Paulus syn på människan och samtiden var radikal, inte konservativ. Han underkände samhällsordningen som egoistisk, konkurrensbetonad och självhävdande – raka motsatsen till gudsriket, skriver Niklas Olaison.

Om man vill spetsa till det lite finns det två sätt att se på tillvaron. Det ena kan vi kalla det konservativa, som menar att världen i stort sett är bra som den är, och att det enda som krävs är att hålla efter den lite, kanske reformera lite här och där eller stävja det missbruk som förekommer av ett i stort sett fungerande system. Det andra kan vi kalla det radikala, som menar att världen på ett eller annat sätt är fundamentalt orättvis och skev och att det krävs radikala insatser för att vrida den rätt igen.

För mig råder det inget tvivel att både Jesus och Paulus delade det radikala perspektivet. Det betyder inte att de stod till vänster i något slags politisk mening – det finns också högerradikaler – men det betyder att de stod i motsättning till de som styrde det samhälle de levde i, ett samhälle präglat av egoism, konkurrens och självhävdelse. Men särskilt Paulus har kommit att läsas från ett konservativt perspektiv, för att försvara en rådande ordning.

Om man har inställningen att världen i stort sett är bra som den är och samtidigt hävdar att människor i gemen är just gemena och onda, då blir det snabbt alla som avviker på ett eller annat sätt de som representerar det onda, medan överheten, staten och kyrkan, blir det godas garant som inte får ifrågasättas oavsett hur den beter sig.

I en sådan läsning blir den kritik som Paulus riktar mot sin samtid snabbt väldigt obehaglig, och det är anledningen till att jag och många med mig i många år har undvikit att läsa Paulus. Hans radikalism blir lätt felläst som högerradikalism.

Mycket av detta hänger förstås samman med att Paulus lästs samman med de brev av hans lärjungar som strävar efter att kompromissa med etablissemanget, och att andras ord därmed lagts i hans mun, men även hans egna ord får en helt annan ton genom denna läsning. Så ställs juden Paulus i antisemitismens tjänst, så blir Paulus plötsligt homofob och misogyn (inte för att han är helt oskyldig i det avseendet men det som i breven bara är antydningar upphöjs plötsligt till centrala dogmer) och jämlikhetsivraren Paulus fås att säga att slaveriet är något gudagivet.

När Paulus menar att världen är ond, som i Rom 1, så är sexuell lössläppthet (för att inte säga sexuellt utnyttjande) ett symptom på att man vänt sig bort från Gud. Det handlar om människor som ”håller sanningen fången i orättfärdighet” och Paulus anstränger sig för att visa att detta inte är någon speciell kategori människor. Det är ingen väsentlig skillnad på judar och hedningar. Alla lever de under ett förtryckande system som korrumperar dem inifrån så att de förlorat respekten för sina medmänniskor och blivit ”uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystnad, svek och illvilja.”

Vad Paulus beskriver här är ett samhälle byggt på egoism, konkurrens och självhävdelse.

I Rom 3:10-18 bekräftas denna bild genom en s.k. catena, en kedja av bibelcitat som uttrycker människosläktets förtappelse. Denna kedja är inte något som Paulus själv har konstruerat, utan han har lånat den från andra samtida judiska tolkare, vilket visar att synen på världen som ond inte är unik för Paulus, kanske inte en så konstig inställning för ett ockuperat folk, och den överensstämde också med samtida moralisters uppfattning om en värld stadd i förfall från en avlägsen guldålder. Antikens filosofer menade generellt att det var bättre förr, och ju förr dess bättre.

Paulus bibelcitat är inte heller ett filosofiskt argument utan ett poetiskt, klätt i ett språk som vi känner igen från profeterna och från hellenistiska idéer om samtidens förfall. Kliver vi ett steg tillbaka och betraktar Paulus retorik objektivt så är den föga övertygande – om man inte redan håller med. Som retorik riktad till någon som delar hans utgångspunkt är den strålande, men den består mest av ogrundade påståenden.

Det är lätt att anklaga Paulus för att vara en dålig filosof, men jag tror att sanningen är att Paulus aldrig har haft ambitionen att vara filosof. Hans ambition är att vara apostel, att föra ut det glada budskapet om Jesus Kristus, och det budskapet förs inte ut genom argument utan genom en livsstil. Paulus argumentation i dessa kapitel handlar inte om att bevisa att samtidens människor är onda – det tar han för givet. Hans argumentation handlar om att det inte är någon skillnad mellan judar och hedningar. Det finns goda och onda bland alla kategorier och det avgörande är inte ens tillhörighet utan ens tro på Jesus Kristus (och med tro menar jag trofasthet, som jag tidigare förklarat), som visas genom en livsstil: en delande livsstil där var och en inte håller på sitt, varken åsikter eller ägodelar.

Det Paulus säger är inte det som Augustinus och Luther läste in i det, att alla människor är onda med undantag av Guds direkta ingripande som för ett fåtal in på rätt spår. Man kan inte utan vidare universalisera Paulus. Han säger att alla människor är onda så länge de rättar sig efter sin samtids måttstockar, så länge de har sin glädje i att överglänsa varandra, och att det gäller även de religiösa. Ett samhälle som präglas av egoism, konkurrens och självhävdelse kommer att leda till en religiositet som präglas av egoism, konkurrens och självhävdelse – raka motsatsen till gudsriket.

Niklas Olaison

Vi träffas och läser Romarbrevet ur ett queerperspektiv torsdagar udda veckor. Alla är välkomna. Om du är intresserad, kontakta Niklas.