På konferensen ”Sverige, Sverige, fosterland” avhandlades kyrkornas relation till den bruna europeiska vågen. Nyfascistiska krafter lockar kyrkor runtom i Europa med löften om världslig makt ifall de spelar med i den nationalistiska retoriken. Men det är troligare att vi hittar Jesus på gatan än i maktens korridorer, skriver Henric Götefelt, Människorättsvetare och aktivist.

Det finns inga garantier för var kyrkan hamnar när samhället går utför. I tider när Kristdemokraterna bottentrålar i bruna vatten och andre vicetalmannen vill skapa ett motsatsförhållande mellan att vara jude och svensk är det en livsviktig påminnelse. Kyrkan har lika stor potential att bli förtryckare som ett skydd för de förtryckta.

Därför var konferensen ”Sverige, Sverige, fosterland” såväl välkommen som viktig. Konferensen, som arrangerades av Bilda, Equmeniakyrkan och Teologiska Högskolan Stockholm, bjöd på föreläsningar kring Sverigedemokraternas ideologi, nyfascismen i Ryssland och kring nationalism och Bibeln. Rädslan att nämna saker vid dess rätta namn var inte närvarande. SD benämndes inte som ”invandringskritiska” eller ”främlingsfientliga” utan som svenska företrädare för den nyfascistiska vågen som har sköljt över Europa och Ryssland. Samtidigt var det inte inga ideologiska brandtal som avlöste varandra utan välgrundade akademiska genomgångar av partiprogram och uttalanden som låg till grund för analysen.

Dagens stora behållning låg framförallt i skärpan och tydligheten med vilken frågorna diskuterades. Dagens föreläsare visade med all önskvärd tydlighet precis hur allvarligt läget är. Michael Hjälms genomgång över läget i Ryssland och hur kyrkan har varit ett villigt verktyg i Putins händer för spridningen av den nationalism som utgör hörnstenen i hans ideologi, illustrerade var kyrkan kan hamna om vi inte är uppmärksamma. Det SD predikar klingar visserligen falskt för vissa men även inom kyrkan finns det krafter som vill ha enkla svar och som tilltalas av att vara en del i en påstådd kamp för konservativa värden. Där motståndet utgörs av muslimer, hbtq-personer, romer och alla de andra som inte passar in i SD:s bild av nationen.

Kyrkans eviga kamp står emot frestelsen att bli en maktfaktor i världen, att spela med i nationalstatens spelregler för att få ta del av den värdsliga makten. Precis det här lockar SD med, att genom ett aktivt eller passivt stöd få bli en del av makten. Att genom att göra avkall på kärleksbudet få bestämma vilka som får höra till nationen och vilka som ska stå utanför. Att bygga en kyrka på offren av dem vi har förvägrat mänsklig värdighet. Att skapa vår storhet av andras litenhet.

Därför behöver vi vara på vår vakt. Vi får inte glömma att Han vi följer var flykting, utstött och dömdes som en brottsling. Att det är troligare att vi hittar Jesus på gatan än i maktens korridorer. Att vi är kallade att tvätta fötter, ge mat till de hungriga, kläder till de nakna och husrum till de hemlösa. Som Boenhoeffer sa är vi inte bara kallade att hela de som krossas under maktens hjul utan också kallade till att stoppa käppar i hjulet.

Deltagarna på konferensen utgjordes bland annat av delar av Equmeniakyrkans ledning och andra tongivande profiler inom kyrkan. Det är ett oerhört hoppfullt tecken som visar på att frågan tas på allvar. Ingen lämnade konferensen oberörd. Jag hoppas att samtliga deltagare återvände till sitt sammanhang med frågan ”Vad kan jag göra?” inom sig. Vi får nämligen inte förlamas av frustration och maktlöshet heller.

Det är visserligen så att det inte finns några garantier för att vi inte ska bländas av makten och sluta söka Guds rike och börja bygga vårat eget rike på jorden. Men vi har lika stor potential att bli en förkultur som stoppar käppar i SD:s hjul, helar de skadade, klär de nakna, matar de hungriga och ger de som flyr ett hem.

Henric Götefelt
Människorättsvetare och aktivist