”En utlämnande och ömsint bok”. Arne Carlsson recenserar Teologen Eskil Francks delvis självbiografiska bok med titeln Giv mig, min son, ditt hjärta.

Eskil Francks bok är mer än en julklappsbok eller en självbiografisk levnadsbeskrivning. Boken är en oumbärlig beskrivning av en människas sökande efter en livsmening mitt i en kontext av fastlagda livsberättelser. Det är en berättelse om en religiös uppväxt så präglad av en given livstolkning att den präglat ett helt liv. I ett av bokens sista kapitel, Reflektion, visar författaren att den ännu skymmer sikten för det nya som vuxit fram, i varje fall i synen på kyrkans roll.

För alla som brottas med hur man ska tolka och förstå bibeltexternas och kyrkans tradition är det en utlämnande och ömsint bok. Det är ingen uppgörelse med en schartauansk kontext och bibelförståelse från en som vet bättre. Det är heller ingen skildring som tar heder och ära av en far och mor som lever djupt involverade i sin traditions djupa övertygelse. Tvärtom får den läsaren att både förstå och känna värme för såväl författaren som hans schartauanskt präglade uppväxtmiljö. Som när han berättar om sin mor och hennes stora längtan att en gång få komma till London, något som aldrig gick i uppfyllelse. Det grämer mig fortfarande, skriver Eskil Franck, och ger mig skuldkänslor. Jag borde ha sett till att det blev verklighet. Några rader som avslöjar både hans närhet till skuldkänslor och hans nära förhållande till modern.

Förhållandet till pappan rymde både en kritisk granskning, särskilt i förhållande till yrkesrollen, och en beundran för hans rakryggade hållning, som när han nekade en präst att gästa kyrkan med motiveringen att han var en hustruplågare. Men mer än annat kan man höra att kallelsens stränghet som Eskil Franck tolkade som en ”tvångströja, förmodligen omedveten”, hindrade hans far att låta lekfullheten med orden och fyndigheten i många situationer komma till sin rätt. Det gällde i utövandet av prästrollen men kanske också i rollen som pappa och kollega.

Kollisionen blev brutal mellan uppväxttidens gammalkyrkliga och dogmatiska form av kristendom och den intellektuella och reflekterande miljö som universitet och teologistudierna erbjöd. Samhällsengagemanget -68 var starkt och teologin tog intryck av detta. Mycket handlade om att skapa teologi som tog ställning för de fattiga och förtryckta och aktivt kunde gynna arbetet för fred och rättvisa. I doktorandarbetet öppnade Nya testamentets exegetik för en bearbetning av trons förutsättningar och innehåll. Den viktigaste och växande insikten under studierna var att allt tal om ett vid en viss tidpunkt givet, sammanhållet och för alltid giltigt trosinnehåll – också inom bibelns pärmar – inte håller vid närmare granskning. Han verkade utifrån dessa insikter för en acceptans av tolkningsmångfalden i kyrkan som en källa till rikedom. Kontextualisering av texterna blev att sätt att förstå texterna.

Det är spänningen mellan kunskaper om bibelns karaktär i förening med sanningsfrågan och den starkt präglade uppväxtmiljön med krav på bokstavstro och hänsyn till traditionen krav som till slut tar ut sin rätt och Eskil Frank säger inte bara nej till biskopsrollen utan så småningom också till prästrollen och sitt medlemskap i kyrkan.

”Det jag nu har kvar av tro är en öppning mot något större än jag själv, en sorts ödmjukhet inför universums förunderlighet. Ibland kan det ta sig uttryck i ett lågmält, trevande tilltal till Någon. En sorts tillitens möte. Utan anspråk. odogmatiskt…” skriver Eskil Franck sedan han brutit med kyrkans krav på kompromisser i hans inre värld.

Arne Carlsson