Ute i Europa går det bra för abortmotståndarna. Nya lagar i Spanien kriminaliserar aborter utom i nödfall. EU:s nya kommissionär för hälsa, Tonio Borg, är en rabiat abortmotståndare. Nyligen röstade EU-parlamentet ner en resolution till försvar för HBT-personer, och kvinnors reproduktiva hälsa i EU. Konservativa vindar blåser där ute.
I Sverige vädrar därför abortmotståndarna morgonluft. De tar ton igen i spalterna. De tror sig kunna rida på sina europeiska vänners framgångar. Det kommer de inte att lyckas med.
Varför? Jo, Sverige är inte som resten av världen. Vi har en förhållandevis lång tradition av jämställdhet och aktivt processarbete för att gradvis förbättra kvinnors villkor. Vår abortlagstiftning är inte bara förankrad i moraliska principbeslut, utan även i forskning om fostrets utveckling, och vägd mot våra tekniska möjligheter att rädda liv allt längre ner i veckorna. Detta är ett faktum som abortmotståndarna i Sverige inte kan arbeta sig runt.
De lägger ständigt fram sin syn på att människolivet börjar betydligt tidigare än i vecka 18, tiden för den gängse abortgränsen. Men debatten trampar vatten. Det kommer inte som en nyhet för någon inblandad att fostret redan från början har ett eget unikt DNA och därmed kan ses som en egen individ. Inga hakor tappas över liknelser med svårt hjärnskadade människor som samhället ger omsorg, fastän de inte riktigt finns där längre. Debatten är genomtröskad. Förutsägbar. Ytterligt ointressant.
Det finns andra sätt att närma sig abortfrågan, fastän lika utsiktslösa.
Den klassiskt humanistiska synen på människan som en unik och odelbar individ (in-divid, o-delbar) med oavytterliga rättigheter härledda ur just hennes unika natur möter en feministisk kritik mot individbegreppet som manligt könat (individer är odelbara och ska därmed inte behöva hamna i bundna symbiotiska förhållanden med andra, med andra ord: Individer blir aldrig gravida).
Fosterperioden är det gamla individualitetsbegreppets yttersta gränstrakter, där den biologiska fakticiteten gör sig påmind och slår omkull våra omsorgsfullt sammanfogade teoribyggen. Om abortmotståndets yttersta premiss är att individer i egenskap av ett unikt inneboende värde ska skyddas från att aborteras, hur ska individbegreppet då förstås, om inte som ett samtidigt omyndigförklarande av individers rätt att slippa hamna i just bundna symbiotiska förhållanden (alltså att få vara unika och odelbara)? Och i så fall, för att sluta cirkeln, hur försvaras det unika hos individen?
Den paradoxen kan bara försvaras genom att kvinnans egna rättigheter som individ tillfälligt sätts ur spel under graviditeten. Då landar vi i ett graderat individbegrepp, där kvinnor blir andra klassens individer.
Medicinskt kan inte abortmotståndarna vinna. Det finns goda marginaler mellan den sista abortveckan och den första rimliga kuvösveckan. Etiskt kan de inte heller vinna, inte med mindre än att de uppfinner ett nytt individbegrepp. Vad återstår dem? Några utvalda bibelpassager. Och det kommer inte att svänga den svenska opinionen.
Mattias Irving
Hur ser du på mannens rätt till abort? Dvs kan han helt dra sig undan faderskapet om han inte vill ha barn och slippa betala dess underhåll och umgänge med barnet om han vill?
Anna, det är en helt annan fråga än den jag tar upp här. Dessutom är det ju rätt heteronormativt att anta att partnern alltid är man. Liksom det är cis-sexism att säga att bara kvinnor kan bli gravida. Försöker undvika den formuleringen så långt görbart. Föredrar att prata om gravida kroppar istället.
Eh… heteronormativt att partnern alltid är man? Partnern behöver inte vara man, men den som varit med och avlat barnet är det definitivt.
Men det är ju inte alls en helt annan fråga! Men om det nu är det, har mannen ifråga ”rätt till abort” och har han rätt att avsäga sig allt ansvar för barnet medan kvinnan är gravid?
Hej Mattias
”Abortkriget” i USA med en liten inblick i en lagstiftares klara och förtroendeingivande tankevärld……
http://www.katolskvision.se/blog/?p=11856
Hälsningar
// Irène
Anna, en människa som inte är gravid kan inte heller abortera. Det går inte heller att ställa några krav, utöver rent moraliska, på en förälder som valt att inte ta hand om sitt barn. Det spelar ingen roll vad den föräldern har för kön. En förälder som väljer att ta hand om sitt barn men vanvårdar det kan naturligtvis ställas inför rätta. Det är också en annan diskussion.
Ok. Jag håller dock inte med dig om detta. Och hur menar du att man ändå får ställa moraliska krav på mannen som inte vill ha barnet? Och varför inte på kvinnan i så fall?
Min slutsats är: ge f-n i att ha oskyddat sex om ett barn skulle kännas som en katastrof. Däremot är jag inte emot laglig abort. Jag är bara emot abort, eller framför allt det underliga och ojämlika sätt att resonera kring abort.
Mattias, du är ju också emot kvinnans rätt till sin egen kropp, men bara lite senare under graviditeten. Och abort handlar ytterst aldrig om kvinnans rätt. Det handlar alltid om något annat – om att ett barn gör livet så mycket krångligare för föräldrarna.
Iréne Nordgren,
Kan Du som katolik acceptera Mattias och därmed Dagens Segloras ovan uttryckta syn på den djupt etiska abortfrågan? Att den – som han menar – är en jämställdhetsfråga och bara handlar om kvinnans kropp? Jag har sett texter av Mattias tidigare i abortfrågan men aldrig några så snävt kliniska och materalistiska som den här. Ge oss därför, utifrån Din katolska tro, en ärlig uppfattning om den aktuella texten. Håller Du med Mattias?
Sedan ett par frågor till denne:
-Kan män bli gravida och föda barn, och varför skall vi inte använda gängse normbegrepp, när de omfattar nästan hela befolkningen, kanske 98-99 procent? Skall en eller två procent avgöra normbegreppet?
Patrik, jag är på intet sätt emot gravida människors rätt till sin kropp. Jag drar en gräns där det först är rimligt att börja prata om två kroppar.
Hej Bengt Olof!
Det som krävs för att kunna bli gravid och föda barn är en livmoder. Om du menar att det är könsdelarna som ska avgöra individens kön så bortser du från befintlig forskning om transsexualism. Jag kan förstå att det från konservativ synvinkel är mer bekvämt att prata om ”män”, ”kvinnor” och ”undantag”, men problemet som forskningen om könsidentitet visar på är, att det upplevda könet sitter i hjärnan. Inte mellan benen. Och det gäller alla, även cispersoner. Vi har alltså möjligheten att skapa en mer träffande beskrivningskultur omkring människors kön, inte genom att ”avskaffa” kön eller liknande påhitt, utan genom att förflytta fokus för vad som är viktigt i debatten. Från könsdelarna till hjärnan.
Vidare: Är detta en viktig fråga? För somliga är den livsviktig. För icke berörda är den ofta inte särskilt viktig. Jag tror på devisen att ALLA ska med, och därför försöker jag hitta ett språk som inkluderar och välkomnar. Att detta kan låta styltigt för otränade öron är inte mitt huvudsakliga bekymmer, utan jag litar på att människors attityder kan förändras över tid, och också bli mer inkluderande.
Iréne Nordgren,
jag noterar att Du som katolik inte har svarat på min fråga, om Du accepterar Mattias syn på abort.
Är frågan känslig på något sätt?
Bengt Olof, jag tror inte att Irène ser det du skriver om du inte först skickar ett mejl och uppmärksammar henne på din fråga.