Ylva Liljeholm ser bland annat filmen ”Äta, sova, dö” och läser boken ”Skitliv. Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad” (Atlas) och förfäras över att vi har ett system med löntagare och arbetsgivare och en syn på arbete som inte fungerar. Det är faktiskt helt bort i tok, skriver Liljeholm. Människors förmågor tas inte tillvara och värderas inte efter vad de faktiskt gör. Vi slösar med arbetskraft och människovärde precis som med så mycket annat här på jorden.

Jag var  tolv eller tretton när programledaren på Sveriges Television proklamerade att den kommande halvtimmen skulle kunna uppfattas som provokativ. Självklart satt jag kvar, klistrad vid rutan i spänd förväntan. Det som följde var 30 minuters okommenterad dokumentation av en person vid ett löpande band. Kameran registrerade varje rörelse, som i sin tur följde ett givet, monotont mönster. Jag antar att programmet var ett statement mot en omänsklig arbetssituation i vår egen välfärdsstat. Minns dock inte att personen vid bandet fick uttala sig om saken.

Jag kom att tänka på den halvtimmen när jag såg Gabriela Pichlers ”Äta, sova, dö”. Grönsaksfabriken på den dimmiga, skånska landsbygden där paketeringen går i rasande tempo – likadant varje dag. Raŝa som stolt över sin yrkesskicklighet – hon kan väga upp 185 gram ruccola i en handrörelse – cyklar till jobbet i tron att det är just skicklighet och snabbhet det handlar om.  Så är det inte, thailändarna är billigare, och får vara kvar när det är dags för nedskärningar. Allt handlar om pengar men det är inte fabriksägarna som i filmen blir kallade giriga, utan Raŝas pappa när han vill sjukskriva sig på grund av sin utslitna rygg.

Sen sträckläser jag Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink” som stått orörd i bokhyllan  alltför länge. Den kom ut för 44 år sen men känns samtida. Maja bekymrar sig för att kroppen inte ska hålla, ”ty den är ju min försörjningskälla”. Kanske lönerna har höjts något sen 1970, även för trappstäderskor (fast det vete sjutton när man hör talas om papperslösa som får jobb för vad som motsvarar en medelklassunges veckopeng). Maja Ekelöf framträder som både bildad och nyfiken på sin omvärld. Hon följer med vad som händer, oroar sig lika mycket för folket i Vietnam eller barnen i Biafra som för hur hon själv ska få pengarna att räcka hela månaden. En intelligent, intellektuell och kreativ människa utkristalliserar sig. Trots det ses hon av arbetsgivare och socialtanter ändå som ”låglönare” utan större människovärde, fattigdomen biter sig fast och man hör hennes bitterhet.

Filmbröderna Dardenne har skildrat arbetarnas villkor i en tynande industristad, Seraing i Belgien, bland annat i Cannes-vinnaren ”Rosetta”.  Michael Moore gjorde likadant i sin bästa film, ”Roger & me” från 1989, som skildrar hans hemstad Flint i Michigan och konsekvenserna när General Motors flyttade sin produktion till Mexico.

Maja Ekelöf gick så många kvällskurser hon kom åt, böckerna och radion gav henne världen. För henne blev bildning ett sätt att få värdighet, även om det inte visade sig i lönekuverten. Rasa däremot tänker inte på utbildning. Hon vill jobba och ta hand om sin pappa. Kanske vet hon instinktivt att utbildning inte är någon garanti idag.

I antologin ”Skitliv. Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad” beskriver unga svenskar hur det är att befinna sig på en arbetsmarknad som styrs av utlokaliseringar och bemanningsföretag. Idag räcker en universitetsexamen inte långt. Flera års arbetserfarenhet duger inte heller. Här får man ta det man får, det vill säga vikariat, projekt, timanställningar, A-kassa.

En film som skiljer sig genom att lyfta fram yrkesstolthet och yrkesskicklighet hos en ”låglönare” är Nina Hedenius ”Konsten att städa” från 2003. Hedenius kom på idén till att dokumentera städerskan Wally Petterssons liv när hon hörde henne smågnola samtidigt som hon skurade en toalett med en tandborste. Wally både tycker om och är stolt över sitt jobb. Hon skäms inte för den hon är och hon får komma till tals (till skillnad från hen vid löpande bandet i TV-programmet från 70-talet). Ändå – själva grundförutsättningen för filmen är ju att vi ska förundras över att en städerska kan gilla sitt jobb.

Sammanfattningsvis: Raŝas urkraft. Rosettas envishet. Majas intelligens, Wallys stolthet, de unga överutbildade vikariernas kompetens, bilarbetarna i Flints yrkesskicklighet. Alla visar de att vi har ett system med löntagare och arbetsgivare och en syn på arbete som inte fungerar. Det är faktiskt helt bort i tok. Människors förmågor tas inte tillvara och värderas inte efter vad de faktiskt gör. Vi slösar med arbetskraft och människovärde precis som med så mycket annat här på jorden. Eller som Kjell Wiklund skriver i ”Lilla uppmuntransboken”: ”Aldrig förr har vi överlåtit vår värld att styras av så dunkla krafter som nu, när ’Marknaden’ antar religiös skepnad – medan klyftan mellan den som har och den som inte har något marknadsvärde växer”.