Det har tagit över femtio år för en kvinna att nå det högsta ämbetet i Svenska kyrkan. Idag går tankarna också till de tre första kvinnor som blev präster i Svenska kyrka:, Margit Sahlin, Elisabeth Djurle och Ingrid Persson. De vigdes på palmsöndagen 1960. Margit Sahlin blev också Sveriges första kvinnliga kyrkoherde 1970 då hon installerades i Engelbrekts församling i Stockholm. Hon dog i mars 2003 och fick alltså inte uppleva glädjen igår. Men det går inte att tänka tisdagen den 15 oktober 2013 utan att också tänka söndagen den 10 april 1960. Denna palmsöndag då kvinnor fick lov att äntra predikstolarna på allvar. Celebrera mässan och ses som fullvärdig representanter för Jesus.

Valet av en kvinna till ärkebiskop är nu verkligen spiken i kistan för de kvinnoprästmotståndare som vi sett organisera sig t.ex. under beteckningen Frimodig kyrka. Kön har inte längre någon betydelse för prästämbetet i Svenska kyrkan. Man skulle kunna säga att Svenska kyrkan är jämställd även om vi vet att det inte är riktigt sant. Kvinnor, anställda inom Svenska kyrkan, får fortfarande lägre lön än manliga kollegor. Kvinnor som är kyrkoherdar stöter på svårigheter och hinder som är kopplat till kön. Det patriarkala lyser igenom på många sätt alltifrån synen på vem Gud är till vem som ska diska efter kyrkkaffet.

Kvinnor drömde om att få bli präster och det blev sant. Så här dagen efter den historiska tisdagen får stoltheten och glädjen finnas över Svenska kyrkan som vågar gå sina egna vägar. Katoliker och ortodoxa får reagera och tycka på sitt sätt. Vi böjer oss inte för ekumeniska argument utan är myndiga, fullt ut. Det har inte varit lätta segrar eller en enkel kamp. Då som nu har vissa grupper talat om splittring och delning och intagit martyrskapets position. Några av dem har lämnat. Andra har stannat kvar för trots allt erbjuder ju Svenska kyrkan både lön, positioner och pengar till hyra.

Margit Sahlin och de andra kvinnorna fick säkert kämpa hårt mot gubbvälde, mot fördomar och fientlighet. Sahlin såg behovet att samtala med samtiden och bildade Katharinastiftelsen. Nu står förhoppningarna till Antje Jackelén att fånga upp och möta samtidens frågor. Vi tror att hon kan. Vi vet att hon kan. I en komplex värld och tillvaro har hon visat att de enkla svaren inte är de givna. Antje Jackelén står för både kunskap och ett ärligt sökande. Hon står för en kyrka som är i rörelse och för en teologi som pågår. Det känns tryggt och spännande.

Helena Myrstener