Paulus beskrev en social exil och hur den kan vändas genom trofasthet till lagar som är högre än de världsliga, skriver Niklas Olaison.

”Den rättfärdige ska leva av tro”, skriver Paulus och de flesta kommentatorer menar att här ligger Romarbrevets själva kärna. Men det finns betydligt mindre enighet om vad som egentligen menas med det uttrycket.

I denna korta mening förenas två nyckelbegrepp, rättfärdighet och tro (eller trofasthet). Om man tolkar pistis som trofasthet så tillkommer ett ytterligare problem: är det Guds eller människors trofasthet det gäller? Och vad betyder det att leva? Är det att överleva eller att leva i evighet? Jag tror nog att det förstnämnda stod i centrum för Paulus förkunnelse.

En betydande del av dem som Paulus skrev till bodde i vad vi idag skulle kalla slum. Rom bestod inte bara av marmorpalats, utan det fanns också rena kåkstäder, och de flesta i de tidiga församlingarna var mycket fattiga. I det perspektivet blir det apokalyptiska draget hos Paulus tydligt, ett hopp inte så mycket om en annan värld utan om en annorlunda värld.

Romarbrevets ärende är inte, inte ens i dess mörkaste partier, att förklara hur usla människor vi är, utan mer på en kollektiv nivå att visa hur inget samhälle kan fungera utan Gud. Porträttet av den fallna mänskligheten beskriver sociala processer, inte individuella. Paulus mål är inte att individer ska omvända sig och se ljuset utan att fler och fler gemenskaper ska börja fungera i enlighet med evangeliet, och bli oaser av rättfärdighet som sprider sig över världen. Det är det som Paulus menar med ”från tro till tro”.

Rättfärdighet i den judiska traditionen handlar om att lyda och lyda under Guds lag. Det handlar om att erkänna Gud som sitt överhuvud och att leva under Guds lag, inte som en bandit som bara lyder lagen när det passar en utan som en medborgare i Guds rike som känner sig träffad av Guds lagar.

Men jag tror att den som uppfattade sig som medborgare i Guds rike fick se sitt rike under ockupation. För judarna var detta en bokstavlig sanning och det var nog också den bild som de tidiga kristna, vare sig de var judar eller hedningar, kom att känna igen sig i. När ens land är ockuperat är dess lagar antingen upphävda eller underställda en främmande makt och bara giltiga om det passar deras gottfinnande. Och så är fallet i fråga om alla världsliga makter, inte bara romarna

Paulus anknyter till ett gammaltestamentligt sätt att tänka, att Gud har lämnat människorna åt sitt öde därför att de svikit Gud först. Förklaringen till att Gud har låtit sitt folk utlämnas åt hedningar är att de redan har avfallit från den rätta relationen till Gud. Guds rättfärdighet yttrar sig i att återupprätta den relationen. Det sker konkret genom evangeliet och de nya relationer, där greker och barbarer, lärda och olärda, deltar på samma villkor, som skapas i de kristna gemenskaperna.

Uttrycket ”den rättfärdige ska leva av tro” är ett citat från profeten Habackuk, fast Bibel 2000 översätter ”troheten räddar den rättfärdiges liv” medan ”den falske far bort med vinden”. Men på vilket sätt räddar troheten den rättfärdiges liv? Habackuk fortsätter: ”Ve dig som gör dig rik på andras ägodelar – för hur länge? – och hopar egendom som du tagit i pant! Plötsligt skall de skuldsatta resa sig, de skall vakna och få dig att darra, och du blir själv deras byte.” Habackuks sammanhang är den babyloniska fångenskapen, där de landsflyktiga israelerna tyngs under orättfärdiga villkor, så att de knappt förmår försörja sig. Det är de sociala orättvisorna som leder till ett utbrott av våld och anarki.

Fast i praktiken brukar ju sådan vrede drabba blint. Det var inte profitörernas bilar som brann i Husby. Det är nog bara under Guds ledning som de skuldsattas uppvaknande leder till något konstruktivt. Och det är svårt att se något positivt i ren hämnd, även om det är ett vanligt motiv i Gamla Testamentet, speciellt i texter från exilen. Det finns mycket att lära sig av detta för oss queers, som lever i ett tillstånd som man skulle kunna beskriva som en permanent exil, precis som Roms sluminvånare, slavar och frigivna.

Men Paulus vänder som så ofta sina citat till en lite annan innebörd. Genom att klippa av citatet som han gör fokuserar han på den positiva aspekten och menar att rättfärdigheten själv räddar, inte alltid den enskilda människan men själva gemenskapen. Det är inte så intressant vad som händer med den orättfärdige, utan poängen är på vilket sätt Gud verkar för att ställa allt till rätta. Genom den rättfärdighet som uppenbarats i korset, i Jesu död och uppståndelse så ska Guds kraft genom evangeliet röra sig från tro till tro till dess att hela världen har blivit rättfärdiggjord.

Niklas Olaison