Svensk höger har blivit slapp, populistisk, monoman. Så skulle det hetat om tidigare axessredaktören Johan Lundberg varit en vänsterskribent och skrivit den svenska högerns dödsruna. Det hade varit ord som bar på mycket sanning, fastän de sparkat på tok för brett. Sådan är ju Lundbergs gärning. Kanske är det också därför han aldrig skulle bli en bra vänsterskribent.
Lundberg har nämligen släppt en bok som i närmast Kjöllersk anda ska göra upp med den utmålade vänstertrenden att på ideologisk grund släta över och ursäkta allehanda dåliga saker som borde föras i öppen dager. Kjöllers ande vilar även över faktakollen. Ett stickprov är tesen i kapitlet ”De judiska barnen som försvann”: Att vänstern skulle ha ignorerat att skriva om Mohammed Merahs antisemitism under terrordådet i Toulouse.
Där anklagas Aftonbladets Anders Lindberg för att han ”negligerade att ett massmord på judar begåtts” och inte skrev om detta och antisemitismen mer än ”en passant”. Sanningen är att merparten av den av Lundberg omnämnda ledaren ägnades åt att sätta bilden av Toulousemassakern som ett antisemitiskt terrordåd av samma dignitet som ”Madrid 2004, London 2005, Stockholm 2010, Utöya 2011”. Lindberg skrev ännu en text där han upprepade detta ett par dagar senare. Av sammanlagt tre texter på ämnet fokuserade två på antisemitismen, medan en analyserade konsekvenserna attentatet kunde få för muslimer.
Lundbergs slarv var för övrigt återkommande under hans tid som chefredaktör på högerorganet Axess. Då fick ”islamkritiker” som Ayaan Hirsi Ali och Theodor Dalrymple utrymme att med sina hetsattacker förminska avståndet mellan islam och islamism. Detta och mer påminner Fredrik Persson-Lahusen om i sin recension av Lundbergs bok. Särskilt störande blir kanske Lundbergs missar när en snabb googling ändå ger honom rätt i den tes han drivit: Övervägande liberala och borgerliga skribenter skrev om Merahs antisemitism. Varför då detta slarv med lätt efterforskade fakta?
Vänsterskribenten Johan Lundberg, den retoriska tankefiguren, hade förklarat det så här: Slarv har långsamt kommit att bli ett signum för högerdebatten. Slarv, monomani, populism. Tidningarna slarvar. Borgerliga debattörer har i både DN och SvD i månader hoppat på den välkända akademikern Stefan Jonsson för att han påpekat att det kan gå rasism i framställningen av hedersvåld. Debatten har reducerats till att kalla dem som vet mer för ”akademiska krumelurer”. Att populistiskt håna och vrida på begrepp som få förstår, som ”subaltern” och ”postmodern”. Att vila mot sin egen position, istället för mot sina argument.
Men slarvet, fortsätter Vänster-Lundberg, går djupare än till redaktionerna. Det är helt enkelt illa ställt med den politiska och kulturella högern i Sverige. De sitter på makten, men de har tappat stinget. Indignationen måste fabriceras genom böcker som lär Hc-märkas på biblioteken. Berättelsen om hotet från vänstern har blivit luddig. Det är nåt med opportunism och islamkramande. Och så alla smygkommunister i Vänsterpartiet då.
Högern har slutat drömma om sitt frihetliga samhälle. Den har blivit en slö mastodont. Och den processen började med Alliansen. Där abdikerade högern från sina högerideal för att omvandlas till en tulipanaros. Högern behöver Per Ahlmark tillbaka.
Samme Ahlmark som häromåret kallade utrikesminister Carl Bildt ”avskyvärd” i samband med ministerns tystnad inför Ungerns omvandling till fasciststat. Vad skulle den antinazisten ha att säga om Höyres koalition med främlingsfientliga Fremskrittspartiet? Säkerligen mer än dagens Moderater, som åstadkommit många lyckönskningar till Erna Solberg, men inte höjt ett varnande finger. Inte höjt ett enda förvånat utrop. Inte ens fällt en krokodiltår.
Att inte ta ställning är att ta ställning för förtryckaren. Det vet varje mobbningsoffer. Företrädarna för den nya regeringen har drivit frågan att Norges romer ska deporteras. Vart är det ingen som vet. Deras etnicitet ska helt enkelt rensas bort ur landet. Det är ett antal resor värre än att bara registrera dem. Varför reagerar ingen?
Kanske för att högern i Sverige i stort sett delar den norska uppfattningen? Trots upprepade förklaringar från polis, välgörenhetsorganisationer och insatta journalister envisas ju justitieminister Beatrice Ask att prata om sina påhittade ”tiggarligor” som utnyttjar romer, och som måste stoppas genom att tiggeri förbjuds. En lag som i praktiken gör det omöjligt för just vissa romer (de fattigaste) att leva och verka i Sverige.
När blev det okej för en minister att bara hitta på saker om samhällets fattigaste? Min retoriska gestalt, vänsterhistorikern Lundberg, skulle nog ge de yviga svar som jag aldrig själv hade vågat formulera. Säkert skedde det, säger han, i samma veva som vi slutade bry oss om att Bildt var ansvarig för etiska frågor i Lundin Oils styrelse samtidigt som folkmord begicks framför näsan på företaget, med syftet att hjälpa dem att prospektera efter olja.
Sedan dess har skandalerna trubbats av. Ingen tvingas gå längre, eller så lämnar de av proaktivt. Följdfrågorna blir få och respektfulla. Relativt få ögonbryn har höjts över hur Bildt nonchalant och felaktigt försvarade att Gunilla Carlsson i fyra år har drivit moderatpolitik och även valkampanjat för biståndspengar. Reinfeldt vet inte ens vad han vet och inte vet om Nuonskandalen. Eller Saudiaffären. Eller att nytillträdda Elisabeth Svantesson inte alls har lämnat Livets ord-rörelsen bakom sig, som han öppet påstått. Kulturministern har med glad min matat en blackfacetårta med bitar ur tårtans underliv. Migrationsministern har raljerat om att blåögda är mer pålitliga. Justitieministern ljuger om de mest utsatta. Det förtjänar att sägas igen.
Vänster-Lundberg hade vågat skriva boken om högerns moraliska och intellektuella kollaps i Sverige. Det ska han ha cred för. Den är ännu inte skriven. Säkert hade han haft elden att skriva boken trovärdigt, att inte falla in i den svenska högerhegemonins vegetativa slarv och populism. Det finns ju något i grunden uppfriskande över modet att ta helhetsgrepp.
Riktigt där befinner sig sällan svensk vänsterdebatt. Den blir snabbt komplicerad, stökig, smärtsam. Men den leder till någonting gott: Vi är som helhet mer toleranta än någonsin, som Andreas Ericson på den borgerliga tidskriften Neo påpekat.
Samtidigt är vi mindre toleranta än någonsin. Aldrig förr har ett fascistiskt parti haft reellt inflytande i politiken, eller så höga röstsiffror. Det sker med andra ord en politisk polarisering i samhället, som politikerna bör vakna för och snappa upp. Förr stod de liberala för mångfalden, idag har det blivit vänsterns starka fråga. Det är där den levande diskussionen förs om rasism, HBTQ-perspektiv, feminism och maktkritik. Var har det blivit av de vassa liberalerna?
Inför en förestående utrensning av romer i Norge bör det finnas en politisk beredskap som sträcker sig bortom lyckönskningar. Förslagsvis ett program för att ta emot, hjälpa och integrera. Den sovande högern måste vakna upp, annars kommer de finna sig i säng med de individer som allra tydligast givit slarvet, populismen och monomanin ett ansikte.
