Predestinationstanken har satt myror i huvudet på tänkare genom åren, inte minst Leibniz, som utgick från en rationalistisk åskådning av Guds bevekelsegrunder. Så kom hans skoningslöst parodierade talesätt till att allt sker till det bästa, i denna bästa av alla tänkbara världar. Men Leibniz menade allvar och menade att en värld utan till exempel Judas, eller med en god Judas, på det hela taget skulle ha varit sämre, skriver Niklas Olaison.

”Allt är lidande. Födelse är lidande, ålder är lidande, sjukdom är lidande, död är lidande, samvaro med okärt är lidande, frånvaro från kärt är lidande, att mista det man begär är lidande.” Dessa ord från Buddha ligger inte så långt från Paulus, som också var en smärtornas man, förtrogen med sjukdom.

Men den stora skillnaden är att Paulus väntar ett gudomligt ingripande som ska befria oss från lidandet. Även om hela skapelsen suckar i födslovåndor så är själva poängen med denna bild att det handlar om ett kortvarigt lidande som kommer att gå över för att ge plats åt en lycka som är obeskrivligt mycket större. (2 Kor 4:17)
Men vår tillvaro idag visar inte direkt spår av det som ska komma, utan det vi hoppas på är något som ännu inte har hänt. Det är just det som gör oss till människor, att vi kan fokusera på något som ännu inte är. Och på det väntar vi inte uthålligt som NT 81 menar (Rom8:25) utan snarare ståndaktigt. Det handlar inte om passiv väntan utan om ett aktivt förberedelsearbete, i bön och handling, båda under Andens ledning, även om våra suckar och vår längtan ofta är ordlösa.

För Gud rustar oss också till denna uppgift. Som jag sagt tidigare: Paulus är långtifrån någon framgångsteolog, utan snarare en motgångsteolog. Det finns inga garantier för att allt kommer att gå bra för oss i världen bara vi vänder oss till Gud. Tvärtom kommer världen att vända sig emot oss, för världen och köttet ogillar förändring. Det är denna krissituation, den situation som uppstår när de nyss befriade Guds barn går ut i världen och åker på sin första käftsmäll, som Paulus försöker rusta de romerska kristna för.

”Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan.” (Rom 8:29). Gud kallar oss, gör oss rättfärdiga och skänker oss sin härlighet. Men Jesus eget exempel visar att härlighet och rättfärdighet inte är någon garanti för ett enkelt och behagligt liv. Men det är en garanti för att Gud aldrig sviker.

Ur denna tanke, att Gud värnar om de sina, växte så småningom predestinationstanken, att Gud i förväg har utvalt vilka som ska frälsas och få ta del av Guds nåd. Det är ju en fullt logisk tanke och därifrån är det bara ett kort steg till att Gud också utvalt övriga människor till evig förtappelse, antingen direkt eller indirekt.

En som har försökt ge en logisk lösning till detta dilemma är den kanske mest logiska av filosofer, Gottfried Wilhelm Leibniz, som var en av de första att ge en filosofisk uttolkning av protestantismen. Leibniz utgick från en rationalistisk åskådning som menar att Gud gör det goda för att det är gott, inte att det är gott för att Gud har bestämt det så, som voluntarister som Luther hävdade. Alltså måste Gud ha goda skäl för allt Gud gör, inbegripet det som för människor ter sig obehagligt eller rent av frånstötande. Allt sker till det bästa i denna bästa av alla tänkbara världar, som Leibniz uttryckte det, och som Voltaire senare skoningslöst parodierade.

Men Leibniz menade allvar och skulle knappast ha rörts i ryggen av Voltaires invändningar. För honom var det självklart att världen inte lämnade utrymme för förbättring – det skulle ju innebära att Gud gjort ett dåligt jobb. I själva verket var det så, eftersom allt hängde samman, att även de mindre tilltalande delarna av världen var nödvändiga för att helheten skulle bli bästa möjliga, kanske samma svar som Gud en gång gav till Job.

Vad innebär det för de onda människorna (om det nu finns sådana)? Är de rent av oskyldiga för att de är skapade som de är? Nej, säger Leibniz. Gud skapade till exempel Judas med en fri vilja. Gud visste att Judas skulle missbruka denna till att synda, och Gud var listig nog att se till att denna synd ledde fram till något större gott. En värld utan Judas, eller med en god Judas, skulle alltså på det hela taget vara sämre. Men Judas är fortfarande fri. Ingen tvingar honom att synda, och han är alltså själv ansvarig för sina handlingar, även om Gud har förutsett dem in i minsta detalj – och också hans straff, vilket det nu blev.

På detta finurliga sätt lyckas Leibniz alltså att förena frihet och nödvändighet, de två begrepp som kommit att dominera den västerländska filosofin. Men inget av dem har någon större relevans för Paulus eller hans åhörare. Inte teodicéproblemet heller, som Leibniz skrev en hel bok om. Det betyder inte att dessa frågor är irrelevanta, bara att vi måste hitta våra egna svar. För Paulus kände inget behov av att rättfärdiga Gud, utan hade ett mer omedelbart förtroendefullt förhållande till Gud. Inget lidande i världen kan förändra det.

Inte heller är den mänskliga viljan fri enligt Paulus, inte i den mening vi tänker oss. Du är slav under synden eller du är slav under Gud, ledd av köttet eller av anden. Något annat är inte tänkbart för Paulus. Att vara fullständigt fri är inte människovärdigt enligt antikens sätt att tänka. Det är i att tjäna Gud vi finner vår frihet, för vi har fått Anden som en första gåva och blivit lovade en full delaktighet i Gud, en sådan som söner har. Och Anden stöder oss i vår svaghet här och nu, mitt i lidandet.

Niklas Olaison