Är Sverige en rädslans nation eller har utrikesministern tolkat oss fel när hon säger att vi är rädda, på allvar rädda?
Det finns de som vill att vi ska vara rädda, de som arrangerar flyguppvisningar med atomvapenbestyckade stridsflygplan vill att vi ska vara rädda. Att uppväcka rädsla låg också bakom hotet om att bli betraktade som fiender om vi inte gick med i ”kriget mot terrorismen”.
Hotet fick också önskad effekt när dåvarande försvarsminister Leni Björklund övergav alliansfriheten och lovade Donald Rumsfeld svenskt deltagande i detta ”krig mot terrorismen”. Sveriges medverkan förde oss sedan till ödsliga kullar i Afghanistan och ut i luftrummet över Libyen. De som väcker rädslan vill få oss att upprusta, öka vapenkapaciteten och överlämna makten till ett imperium som ska garantera vår säkerhet.
Rädslans perspektiv är inte nytt. Det är samma perspektiv som1600-talsfilosofen Thomas Hobbe hade när han skrev att politik är lika med säkerhet och kontroll. Han hävdade att människan aldrig känner sig trygg och därför alltid strävar efter mer makt för att försvara det hon äger. Hans svar på detta behov var att överlämna makten till en allsmäktig statsmakt, Leviathan, som skulle garantera säkerheten.
Denna världsbild passar världens imperier, diktatorer och säkerhetsindustrin. En industri som haft en explosionsartad tillväxt. Men den passar också de som vill skrämma oss genom att prata om kostnadskrävande flyktingströmmar och kriminalitet som är direkt sammankopplat med främlingen. Rädslan exploateras av dem som likt Niccolo Machiavellis Furste vill vinna popularitet och ha makt.
Vi har inte längre råd att hålla vår rädsla nere med vapenmakt och imperiebyggande. Kapprustningar och vapentillverkning förbrukar jordens resurser mer än någon annan mänsklig aktivitet. Eftersom vårt gemensamma miljöutrymme är begränsat måste vi bemästra vår rädsla.
I denna miljömässigt sammanlänkade värld får annars vår upprustning effekter som begränsar andra människors rättmätiga krav på välfärd.
På söndag firas det första advent i kyrkorna då budskapet om fredsfursten ska besjungas och tolkas i välfyllda kyrkor. De texter som då läses är en jättelik uppvigling mot rädslan och hatet – dessa två bundsförvanter i förberedelsen för krig. Budskapet om skrotade vapen och stridsvagnar i söndagens texter kan konkretiseras med Svenska kyrkans program för begränsad vapenexport. Rättvisan som solidaritetens vägvisare kommer att inspirera många kyrkobesökare att tänka reflexivt och omvärdera rädslans tankar. Ett uppviglande fredsbudskap ska på söndag uppmana Europa att hoppa av det ”Hobbeska” hjulet, öppna gränserna för asylsökanden, minska ojämlikheten och återuppta avrustningssamtal. Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.
