De besökstrogna kyrkopartiernas strategi i kyrkovalet har öppnat kyrkan för samhällets högerextrema och främlingsfientliga krafter. Genom att döma ut de politiska partiernas legitimitet i kyrkovalet öppnade man för extremgruppernas inflytande i kyrkans beslutande organ. Det var flera kyrkopartier som förordade politiskt obundna som förtroendevalda, som om engagemang i ett politiskt parti gjorde en kandidat mindre lämpad att medverka i kyrkans styrande organ.
Att vara kristen och engagerad i politiskt arbete utesluter inte varandra, tvärtom: många har funnit det naturligt att uttrycka engagemang för den andre i just partipolitiskt arbete. När de borgerliga partierna drog sig ur kyrkovalet och slutade stödja sina kyrkligt engagerade medlemmar försvagade de dessas möjligheter att bli valda. En fri och demokratisk folkkyrka gör klokt i att värna om de politiska partiernas engagemang i en bred och engagerande valrörelse.
Att välkomna de politiska partiernas engagemang i kyrkovalet innebär också att vi måste acceptera att nationalistiska och fascistiska partier med främlingsfientliga värderingar kommer att finnas med bland de valbara. De kommer att blanda sig med övriga demokratiska partier för att vinna inflytande över kyrkans verksamhet. Vi kommer att se nomineringsplattformar som bakom vacker retorik döljer såväl antisemitism som islamofobiska och homofobiska program. Rasism och fördomar kan vi inte bekämpa genom ökad isolering utan i öppen debatt och debatten får inte tystna.
Kyrkovalet speglar det samhälle vi lever i också när det rymmer ett ökat inslag av främlingsfientlighet, hat och fördomar. Genom att förneka eller försköna detta skrämmande inslag i samhällsdebatten försvarar vi inte demokratin. Nazister och högerextrema fyller kommentarsfält och e-postlådor med hat och våld. De drar ut på gatorna i skräniga demonstrationer och utmålar sig själva som offer. De misshandlar människor på offentlig plats och provocerar fram bråk för att få polisen att framstå som handlingsförlamad. Mönstret kan vi identifiera som en upprepning av tidigare kända nazistiska metoder. Syftet med dessa metoder är att väcka uppmärksamhet och skrämmas. Det är dessa ideologier som finns i rotsystemet av de partier som låter sina hatsajter drabba enskilda opinionsbildare och som samtidigt vill göra kyrkan till ett slagfält för nationalism.
Svenska Kyrkans teologi och tradition speglar en kamp mot dessa mörka krafter i sin historia. Kyrkan har aldrig varit en skyddad plats utan behövt försvara sin tro och övertygelse. I dag sker det genom en kyrka som deltar i ett internationellt engagemang, värnar om de fattiga och bygger solidariska nätverk genom Swed -Watch, Diakonia och Kyrkornas Världsråd. En kyrka som deltar i religionsdialogen med de stora världsreligionerna och bekämpar såväl antisemitism som islamofobi. En kyrka där diakonin är en central uppgift och där asylsökande och papperslösa erbjuds skydd. En kyrka som söker sina helgonförebilder i personer som Oscar Romero, Gustavo Gutiérrez, Raoul Wallenberg och Dietrich Bonhoeffer.
En kyrka i denna tradition har råd att vara öppen men inte att tiga eller att låta sig skrämmas. Förankrad i en djupare verklighet kan kyrkan ha den uthållighet som krävs för att tålmodigt avvisa dem som gör skillnad mellan människor.
Nu blir jag konfunderad: var det verkligen de nämnda gruppernas strategi, som breddade vägen för SD? Den strategin innebar ju framgångar för dem, samtidigt som grupperna också tog avstånd ifrån och kritiserade SD.
Och deras kritik mot de politiska partierna drabbade ingalunda Socialdemokraterna i valet. Mot den bakgrunden är Din analys svårbegriplig. Glöm inte att SD har funnits i kyrkomötet under mer än ett decennium och varje val ökat sin mandatnumerär. Kan det inte snarare förhålla sig så, att Socialdemokraternas formliga och nästan uteslutande fixering vid SD under valrörelsen och dessförinnan var en god hjälp för Åkessons parti? Vi ser ju parallellen vad gäller det sekulära partimönstret: vilka krafter likt ”kyrkopartierna” finns det som har krattat opinionsmanegen för SD här?
Nej men Arne. Nu får du väl skräda orden en aning. Vi partipolitiskt obundna nomineringsgrupper har aldrig någonsin sagt – i varje fall har jag aldrig hört någon säga det – att politiskt engagemang gör en person mindre lämplig att medverka i kyrkans styrande organ. Och om du inte räknar Frimodig kyrka till ”extremgrupperna” är det väl ändå systemet med politiska partier i kyrkomötet som krattat manegen för dem (och då syftar jag alltså på Sverigedemokraterna)?
Det är helt OK att t.ex. vara aktiv centerpartist – eller som jag aktiv folkpartist – men inte OK att komma indrällande i kyrkorådet under centerfanor eller med folkpartiblåklintar. (Precis som det väckte visst uppseende när jag i demonstrationssyfte drällde in på Barn- och utbildningsnämndens sammanträde i Bollnäs mitt under pågående kyrkomöte – med den hemtillverkade namnskylten Andreas Holmberg, Svenska kyrkan).
En grundläggande princip i vårt samhälle är väl ändå att vi kan skilja på statens och kyrkans roller. I staten verkar vi utifrån våra respektive politiska ideologier – naturligtvis är vi även kristna, muslimer, ateister et c men i första hand liberaler eller socialister eller konservativa eller vad vi nu är. I kyrkan verkar vi utifrån andra premisser. Förhoppningsvis är vi inte ateister eller muslimer om vi vill bestämma i ett kristet trossamfund, men vi går heller inte omkring i t.ex. Missionskyrkan (där min fru är pastor) och agiterar för att just folkpartister bör väljas till årskonferensen eller dylikt. Då bör vi inte göra det i Svenska kyrkan heller.
Vi är inte liberalteologer för att vi är politiskt liberala eller teologiskt konservativa för att vi är politiskt konservativa. De politiska skiljelinjerna är långt ifrån alltid kyrkligt relevanta (se bara på Frimodig kyrka som verkligen hyser folk från både höger och vänster).
Bengt Olof och Andreas, tack för att ni nagelfar min eftervalsanalys, det vittnar om en gemensam omsorg om Svenska kyrkan.
Det har funnits en argumentation sedan kyrkan frigjordes från staten att det skulle vara de besökstrogna som också skulle besluta över kyrkan. Därför startades partipolitiskt obundna grupper med ett stort engagemang i kyrkans verksamhet. Detta ökade intresset för kyrkovalet. Samtidigt skapade denna argumentation ett tryck på de politiska partierna att dra sig tillbaka från kyrkovalet. Moderater, Liberaler och kristdemokrater bildade nya valplattformar med sin partitillhörighet som grund, men utan partiets stöd att nå ut till breda väljargrupper. Socialdemokratiska partiet, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna behöll sitt engagemang och uppmanade sina väljare att rösta.
Sverigedemokraterna med 2,9 % och Partipolitiskt obundna med 15,26% blev vinnare i förhållande till 2009 års val. Socialdemokraterna ökade något och blev på nytt störst med 29,4%. Vänsterpartiet med 2,35 % och Miljöpartister i Svenska Kyrkan med 4,69 % gick framåt. Öppen kyrka med 4,63 % gick något framåt.
Förlorare blev de borgerliga som förlorade nästan var fjärde väljare.
Detta innebär att de borgerliga kyrkopolitikerna som strävat i kyrkomöten och fullmäktigeförsamlingar nu i viss utsträckning får lämna ifrån sig sina förtroendeuppdrag till Sverigedemokrater och till partipolitiskt obundna som är vinnarna.
Hade de borgerliga valplattformarna haft stöd från sina partiorganisationer hade deras tillbakagång inte varit lika självklar och sannolikt hade också valdeltagandet blivit högre. Utrymmet för Sverigedemokraterna att öka sina mandat hade då varit begränsat.
Strategin att göra partitillhörighet till något negativt i kyrkovalet har misslyckats. Fria grupper bör argumentera för sina positiva visioner om kyrkan, som ex Öppen kyrka och inte från avsaknad av partibundenhet som om detta var något främmande i kyrkan.
Men vi som tror att kyrkan måste förkunna evangelium på allvar, meddela syndernas förlåtelse och förvalta sakramenten, måste
arbeta för en kyrklig skärpning. Detta leder
säkert till att fler begär utträde, ”Nä ska´
de va så religiöst, så vill inte jag va´me´.
I vår släkt har vi brukat gå på dop, konfir-
mation, bröllop och begravningar och ett par gånger vid Jul. Och det är högtidligt och fint i kyrkan. Men ska´man va´personligt troende, så skippar vi hellre alltihop.”
Troligen instämmer halva befolkningen och större delen av våra politiker i detta.
Dessutom mobbar ju Sv.Kyrkan tillsammans med
politikerna de mest engagerade och kallar
dem en ”elit”. Är det t o m bättre att sty-
ras av sverigedemokrater, som man vet var man har, än av politiker, som låtsas dela vår
kristna tro, men tror mest på de pol.idéerna?
Dagens Seglora anses väl vara så lierad med
kristen tro att de kan förstå detta???
Det finns ingen obunden grupp som haft en så negativ och desinformerande valkampanj som ÖKA i detta val. Kallar du det positiva visioner så lever du i en villfarelse!