Hos Paulus betyder Inte ”tro” detsamma som att hålla något för sant. Det är en modern tolkning. Det handlar om trofasthet, om moralisk dygd. Om man skulle tolka tro mer som trofasthet och mindre som renlärighet, så skulle man slippa många av de ganska fåniga debatter som rasat på sistone, skriver Niklas Olaison.
Vad är tro? Det råder inget tvivel om att tro (eller kanske trofasthet) är ett nyckelbegrepp i Paulus brev till romarna, vars huvudbudskap är att förkunna rättfärdiggörelsen genom tron (vad det är att vara rättfärdig är ett helt problemkomplex i sig). Från första början i vers 1:8 berömmer Paulus de kristna församlingarnas tro, och det är ett begrepp som sedan återkommer. Trots att hans och romarnas tro kanske inte är densamma i alla stycken menar Paulus att de kan finna tröst i varandras tro (inte ”vår gemensamma tro” som NT 81 skriver (Rom 1:12)).
Tro betyder inte att hålla för sant, som det har kommit att göra för oss. Det handlar om trofasthet, en moralisk dygd. När vi ber trosbekännelsens ord Credo in unum Deum (jag tror på en Gud), så betyder det inte att jag tror att Gud existerar. För antikens människor var det helt oproblematiskt att (judarnas) Gud existerade. Varför skulle han inte göra det (jag skriver han eftersom det var så Gud generellt uppfattades)? Det fanns ju mängder av andra gudar; nog fanns det plats för en till. Nej, credo in unum Deum betydde: jag förlitar mig på en enda gud och inga andra. Jag söker inte hjälp någon annanstans. Och när man talade om tro på Jesus Kristus, så handlade det inte heller där att man trodde att Jesus existerade eller ens att han hade uppstått och levde trots att han blivit korsfäst. Det betydde: jag förlitar mig på Jesus Kristus och ansluter mig till honom som min ledstjärna.
Jag tror att om man skulle tolka tro mer som trofasthet och mindre som renlärighet, så skulle man slippa många av de ganska fåniga debatter som rasat kring Antje Jackelén och om många andra före henne. Då skulle det inte vara definierande för en riktig kristen i exakt vilken mening hen tror att Jesus fötts av en jungfru eller vilken åsikt hen har om Muhammed. Det viktiga skulle vara om hen förlitade sig på Kristus och försökte forma sitt liv efter Kristus. Då skulle det inte behöva råda någon tvekan om att det finns många olika sorters kristna. De må i förekommande fall vara så oense att de knappt klarar att vistas i samma rum, men det gör dem inte till mindre kristna. Sämre kristna måhända, men det är vi ju alla, det är det trösterika i Paulus budskap. Guds nåd omfattar alla som tror.
Paulus skriver förstås inte Credo, han skriver om pistis, tro, på grekiska, men det handlar fortfarande inte så mycket om tro i intellektuell bemärkelse utan om trofasthet. När han skriver att hela världen talar om de romerska församlingarnas tro så menar han inte att alla runt omkring romarriket är imponerade av att det finns människor i Rom som tror att Jesus lever. Han menar att de bekänner Kristus och försöker göra hans vilja och att deras livsstil och deras iver att sprida evangeliet har gett eko i hela romarriket (det är nog det han menar med hela världen).
Romarna berömde sig också av sin pistis, sin trofasthet och menade till och med att det var denna trofasthet gentemot det som var rätt som gjorde att gudarna hade givit dem (företrädda av kejsar Augustus, som menade sig förkroppsliga romarrikets dygder) rätten, ja uppdraget, att lägga under sig hela världen och forma den i sin avbild. Kolonisera den skulle vi kanske säga idag. Genom romarnas erövring blev de underkuvade folken varse deras pistis, som Augustus skriver i sin levnadsbeskrivning.
Mot detta ställer Paulus en rättfärdighet från Gud från tro till tro, som sprider sig underjordiskt och väcker människor till tro på Jesus Kristus. Genom Jesus trofasthet uppenbaras Guds rättfärdighet som sedan uttrycks genom församlingarnas tro, som i sin tur inte står i motsats till gärningar, utan tvärtom uttrycks i en förändrad livsstil, inte minst barmhärtighet och omsorg om varandra och särskilt de fattiga.
Det finns ytterligare en komplikation. När Paulus talar om pistis Christou, ”tron på Kristus”, kan detta också utläsas som en subjektiv genitiv, alltså ”Kristi trofasthet”. Även om detta kanske inte var vad Paulus i första hand avsåg kan man inte utesluta denna bibetydelse, och kanske finns det ingen egentlig motsättning. Kristi trofasthet (intill döden på korset) är ju grunden för att de troende ska kunna bekänna en korsfäst frälsare. Genom detta rör sig frälsningen genom tro till tro, från Kristi trofasthet till alla dem som tror.
Paulus förkunnar ett radikalt inklusivt evangelium. Vill du vara med så får du, vem du än är och vad du än är. Här görs ingen åtskillnad.
Man får tacka – äntligen en klar utläggning ämnad att förtydliga! En följdfråga. Spelar det inte en väldig roll om objektet för ens trofasthet existerar eller inte?Kommer inte existensfrågan i centrum hur man än vrider och vänder på det? Du skriver att ”För antikens människor var det helt oproblematiskt att (judarnas) Gud existerade. Varför skulle han inte göra det?” För tro i nutid spelar det dock en väldig roll! Du löser måhända knuten vad gäller Paulus med din omöversättning, men inte för oss andra.
Så vad menar du att Paulus menar med denna utsaga om uppståndelsen? Är det en interpolation införd av någon försanthållande modernist?
Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus…
Sjävklart kommer existensfrågan i centrum för ”tro” i nutiden! Att hysa trofasthet eller tillit till en enhörning ger rimligen ingen utdelning.
”Det betydde: jag förlitar mig på Jesus Kristus och ansluter mig till honom som min ledstjärna.”
Mer än så: ”som frälsare” borde det stå. Avgörande är vem Kristus ÄR både när bekännelsen gäller trofasthet och när den gäller vad som är en realitet i verkligheten.
Red. har uppenbarligen en kunskap som går utöver min enkla bildning när man utan argumentation slår fast vad tro är respektive inte är.
”Och när man talade om tro på Jesus Kristus, så handlade det inte heller där att man trodde att Jesus existerade eller ens att han hade uppstått och levde trots att han blivit korsfäst.” skriver Red. vilket väcker frågan hos mig om hur detta går ihop med samme Paulus ord i Romarbrevet 5 och 6, i synnerhet 6:9, ”Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda…”
Här verkar det ju som att Kristi existens och ännu mer hans död och uppståndelse är nog så viktig för Paulus som grund för den förtröstan och trofasthet som han uppmanade till.
Jag har aldrig kunnat förstå denna vilja (eller ens den logiska kullerbyttan) att frikoppla en handling eller händelse från dess innebörd. Självklart var inte det viktiga i att Jesus gick på vattnet hans förmåga att balansera på vattenmolekylerna utan vad det visade, att han är herre över skapelsen, dvs Gud själv. Men att innebörden går utöver handlingen betyder ju inte att det inte spelar någon roll om handlingen inträffat är logiskt trams. Gick han inte på vattnet så är tolkningen värdelös, eller hur?
Värdet i en 500:-sedel ligger ju inte i dess papper, bläck eller ens i utsmyckning och motiv. Värdet ligger i vad den symboliserar, varor eller tjänster till ett värde av ungefär 500:-. Men det betyder ju inte att jag kan kasta bort mina pengar och ha värdet kvar, en liknelse som haltar men jag tror den går att förstå.
Tack för kommentarer.
Patrik: Jag tänker att frågan om Guds existens mindre är en fråga om ytterligare en entitet i världen än ett perspektiv på världen som skapad. Vilket perspektiv man väljer därvidlag är för mig inte rationellt avgörbart, så det är inget jag argumenterar för. Jag försöker bara läsa Paulus.
Gustav: Du har rätt, men jag tänker att ‘frälsare’ kan betyda olika saker för olika människor, så jag valde ett uttryck som är svagare – kanske för svagt – men för mig tydligare.
Bo: Jag är inte redaktör så du kan kalla mig vid namn. Min poäng är inte att man inte trodde att Jesus uppstått (det trodde jag var självklart att man gjorde), bara att det inte var det man ville framhålla när man talade om sin tro.