Vinster i välfärden är ett ämne som hamnat i fokus för den inledande valrörelsen. Avsikten från välfärdskapitalet, en oenig allians och vårdföretagarnas lobbyister ser ut att vara ett allvarligt försök att desarmera frågan. Klassiska avledningsmanövrer som att begrava motsättningarna i en utredning eller att genom desinformation skapa förvirring i sakinnehållet prövas tillsammans med utnötningsretorik.

Det finns skäl för finanskapitalets intressen att föra frågan om vinster i välfärden åt sidan. Allt för många i väljarkåren har börjat ifrågasätta det rimliga i att låta ca 30 miljarder av våra skattepengar lyftas ut ur välfärdens organisationer till privata vinstintressen. Ändå är detta bara början på de möjligheter som privatiseringen av den offentliga sektorn erbjuder finanskapitalets aktörer. Därför satsas det just nu stora resurser för att låta andra frågor än vinster i välfärden fylla opinionsfönstret.

Om välfärdskapitalet ser stora vinstmöjligheter i välfärden betyder det å andra sidan att det också finns mycket att vinna för den offentliga välfärdens försvarare. Det är inte svårt att känna igen argumenten från tidigare stora bolagiserings- och privatiseringsdebatter. Vi har i dessa processer fått vad Paul Krogman beskriver som en ”förhandsvisning” av det färdiga resultatet.

Många av oss minns hur argumentationen lät när Vattenfall omformades till bolag. Skälet som framhölls var lägre elpriser genom att skapa effektiv konkurrens och en väl fungerande marknad. De första åren sjönk elpriserna som förväntat, men det visade sig att prisfallet berodde på riklig nederbörd och efter millennieskiftet började priserna istället att stiga till tidigare oförutsedda höjder.

Så småningom försvann det ursprungliga målet, att förse Sveriges alla hushåll med billig elektricitet. Målet för Vattenfall förändrades ”från ett helsvenskt koldioxidneutralt Vattenfall till det ledande europeiska energiföretag det är i dag” som vd Lars G Josefsson uttryckte saken. Det innebar jättelika uppköp av koldioxidläckande kolkraftverk i Polen, Tyskland och Nederländerna. Anläggningar som mer förutseende ägare än Vattenfall förstod att göra sig av med innan förändringarna i klimatpolitiken blivit akuta. Den uppköpta kärnkraften i Tyskland stängdes efter Fukushimakatastrofen och kvar finns skyhöga kostnader för demontering av kärnkraftverken.

Nyheten i november 2011 om att Vattenfalls VD i ett avtal med tyska myndigheter pantsatt hela Vattenfall, i händelse av en kärnkraftsolycka, fick politikerna att skylla på varandra. Insikten om att svenskarna som ägare var obegränsat skadeståndsskyldiga vid en eventuell olycka var en obehaglig upptäckt.

Sedan har de som trodde att Vattenfall skulle förse Sverige med billig energi också fått lära sig att Sverige istället försetts med gigantiska miljardförluster och högre energipriser än någonsin. Ännu har vi inte sett slutet. Uppdelningen i olika sektioner och försöken att sälja av delar i verksamheten har mött motstånd. Alla är inte förlorare, finanskapitalets räntor kommer att fortsätta ticka in och de ansvarigas bonusar och pensioner skäms inte för sig. Det är de svenska medborgarna som är förlorarna. Från att varit en förmånstagande ägare i form av billig energi har svensken blivit en skuldsatt räntebetalare i ett energiföretag som är långt från koldioxidneutralt.

Nu är inte vattenfall den enda ”förhandsvisningen” vi försetts med för att förstå vad som händer när finanskapitalismen tar över en avreglerad marknad. Den avreglerade skolans misslyckande, med privata aktörer och fritt skolval, har dokumenterats i PISA undersökningen. Misslyckandet har sedan konfirmerats av konkursen i JB koncernen med redovisade miljardförluster sedan vinstkapitalet plockats bort. Ett annat exempel är det bristande järnvägsunderhållet med tågurspårningar, lösa bultar, uttjänta rälser och sliprar med förslitna växlar som krånglar. Som en illustration av bristande kontroll över utvecklingen upprepar kommunikationsministern mantrat att konkurrensutsättningen av järnvägens drift och underhåll ”bidragit till effektiviseringar, utan att tumma på säkerheten.”

Det saknas inte kapital i världen men det saknas investeringsvilligt kapital i produktiva verksamheter. Lönsamheten är så mycket större i den finansiella sektorn och därför dras kapitalet in i spekulationsekonomin. Det största hotet mot välfärden är därför inte möjligheten att plocka ut vinster ur verksamheten. Det finansiella kapitalets möjligheter att på kort tid skuldsätta verksamheten och plocka ut fiktiva värden på framtida vinster är ett större hot.

Inget hindrar en helt avreglerad välfärdsmarknad från att bli en spelare på en oreglerad och snabbväxande skuldmarknad med säkerhet i välfärdens vinster istället för att investera i höjd kvalité. Medborgarna förvandlas till kunder på en skuldsatt välfärdsmarknad där en otillräcklig ”vårdpeng” ska täcka räntekostnaderna för den som inte har en privat sjukförsäkring. Det globala samhällets ojämlikhet och ökande klyftor skulle krypa närmare. För denna ojämlikhet finns inga gränser. Det speglas i Oxfams rapport om de ekonomiska orättvisorna i ett globalt perspektiv. Där har de 85 rikaste personerna i världen lika mycket pengar, 712 biljoner, som de 3 500 000 000 fattigaste, och då är inte de ca 120 biljoner kronor som är undangömda i skatteparadis redovisade.

Förhandsvisningen hjälper oss att se riskerna med en avreglerad välfärdsmarknad men också att lyfta fram möjligheterna med ett jämlikt samhälle där alla har samma valmöjligheter och ingen är satt i skuld.