Arvsynd är ordet som utjämnar de mänskliga olikheterna. Det sätter oss alla på samma nivå. Men det är knappast så ordet har använts. Istället får det rättfärdiga allt från Apartheid till homofobi. Ibland verkar vi glömma att oavsett arvsyndens utmålade nattsvarta färger är Paulus poäng att nåden är så oändligt mycket större, skriver Niklas Olaison.
Översättning är ett knepigt kapitel. ”Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och vi nådde döden alla människor därför att de alla syndade” heter det i vår översättning (Rom 5:12), men i Augustinus latinska översättning hade den sista frasen genom ett tryckfel blivit ”i vilken de alla syndade”. Augustinus som var platonist fann detta logiskt och självklart, eftersom Adam var liksom urtypen för alla människor, och när han syndade så syndade därigenom hela människosläktet. Genom detta blev själva människans natur, det som gör oss till människor, fördärvad, och därigenom blev alla människor som föddes dåliga och måste så att säga repareras av Gud en och en.
Det var en förklaring som stod sig ända fram till 1300-talet, men då inträdde en utveckling i det västeuropeiska tänkandet (de ortodoxa kyrkorna hade aldrig brytt sig så mycket om Augustinus). William av Ockham och andra formulerade nominalismen som filosofi. De var skeptiska till Platons och Aristoteles idé om att varje ting måste ha ett särskilt väsen som avgjorde vad det var, och menade att de allmänbegrepp vi bildade inte var något annat än tankekonstruktioner, om ordet till äventyrs är bekant.
Noteras kan här att Luther mycket väl kände till Ockham och själv var nominalist. Det innebar att man måste börja förklara arvsynden på ett nytt sätt, inte genom en skada i människans väsen så mycket som en skuld, den s.k. imputationsteorin, som innebär ungefär att vi ärver Adams skuld inte genetiskt så mycket som juridiskt, som någon som övertar ett dödsbo och blir ansvarig för dess skulder. På samma sätt så tillräknas oss Kristi rättfärdighet. Gudskelov var Luther tillräckligt mycket mystiker för att inte dra den här teorin till sin spets utan betonade istället att vi genom tron blir ett med Kristus, men det blir fortfarande lite grumligt exakt hur vi har blivit fördärvade genom Adams synd.
I och med den vetenskapliga revolutionen och upplysningen så blev nominalismen från att ha varit en minoritetsåsikt plötsligt till den rådande inställningen, och platonismen och aristotelismen, som hävdade att allt som fanns förhöll sig till ett ideal, de föll i glömska. Eller gjorde de verkligen det? Är inte vårt tänkande präglat just av föreställningen om att det finns ett rätt och ett fel sätt att vara människa (där det rätta bland annat består i att vara vit heterosexuell icke kroppsarbetande man), vilket Aristoteles kunde hävda utan att blinka)?
Det är det tänkandet som gör tanken om arvsynden så lätt att ta till sig, tanken på att alla människor egentligen är lika, och att alla är fördärvade på samma sätt och i samma grad. I praktiken brukar det också visa sig att vissa djur ändå är mer jämlika än andra, som när teorin om arvsynden används för att förklara homosexualitet, som ett symptom på den fallna skapelsen. Hallå, Aristoteles ringde och vill ha tillbaka sin människosyn.
Där upphävs också det mest positiva med tanken på arvsynden, att man menar att den gör alla människor lika, eftersom vi alla utan undantag är lika stora syndare och att det enda som skiljer oss är Guds nåd. Men så är det naturligtvis inte i praktiken. De teologer som tror på arvsynden gör inte nödvändigtvis mindre skillnad mellan människor för det. Tvärtom växte till exempel apartheidsystemet fram ur en bokstavlig tro på arvsynd och en skillnad mellan frälsta och förtappade som så att säga rasifierade synden, där mörk hud blev ett tecken på synd.
När Paulus skriver att döden nådde alla människor därför att de alla syndade, så är det en medveten överdrift, en generalisering. Att ingen människa är fri från synd (om det nu är så – den syndfria människan är som filosofernas svarta svan: det är möjligt att den finns även om ingen har sett den) är i sig inget argument för arvsynden. Att alla människor syndar betyder inte nödvändigtvis att alla människor måste synda, precis som solen inte måste gå upp imorgon bara för att den alltid gjort det förut. Inte för en nominalist.
Och Paulus säger inte att synden är en del av den mänskliga naturen, bara att den är en utbredd och nästan allmän företeelse. Det är ju inte så enkelt att det bara finns rättfärdiga och syndare, utan de flesta av oss faller ju någonstans mittemellan, varken helgon eller förhärdade syndare. Ingen av oss är fri från onda böjelser men det gör oss inte förtappade, även om Paulus retorik är sådan.
Det onda finns i oss liksom det goda. Det är döden som upphävs genom Kristus, inte synden. Men liksom Adam kom att bli en dålig vägvisare som banade väg in i synden så har Kristus banat väg till rättfärdigheten, med den viktiga skillnaden att nåden är så mycket starkare än överträdelsen, så mycket att de inte ens kan jämföras (Rom 5:16). Paulus poäng är inte att vi alla är syndare; det är bara hans avstamp för att säga att vi alla har gjorts rättfärdiga och ska föras till evigt liv.
Niklas Olaison
