När Paulus likställer lagen med ett giftermål med en elak man så bör man inte förstå detta som Mose lag, utan om de normer som har styrt oss i alla tider. Normen är en grym herre som aldrig är nöjd, skriver Niklas Olaison.

”I love him. I’m his and everything he is, I am too, right or wrong. And he loves me too.” Så sjunger Maria i West Side Story, så som det anstår en förälskad tonårsflicka. Men det finns en bister verklighet bakom de här orden.

I antiken var ”att gifta sig” ett transitivt verb. Män gifte sig, eller kanske rättare: tog sig en hustru. Kvinnor blev tagna, så att säga, och trots att det bara var mannen som hade möjlighet att skilja sig (i de flesta fall) så var det så för kvinnan att hon kom att dela hans status och fick ta konsekvenserna av allt han ägde och gjorde. Ofta hade hon ingen möjlighet att säga nej till en man.

I Mose lag står det skrivet att om en man våldtar en jungfru så ska han betala brudpris för henne och gifta sig med henne och får sedan inte skilja sig (5 Mos 22:28f). Hur groteskt det än kan låta för våra moderna öron så var detta ändå bättre än alternativet som man kan se i berättelserna om Dina (1 Mos 34) och Tamar (2 Sam 13), som förpassades till ett liv i skam och misär efter att ha blivit våldtagna.

Hustrun delade sin makes sociala status. Allt han var, det var hon också, och det enda hopp hon hade om hon hade otur och fick en dålig make, det var att han skulle dö ifrån henne. Om hon inte till äventyrs hade en privat förmögenhet eller en inflytelserik familj som kunde hjälpa henne var hon mer eller mindre rättslös inför sin make. Det var som änka som en romersk kvinna hade sin största frihet.

Paulus metafor spelar alltså på en bister verklighet. Han jämför den kristna människan med en kvinna som är gift med lagen och tvingad att bära hans barn (Rom 7:5), trots att han är en elak make som ger upphov till synd och lidelser. Likaså kunde en kristen kvinna vara bunden till en hednisk man och fick inte skilja sig från honom, inte ens om han gick till prostituerade eller slog henne.

Paulus metafor haltar dock här, eller kanske byter den medvetet fot, för plötsligt tar saken en överraskande vändning i och med att Paulus förklarar det är den kristna människan som har dött från lagen och därmed lösts från sina förpliktelser. Först genom att dö (metaforiskt) slipper hon sova med fienden. Hon måste lämna allt, hela sitt gamla liv, för att rädda sig själv.

Det är ett hemskt porträtt av lagen som hustrumisshandlare som Paulus gör här, men jag tror att det blir lättare att förstå om man inser att lagen här inte representerar Mose lag utan lag i största allmänhet. Det är inte så mycket lagen som Paulus talar om här som normen.

Normen skaver, det vet alla vi som inte passar in i dess Prokrustesbädd. Och precis som Prokrustes säng också kunde manipuleras så att den inte passade för någon, så byggs normen upp av paradoxer som gör att ingen kan leva upp till den. Ingen är någonsin tillräckligt manlig eller kvinnlig, tillräckligt smal, tillräckligt beläst, tillräckligt vältränad, tillräckligt framgångsrik, tillräckligt slagfärdig och elegant. Och framför allt, ingen är det hela tiden.

Men precis som en kvinna som lever i en misshandelsrelation (förvisso är det något som kan drabba oss oavsett kön men Paulus metafor gäller en kvinna) gör allt för att försöka anpassa sig, för att försöka vara till lags, för att utplåna sig själv för att skydda sig och sina barn, så till den grad att hela hennes verklighet till slut blir förvrängd, så är vårt liv under normen. Vi kommer aldrig att duga, aldrig bli accepterade.

För normen är en grym herre som aldrig är nöjd, och dess frukt är döden. Även om det finns mycket som är gott i våra lagar och vi behöver lagar för att leva tillsammans, så är det en ständig fara att låta dem härska över oss, att internalisera normen, inte minst för HBTQ-personer. Många, alltför många, har drivits till förtvivlans yttersta gräns i sina försök att jämka samman sig själv med ett omöjligt ideal.

Den enda lösningen för att komma ur normens skoningslösa järngrepp är den som tillskrivits Oscar Wilde när han låg på sitt yttersta:

”This wallpaper is dreadful. One of us has got to go.”

Niklas Olaison