Ärkebiskop Anders Wejryd fick i förra veckans Lördagsintervju chansen att stödja urbefolkningens krav på rättvisa mot gruvbolagens och statens maktövergrepp i Kallak. Då svek han och manövrerade sig ur reporterns raka fråga.

Reportern utgick från ärkebiskopens engagemang för samernas protester mot en planerad gruva i Jokkmokk. När reportern frågade ”Vad vill du ska hända där? svarade ärkebiskopen med en lång initierad utläggning om FN:s kritik av Sveriges politik mot urfolks rättigheter. På följdfrågan ”och var landar du nu då, vad är din ståndpunkt i den här frågan?” blev det trevande svaret ”I vilken fråga, om urbefolkningarnas rätt…? ” och efter en ytterligare precisering: – “ska det ske gruvbrytning?” kom det undvikande svaret: – “Jag har inte specifikt engagerat mig i gruvbrytningsfrågan, utan jag har talat om urbefolkningarnas rätt och deras tillgång till marken.” Men det duger inte ärkebiskopen, eftersom det är just marken och renbeteslandet som är hotat i Kallak.

Kallak är inte det enda område som är hotat i den svenska fjällvärlden. Det pågår en ”gruvboom” i Sverige. Rekordhöga priser på världsmarknaden har skapat en internationell rusch efter värdefulla metaller, järnmalm. zink, guld och koppar. Förändringar i minerallagstiftningen har öppnat landets gränser för en mängd mer eller mindre seriösa gruvbolag och lycksökare som för 500 kronor får rätten att leta mineraler i ett område på 2 000 hektar. Den mineralstrategi som Sverige formulerat är en av världens mest liberala. Den Svenska staten tar vid gruvdrift ut en skatt på några promille av mineralvärdet. Jämför detta med t.ex. Australien som tar ut 30 procent!

Rennäringen är hotad, inte bara i Kallak utan på många andra platser. Ca 200 prospekteringar om året får tillstånd av Bergsstaten, nästan inga får nej. Utländska gruvbolag drar in i känsliga miljöer för att prospektera. Som när det kanadensiska bolaget Blackstone Nickels flög in borrutrustning med helikopter mitt i Vindelälvens naturreservat. Borrplatsen var en klassisk kalvningsplats för renar från Grans Sameby. Resultatet blev extrakostnader för samebyn men när företaget skulle betala 800 000 i kompensation fanns det inga pengar.

Flera gruvbolag som gått i konkurs har lämnat kostsamma sår i den förstörda fjällmiljön. SVT:s Uppdrag granskning visade i förra veckan några exempel på lokala miljökatastrofer. Bolidens gruva vid sjön Hornträskets strand stängdes 1991 men fortfarande läcker gruvan höga halter av koppar, bly, kadmium och zink. Nu finns inget liv i sjön längre och all fisk är borta. I Blaiken kostar saneringen efter en konkursad gruva 200 miljoner kronor och de gapande spåren i naturen kanske aldrig kan läkas. I Pajala avslöjades att gruvbolaget Northland inte byggt ut sina dammar enligt de givna förutsättningarna i miljödomstolens tillstånd för brytning. Sammanlagt har Northland släppt ut en miljon kubikmeter kontaminerat gruvvatten rakt ned i Muonioälven.

Ödelagda älvdalar, miljöpåverkade kalfjäll, söndertrasad turistnäring och saboterad rennäring hotar den känsliga fjällmiljön. Bara i Norrbottens län är 17 tillstånd beviljade som riskerar att störa viktig natur och oskattbara kulturvärden. Den avreglerade gruvprospekteringen och de underbemannade statliga kontrollorganen gör det möjligt att öppna gruvor i skyddsvärda natur- och kulturområden där det i princip råder förbud mot att leta mineraler.

Den gruvnäring som nu ödelägger många omistliga naturvärden skapar ekonomiskt mervärde åt privata bolag. Rovdrift och kortsiktig exploatering får myndigheternas stöd. Men här skulle Svenska Kyrkan med ärkebiskopens grundliga kunskap i urbefolkningarnas markrättigheter kunna göra en kraftfull insats för att stödja samernas kamp och rädda unika naturvärden åt kommande generationer.