentering han eller jag har?
Kan vi få någon verklig jämställdhet mellan könen (i den mån ”jämställdhet” alls är möjlig mellan varelser som på könsmässig grund skiljer sig åt), så länge som bara ett av könens berättelser tillåts komma fram i debatten? Eller är ”jämställdhet” bara för kvinnor?
Kan vi skapa ett samhälle där vi inte bedömer varandra utifrån etnicitet och ras, genom att ge ”rasåtskillnad” (fortsatt?) legitimitet? Eller är ”antirasism” bara för mera rikligt pigmenterade, för ”färgade” och ”svarta”?
Erik på Genusdebatten skriver intressant om vad det tänkande som du, Mattias, och Londoño förfäktar, verkar kunnaleda till (”rena cirkusen”):
http://genusdebatten.se/rena-cirkusen-nar-afa-anklagar-ungvanstertjejer-for-att-ljuga-om-krankningar/
John,
tråkigt att se dig förfalla till ett klassiskt misstänkliggörande av en minoritet som mer ”maktlysten” än du själv. Jag har egentligen inga fler kommentarer till din text, för jag uppfattar den som spekulativ, raljerande och utan sakmässigt innehåll värdigt ett riktigt bemötande.
Mattias,
Helt ensam verkar jag inte vara med mina åsikter (vilket i och för sig inte säger något om hur giltiga de är…), men kanske har Alice Teodorescu uttryck dem med större finess:
”Det är dags att börja tala klarspråk. Vi kan inte ha en diskurs som för tankarna till förra seklets rasbiologiska tematik. Vi kan inte ge människor som driver en separatistisk agenda, som bidrar till att cementera splittringen i samhället, en fribiljett till det politiska finrummet. Risken är dessutom överhängande att den kvoteringsdiskussion som numera är rumsren, där kvinnor stämplas som offer i behov av särregleringar, kommer resultera i en diskussion om behovet av lagstiftad kvotering baserad på etnicitet.
Så länge dessa idéer figurerade i periferin var de ofarliga. Men addera svensk ängslighet för att trampa någon på tårna, en strukturell förklaringsmodell som gör anspråk på sanningen och hela sanningen, och en grupp människor som ser karriärmöjligheter i representationsbesatthetens inferno och vi närmar oss en riktigt farlig situation där det färgbesatta tankegodset högst sannolikt kan komma att omsättas i reell politik.”
http://www.skanskan.se/article/20140314/OPINION/140319580/1061/-/vad-betyder-rasifiering-
John, Teodorescu är säkert en kompetent jurist men hon uppvisar ingen djupare förståelse för sådant som samhällsstrukturer, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt med tanke på hur vedertaget konceptet är inom många samhällsvetenskapliga discipliner, inte minst sociologin och genusvetenskapen. Hon pratar om ”separatism” som om det vore något dåligt. Jag frågar mig hur hon ser på exempelvis oss med funktionsnedsättningar som ibland vill utbyta perspektiv utan att riskera att samtalet komprometteras av människor som saknar funkisperspektivet och kommer in med en ableistisk hållning.
Separatism är inte i sig något dåligt. Då fick vi stänga ner alla kvinnoboenden där män är förbjudna. Alla narkomanmöten där en viss bakgrund är nödvändig för att få delta. Alla viktväktarmöten som bara berör människor med viktproblem. Listan kan göras mycket lång.
Teodorescus världsbild är helt enkelt väldigt skev i den här frågan. Jag vet inte ens hur jag ska åskådliggöra det bättre än så här. Hennes argumentation är så tunn att den borde falla på sin egen orimlighet.
Vilka är dessa finrum som Londoño bjudits in till? Londoño har bara blivit attackerad med ofta felaktiga påståenden utan att ha givits rättvis möjlighet att försvara sig eller rätta.