Är kyrkan rädd för de fattiga? Den frågan ställer Olle Kristensson sedan han upptäckt att texten ”Se din konung kommer till dig… Han kommer fattig ridande på en åsna” blivit till ”… i ringhet kommer han” och i texten från Jesaja har uppmaningen att ”skaffa de fattiga och husvilla husrum” blivit till ”ge hemlösa stackare husrum.” Ofta får ordet ”utsatt” ersätta fattig. Men ordet fattig är ett bibliskt begrepp fyllt av teologisk djup och dynamik.
Är kyrkan rädd för de fattiga? Den frågan har malt i mig alltsedan den nya bibelöversättningen togs i bruk första söndagen i advent 1999. Jag hajade till vid läsningen av den välkända Sakarja-texten: ”Se, din konung kommer till dig… I ringhet kommer han, ridande på en åsna.” (9:9) I 1917 års översättning stod det i stället: ”Se din konung kommer till dig… Han kommer fattig ridande på en åsna.” ”Fattig” har blivit ”i ringhet” och man undrar varför. Ett par år senare blev jag uppmärksammad på att det i Jesaja-texten om rätt fasta på askonsdagen (58:7) skett en liknande betydelseförskjutning. Numera står att rätt fasta bl a innebär att ”ge hemlösa stackare husrum” i stället för att ”skaffa de fattiga och husvilla husrum”.
Jag tror inte att man medvetet har valt bort ordet fattig, men ändå framstår det som händelse som ser ut som en tanke. Kanske speglar det en rädsla för själva ordet fattig som kan spåras i andra sammanhang. Så får t ex ordet ”utsatt” ofta ersätta ordet fattig. Visst är det så att den fattige ofta är utsatt och kanske är detta ett sätt att inkludera människor som är utsatta även om de inte är fattiga, men jag är rädd för att man därmed relativiserar fattigdomen. Fattigdom är en orsak och utsatthet ett symtom. Risken är uppenbar att man blandar orsak och symtom på ett sätt som knappast gagnar tydlighet och klarhet. Den som är fattig är utsatt och det finns många utsatta som inte är fattiga som behöver vår uppmärksamhet och solidaritet. Men fattigdom och utsatthet är inte samma sak.
Befrielseteologins nestor, den peruanske prästen Gustavo Gutiérrez insisterar på vikten att slå vakt om ordet fattig dels för att det säger något om situationens allvar och pekar på dess orsaker, dels för att begreppet fattig är ett bibliskt begrepp fyllt av teologiskt djup och dynamik. Så här skriver han t ex i boken Vi dricker ur vår egen brunn, (Stockholm 1991) sid 24f:
“Idag inser vi med allt större klarhet vilken risk som denna situation medför: fattigdomen betyder död. En död som förorsakas av hunger och sjukdom eller av de förtryckarmetoder som tillgrips av dem som ser sina privilegier hotade när de förtryckta kräver befrielse. Till en fysisk död fogas också en kulturell död, eftersom de härskande försöker undertrycka allt det som ger enighet och styrka åt världens egendomslösa för att på detta sätt göra dem till ett lätt byte för sin förtryckarapparat. Det är faktiskt döden det handlar om när vi talar om fattigdom och förstörelse av folk och byar, av kulturer och traditioner.”
Befrielseteologins pionjärer menade att de fattigas situation ställde kyrkan inför helt nya utmaningar, nya frågor som kräver ett helt annat anslag och Gutiérrez formulerade en gång den grundläggande teologiska frågan så här: “Hur ska man säga till den fattige – till honom/henne på vilken man lägger levnadsvillkor som uttrycker en negation av kärleken – att Gud är kärlek? Det är samma fråga som att fråga sig hur man ska kunna finna ett språk om Gud mitt i den smärta och det förtryck som de fattiga i Latinamerika upplever.”
När de latinamerikanska biskoparna samlades till sin andra generalkonferens i Medellín 1968 stod de fattigas situation i centrum och dokumentet Kyrkans fattigdom (La pobreza de la iglesia) räknas till konferensens viktigaste. Här beskriver biskoparna de fattigas situation i Latinamerika och hur fattigdomen ska förstås utifrån Bibeln och kyrkans lära. Dokumentet talar om att kyrkan har ett särskilt ansvar för de fattiga och deras situation. Man skulle kunna säga att Medellín-konferensen gav legitimitet åt befrielseteologernas metod och engagemang för de fattiga samt deras stöd till de fattiga i deras kamp mot fattigdomen och de strukturella orättvisorna.
I dokumentet skildras de sociala orättvisorna som råder, en situation som inte kan lämna biskoparna oberörda. I den teologiska reflektionen skiljer de mellan tre olika sorters fattigdom: Den reella fattigdomen, den andliga fattigdomen och fattigdomen som engagemang. Den här uppdelningen är viktig och kan hjälpa oss att se klarare.
Den verkliga fattigdomen innebär att man lider brist på något, inte bara materiella saker. Hit måste man också räkna ”kulturell fattigdom”, t ex förtryck och diskriminering på grund av ras, kön, sexuell läggning, religion eller politisk uppfattning, men också modlöshet och uppgivenhet osv. Denna fattigdom är alltid av ondo eftersom den står i motsats till det Gud vill med oss människor. Den yttersta konsekvensen av denna fattigdom är döden, ”en död i förtid”, som Bartolomé de Las Casas, indianernas förespråkare, uttryckte det på 1500-talet.
Den andliga fattigdomen innebär inte bara att lösgöra sig från materiella ting, utan också en vilja att överlämna sitt liv i Guds händer, att vänta allt gott från Gud och vara beroende av honom. Andligt barnaskap skulle vi också kunna kalla det, ett erkännande av att Gud är vår far eller mor.
Det är om den andliga fattigdomen Jesus talar i saligprisningarna i Matteusversionen (5:3-11). Gutiérrez visar på att denna inte alls saknar profetisk kraft som det är lätt att tro om man jämför med Lukasversionen (6:20-22), snarare tvärtom. Formuleringarna hos Matteus talar in i lärjungens situation; det handlar om grundläggande attityder i lärjungens förhållningssätt i förhållande till både sin tro och omgivning. Utgångspunkten ligger i första och sista saligprisningen, som talar om dem ”som är fattiga i anden”, som ställer sina liv till förfogande och dem ”som förföljs för rättfärdighetens skull”. I båda fallen säger Jesus att ”dem tillhör himmelriket”. Eftersom det spanska språket inte skiljer mellan ”rättfärdighet” och ”rättvisa”, ser man ett samband mellan Guds rike och rättvisa. Detta stryks under längre fram i bergspredikan: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet (rättvisa), så skall ni få allt det andra också.” (6:33).
De ”som sörjer” är inte i första hand de som gråter för egen del utan de som gråter tillsammans med andra och solidariserar sig med dem som lider. De ”ödmjuka”, pekar på ett annat förhållningssätt, som Jesus beskriver längre fram hos Matteus: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta…” (11:29). Det handlar om lärjungens förmåga att möta den som är fattig och marginaliserad.
Att hungra och törsta efter rättfärdighet innebär också en kallelse att arbeta för rättvisa, en viktig sida av lärjungaskapet. Att vara barmhärtig handlar om solidaritet med dem som lider. Att vara renhjärtad handlar bl a om den inre hållningen, där vikten av att vara konsekvent i sitt handlande betonas, att inte säga en sak och göra något annat. De ”som håller fred” visar på ett aktivt förhållningssätt, att vara fredsskapande och då är sambandet mellan fred och rättvisa naturligtvis viktigt.
Och då är steget inte långt till fattigdomen som engagemang. Denna innebär att man frivilligt avstår från materiella ting i protest mot fattigdomen och i solidaritet med den fattige. Genom att avstå från livets överflöd idealiserar vi inte fattigdomen, vi är inte heller fattiga i den första betydelsen eftersom vi fortfarande har vad vi behöver för att leva. Vi gör det i protest mot fattigdomen och i solidaritet med den fattige precis som Jesus gjorde, ”han som var rik, blev fattig för er skull” (2 Kor 8:9). Jesus dog inte för att han älskar synden utan för att synden är något ont och för att han älskar syndaren.
Vi måste tolka Jesu ord om att ”de fattiga har ni alltid hos er” mot den här bakgrunden som en uppmaning till solidaritet. Och även om fattigdomen innebär en bristsituation så finns det också en annan dimension som Gutiérrez fångar i Vi dricker ur vår egen brunn:
”De fattigas liv innebär utan tvivel och exploatering … Men detta är inte allt. Att vara fattig innebär även ett sätt att känna, att veta, att resonera, att få vänner, att älska, att tro, att lida, att fira högtider, att bedja. De fattiga utgör en egen värld. Att engagera sig för dem innebär att stiga in i, i en del fall för att med öppna ögon vilja stanna i detta kosmos, bo i det, betrakta det inte som en arbetsplats utan som ett hem. Inte bara gå in i denna värld några timmar för att predika evangelium utan varje morgon med utgångspunkt från denna verklighet förkunna det Glada budskapet för hela mänskligheten.” (sid 154)
Det finns alltså en livskvalitet bland fattiga människor som har något att lära andra. Och för att vi inte ska frestas att idealisera fattigdomen är det viktigt att stryka under att denna livskvalitet finns där trots och inte tack vare fattigdomen.
När biskoparna 11 år senare samlades på nytt 1979, den här gången i Puebla, var situationen annorlunda. På grund av påven Paulus VI:s död hade den planerade biskopskonferensen flyttats fram ett halvår och konferensen i Puebla blev en av Johannes Paulus II:s första större framträdanden. Mer konservativa vindar blåste inom den romersk-katolska kyrkan och befrielseteologernas inflytande hade därför minskat. Ändå blev den tredje biskopskonferensen inte den teologiska tillbakagång som många hade fruktat. Befrielseteologerna mobiliserade i många länder och lyckades därmed skärpa innehållet i förhållande till förberedelsedokumentens formuleringar. Många befrielseteologer hade nog önskat större tydlighet i konferensens slutdokument, men många av Medellín-konferensens slutsatser blev bekräftade.
Det var i Puebla som biskoparna först formulerade det särskilda ställningstagandet för de fattiga(la opción preferencial por los pobres), som många menar är den latinamerikanska kyrkans viktigaste bidrag till den världsvida kyrkan. Föga överraskande är avsnittet om det särskilda ställningstagandet för de fattiga (Puebla 1134-1165) för befrielseteologerna dokumentets viktigaste del.
Här bygger biskoparna vidare på Medellín-dokumentets analys av de fattigas situation och bygger sitt resonemang på texter som t ex Jesus predikan i Nasarets synagoga (Luk 4:16-30) och Paulus ord om solidaritet med Jerusalems-församlingen (t ex 2 Kor 8:8-15). Det har diskuterats mycket om innebörden av ordet ”särskilt” (preferencial) som fogats till själva ställningstagandet.
En del har tolkat detta som ett sätt att försvaga radikaliteten i ställningstagandet, medan det ska tolkas som ett förtydligande: Guds kärlek och kyrkans omsorg gäller alla människor. Men för att alla ska kunna bli delaktiga måste särskild uppmärksamhet riktas mot de fattiga, annars skulle de marginaliseras. Det särskilda ställningstagandet ska därför inte tolkas exkluderande som bara lyfter upp de fattiga utan som inkluderande så att också de fattiga får rum.
Krafter har funnits för att det särskilda ställningstagandet för de fattiga skulle urholkas i de kommande biskopskonferenserna, men både i Santo Domingo 1992 och Aparecida 2007 har det bekräftats. Intressant är till exempel att Benedikt XVI, gav det sitt fulla stöd i Aparecida.
Olle Kristensson
