Bibeln är full av berättelser om en tro som skapar något nytt ur intet. Var har den erfarenheten tagit vägen idag? Kyrkan (och kristenheten) av idag har en tendens att rätta sig efter den spelplan som har ritats upp för oss snarare än att ta Guds nåd som måttstock och arbeta för det radikalt annorlunda, skriver Niklas Olaison.

Paulus hade inget sinne för ironi, åtminstone inte för postmodern ironi, den där blaserade attityden som kommer sig av att man tycker sig ha hört allt förut. I dessa postmoderna tider då svaret på alla gåtor bara är en knapptryckning bort och då alla stora berättelser har analyserats sönder och samman och mestadels förkastats, då är det svårt att ta något på allvar på det sätt som Paulus gjorde. Men faktum är att han gjorde det.

Paulus skämdes inte för evangeliet och tvivlade inte på att Gud snart skulle segra. Det gör att det är svårt för oss att ta till oss det han säger, som om det vore oförlåtligt naivt. För Paulus skäms inte för att vara orealistisk, rentav utopisk. Han har ingen som helst känsla för den postmoderna ironi som har hört allt förut och inte tror på något.

Ironiskt nog tror jag att det är denna brist på tro som står i vägen för förändring idag. Kyrkan (och kristenheten) av idag har en tendens att rätta sig efter den spelplan som har ritats upp för oss snarare än att ta Guds nåd som måttstock och arbeta för det radikalt annorlunda.

I kapitel 4 av Romarbrevet använder Paulus Abraham som ett exempel för att illustrera sin tes, men Abraham är mer än så: han är inte bara ett exempel på en rättfärdig människa, han är själva sinnebilden för en rättfärdig människa och själva rättfärdigheten uttrycks genom att bli arvtagare till Abraham och löftet denne fick av Gud.

I sin uttolkning av berättelsen om Abraham griper Paulus tillbaka på Guds förmåga att skapa ur intet. Gud är den som ger döda liv och ”kallar det som inte är till att bli till” (Rom 4:17). (I vår bibelöversättning står det tyvärr ”talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns”, en översättning som är missledande svag, eftersom Guds ord har en skapande kraft, inte bara en beskrivande.)

Gud skapar här som en konstnär, och kallar fram ting till liv. Gud kan skapa ur intet, ge döda livet åter och – och det är poängen – kalla oss som var döda under synden till nytt liv i Kristus Jesus. ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.” (Rom 3:23f) Det behövs ingen avräkning, ingen försoning, bara Guds skapande kraft som gör oss till nya människor.

Det betyder också att Gud inte behöver något råmaterial för att skapa. Gud behöver inte vänta på gynnsamma förutsättningar utan kan göra rättfärdig precis vem Gud vill – hedningar, syndare, you name it. Inga jordiska åtskillnader mellan människor spelar någon roll när denna process drar igång. Det är bara att ta emot.
Abraham hoppades bortom allt hopp (ännu en elegant formulering som gått förlorad i vår översättning) (Rom 4:18) på den Gud som skapar ur intet, ger liv åt de döda och kallar det som inte är att bli till.

Denna tro gav Gud ett tillfälle att skapa avkomma åt Abraham, som var så gott som död och åt Sara, vars modersköte var dött. Om man dessutom betänker att den tidens biologi menade att även kvinnan måste ejakulera för att befruktning skulle kunna ske, så betyder det att Abraham och Sara på sin ålders höst återfann en kärlek och kåthet som skapade liv där inget liv fanns.

På så vis formar sig berättelsen om Abraham i Paulus tolkning till en hyllning till livet, som triumferar i skapelsen, i Isaks födelse (liksom de flesta stora hjältar i Bibeln så föds han av en mor som tidigare varit ofruktsam) och inte minst i uppståndelsen, som för Paulus är en pågående process. Kristi uppståndelse är bara förstlingsfrukterna av en process som omfattar hela världen.

Samtidigt så är Abrahams rättfärdighet och hans arv inte en biologisk process. Precis som Johannes Döparen torrt konstaterar att Gud kan uppväcka barn till Abraham ur stenarna på marken (Luk 3:8) så är det att vara Abrahams barn inte en fråga om blodsband. Abraham blir ju far till många folk, alla sinsemellan olika, med olika utseende, olika vanor, olika tänkesätt och så vidare, en del judar och men de allra flesta hedningar. ”Om arvingarna är [enbart] de som håller sig till lagen, då är tron tom och löftet upphävt.” (Rom 4:14) För Guds nåd kan inte villkoras.

Vad Paulus inte kunde veta men som också pekar i samma riktning, det är att muslimer också med stolthet ser sig själva som Abrahams barn, både genom härstamningen från Ismael och genom tro. Här hoppas jag att Romarbrevet med dess kompromisslösa betoning på människors likhet och dess robusta optimism kan få vara en god resurs i den fortsatta religionsdialogen. För Gud är större. Större än dödens makter och större än människors gränsdragningar.

Niklas Olaison

Vi träffas och läser Romarbrevet ur ett queerperspektiv torsdagar udda veckor. Alla är välkomna. Om du är intresserad, kontakta Niklas.