Niklas Olaison bloggar om Romarbrevet 1:1-7 och resonerar om Paulus syn på slaveri, orättvisor och människovärde. Slaveriet präglade bibeltexten. Kanske borde det perspektivet finnas också under läsningen.
Romarbrevet 1:1-7: Paulus, slaven
Paulus öppnar sitt brev till romarna på ett anslående sätt, som tyvärr går förlorat i vår översättning, när den följer Luther i att översätta doulos, ”slav”, som ”tjänare”. Förvisso finns det många likheter mellan de romerska slavarnas status och tjänarnas på Luthers tid och de fyllde ibland liknande funktioner, men ordvalet skyler över slaveriets brutala verklighet, att slavar var fullkomligt rättslösa, på ett sätt som jag tror att vi ibland har svårt att föreställa oss.
Samtidigt var de många. Slavarna var också något av en inre fiende (ett romerskt ordspråk säger ”lika många fiender som slavar”) och väckte då och då en viss panik vid tanken på att slavarna en dag skulle vägra att lyda. Det finns en berättelse om att den romerska senaten ville börja kräva att slavar skulle bära särskilda kläder för att man skulle kunna urskilja vem som var slav och fri (mycket för att fria kvinnor och pojkar skulle slippa bli antastade på gatan – slavar var lovligt byte både när det gällde sex och våld).
Förslaget föll på att slavarna då skulle inse hur många de var och vilken makt de hade om de skulle sluta sig samman.
Det gjorde nu slavarna nästan aldrig. Spartacus-upproret var ett lysande undantag och det hade ingen egentlig ideologisk agenda, utan var mer ett uttryck för en önskan från slavarnas sida att själva vinna status och egendom. Jag tror att det var lika svårt för slavar som för herrar att tänka sig ett samhälle utan slavar. Dessutom straffades uppstudsighet från slavar naturligtvis extremt grymt. Romarna var inte kända för att vara blödiga, särskilt inte när det gällde slavar och utlänningar, där korsfästelse eller annan tortyr var vardagsmat.
Det är lite märkligt att det har skrivits så lite om slavar som det har gjort. En anledning är naturligtvis att det är så ont om källor. Hela den bevarade litteraturen (med några undantag) har skrivits av och för överklassmän, men så är det ju genom hela historien.
Jag tror att saken är den att det är svårt att romantisera slavar. Som grupp är de inte alls heroiska, inte ens tragiskt storslagna som andra tiders proletärer. De har till och med givit upphov till ett adjektiv: servil (av servus, slav). För i herrarnas ögon var slavarna fega lismande kräk, men också lata och obehärskade, dumma och ofta lite komiska. Ungefär som herrar genom alla tider har betraktat andra som de underkuvat.
Det romerska slaveriet var visserligen brutalt men det saknade inte sina förmåner. Det fanns slavar med enorm prestige, makt och förmögenhet, och det fanns subtila statusskillnader mellan slavar inom ett hushåll, beroende på kompetens och vad de var betrodda med. Inte heller ska man underskatta den sexuella aspekten. Många män gifte sig med sina slavinnor, efter att ha gjort dem med barn, och inte ens en stadgad familjefar som Cicero drog sig för att utnyttja sin slav Tiro sexuellt när denne var ung och attraktiv.
I vissa lägen var det mer förmånligt att vara slav än fri, om man var mycket fattig till exempel, för då hade man en garanterad försörjning (i alla fall så länge man orkade arbeta – sedan kunde man bli frigiven lagom tills att man var utsliten och ändå saknade värde för ägaren). Det spelade också roll vems slav man var. Att vara kejsarens slav, till exempel, kunde innebära en hög status, och ibland kunde slavar göra sig en förmögenhet, trots att slavar tekniskt sett inte kunde äga något.
Att många konservativa bibeltolkare utifrån detta har tenderat att skönmåla det romerska slaveriet är väl snarast ett tecken på att man är obekväm inför ett så tydligt klassamhälle, för många av mekanismerna som styrde förhållandet mellan herrar och slavar var detsamma som alltid rått mellan herrskap och tjänstefolk.
När Paulus betecknar sig själv som Jesu Kristi slav så är det en tvetydig titel. Å ena sidan innebär det en fullständig underkastelse, å andra sidan är det knappast något skamligt att underkasta sig Gud, inte ens om underkastelsen är så fullständig att man blir Guds slav. Det är en metafor som Paulus återkommer till flera gånger i sina brev, när han kontrasterar att vara slav under Gud mot att vara slav under synden, där det förstnämnda förstås för honom är ett helt positivt tillstånd.
Samtidigt är det ju så att den kristna rörelsen aldrig någonsin under hela antiken kritiserade slavsamhället som sådant. Tvärtom kunde kristna själva vara slavägare, och Paulus brev (och även Jesu liknelser som beskriver Gud som en slavägare som spöar sina slavar om de inte arbetar tillräckligt hårt) gav rikligt med argument åt slavägarna under 1700- och 1800-talens debatter.
Att Paulus glorifierar slaveriet (även om det är slaveriet under Gud) måste vara problematiskt, alldeles oavsett den knepiga frågan om hur han förhöll sig till det konkreta slaveriet när han mötte det. Samtidigt ligger det något ytterst radikalt i att han väljer att beskriva sig själv som en slav, för det upphäver på ett sätt alla distinktioner. En slav har ingen status och därmed är teoretiskt sett alla slavar jämlika. Fast vissa slavar är ju mer jämlika än andra.
Ur ett queerperspektiv är slavar intressanta för att de är både synliga och osynliga, precis som många queers. De utförde ett nödvändigt arbete samtidigt som de ständigt blev osynliggjorda och föraktade (och sexuellt utnyttjade). Det finns något djärvt i att Paulus väljer att identifiera sig med en sådan grupp, även om det är under mycket speciella former.
Jag tror att vi behöver träna oss i att läsa Nya Testamentet ur en slavs perspektiv (vad nu det kan innebära), inte minst därför att en betydande del av de ursprungliga adressaterna till Paulus brev faktiskt var slavar.
Det är nödvändigt att läsa evangelierna även som samhällsbeskrivning. (För egen del har jag fått stor hjälp med det från amerikanen Horsley, och man önskar att något kristet förlag översätter hans bok ”Jesus and the Spiral of Violence” till svenska.)
Du skriver att ”en betydande del av de ursprungliga adressaterna till Paulus brev faktiskt var slavar.” I det sammanhanget bör man fundera över Romarbrevet kap 13:
”Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva.”
Detta riktades alltså till bl.a. slavar. Att han kallar sig själv slav behöver inte betyda någonting. Jämför med vissa nutida politiker som ibland försöker spela folkliga, fast de inte är det. Jag menar att Paulus inte identifierade sig med slavarna. Troligen identifierade han sig i stället med överklassen, och såg ned på folk. Förutom citatet ovan tyder Rom 11:25 på det: ”En del av israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet.” Hans långa obegripliga utläggningar tyder också på att han inte hade någon bra kontakt med dem han vände sig till. Jag kan tänka mig att romarna betraktade honom som ett verktyg, och det är möjligt att han inte begrep att han hade den rollen.
Paulus blev en kyrkans auktoritet, men detta ingår i att Rom tog över den farliga rörelsen kring Jesus. Det var en blodig strid med tortyr och fasansfulla avrättningsmetoder, men en förfalskad gren av Jesu lära överlevde; det var Paulus gren.
Nutida kristna gör fel om de inte intresserar sig för samhällsberättelsen i bibeln. Jesus ska dock inte förvandlas till bara radikal vänsterpolitiker och upprorsmakare. Lika viktigt är att han hade goda kontakter med en del av tillvaron som vi normalt inte tror oss vara i kontakt med. Västerlandets räddning kräver både att vi går i Jesu fotspår med det sociala budskapet, och att vi medger att tillvaron är större än vad sinnen och förstånd klarar.
”… träna oss i att läsa Nya Testamentet ur en slavs perspektiv”, skriver du. Tack alltså för en bra artikel och hoppas att den öppnar för fortsatt diskussion.
Tack för din kommentar. Jag håller med dig i många stycken. Faktum är att jag själv inte riktigt är klar över vad jag ska tycka om Paulus, och det är delvis därför jag har valt att skriva i bloggform, där jag kan så att säga provtänka och få möta andras tankar. Å ena sidan tycker jag att jag kan se ansatser till en radikal jämlikhet hos Paulus (precis som hos Jesus), å andra sidan har han en tendens att vara ganska auktoritär mot sina församlingar. I Romarbrevet, där han skriver till en församling han inte känner, är han betydligt mer försynt.
Jag instämmer fullständigt att Romarbrevet 13:1-7 är en djupt problematisk text, kanske en av de värsta i Bibeln om man ser till dess verkningshistoria, och jag har sett ett antal försök att ärerädda Paulus här, men inget är helt övertygande. Å andra sidan blev faktiskt Paulus fängslad och avrättad av romarna. Senare generationer har förstås använt honom på ett annat sätt, särskilt när de senare breven (som är mycket mer socialt konservativa) har tillskrivits honom. Det var nog först postumt han blev ett verktyg. Men jag har fortfarande hopp om att hitta en radikal Paulus, även om det finns mycket hos honom att kritisera.
Jag hoppas att diskussionen fortsätter medan jag tränger djupare in i Romarbrevet och att vi kan fortsätta att tänka tillsammans, för jag håller med om att det sociala budskapet från Jesus (och Paulus, som jag ser det) är väsentligt för hela världens räddning.
I sagan ”Kejsarens nya kläder” av H.C. Andersen finns ett barn som spontant sade vad det såg. Det här barnet får nu läsa Apostlagärningarna och Paulus brev, och efter punkterna 1-5 nedan hoppas vi på en kommentar. Under tiden läser vi själva och funderar.
1. Sådant prat, ibland obegripligt, som Paulus strör omkring sig, är inget märkvärdigt. Många i vår egen tid klarar det.
2. Paulus brev och evangelierna är så olika, att man undrar om evangelierna skrevs i polemik mot Paulus verksamhet.
– Jesus. De fyra evangeliernas kärna är liknelser om livets och folkets villkor samt visionen om Guds rike. På Jorden.
– Paulus. Människans syndfullhet och hur man räddas från synden.
3. Två gånger glömmer Paulus bort sin lära att Jesus dog på korset för vår skull, och korsfästelsen beskrivs i stället som mord:
1 Kor 2:8. ”[Guds hemlighetsfulla vishet] kände ingen av denna världens makter till – om de hade känt till den skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre.”
1 Thess 2:15. ”Judarna dödade herren Jesus …”.
Dessutom, ”Judarna”. Naturligtvis visste han att det inte var folket som dömde Jesus, utan att det var Roms vakthundar.
4. Förhållande till Rom.
a) Apg 16:16-40 är en märklig historia, och berättelsen bör vara Paulus egen. Samförstånd med Rom i alla fall.
b) Apg 21:27-36 och 22:22-30. Paulus höll på att bli lynchad i Jerusalem men räddades av Rom.
c) Romarbrevet kap 13.
d) Filipperbrevets slut: ”Alla de heliga hälsar er, särskilt de som arbetar vid kejsarens hov …” Var anställda vid hovet församlingsmedlemmar?! Paulus antas ha varit fängslad men kunde träffa folk, så det ”fängelset” var nog en asyl där han hade mat, husrum och skydd mot fiender.
e) Apg 28:30-31. ”[I Rom] stannade han i hela två år … och undervisade … utan att bli hindrad.” Rom lät honom alltså vara.
5. Möjligen avrättades han. Då kan det ha berott på kejsarens oberäknelighet eller, till Paulus möjliga fördel, att han kanske framstod som opålitlig. Gjorde han underverk? Det ändrar i så fall inget.
Vad utbrister barnet? Det här, tror jag: Man ser ju att Paulus jobbade för Rom! Han förvanskade Jesu lära och försökte lura i folk något som var ofarligt för Rom. Och han hittade på ”försoningsläran” för att vända uppmärksamhet bort från quislingarna i Jerusalem. Men som vi såg i punkt 3, så trodde han inte på den själv.
Nu lämnar vi H.C. Andersen. Diskussionen började med Nya Testamentets sociala berättelse, och då måste man också granska Paulus. Men lika viktigt är att ta på allvar Det Stora. Vi bör se även sökandet efter Gud som ett vetenskapligt projekt, men ord och liknelser blir inte som vi är vana.
Hej igen. Jag ska försöka svara på dina synpunkter.
1. Jag tycker inte att Paulus är obegriplig. Det som är svårt att förstå i hans brev kan oftast hänföras antingen till att vi inte känner till kontexten och att det är svårt att förstå vad han anspelar på, eller till att han har pressats till att stödja en senare tids teologi som inte överensstämmer med vad han faktiskt säger. När jag första gången studerade Romarbrevet utifrån traditionella kommentarer tyckte jag att brevet var helt osammanhängande. Det tycker jag inte idag.
2. Jag håller inte med om att Paulus och evangelierna är så olika. Det är sant att Paulus mer förhåller sig till Jesu död än hans liv, men jag tycker att det finns en vision om Gudsriket på jorden även hos Paulus, även om det apokalyptiska draget är starkt. Synd och räddning från synden är inte de viktigaste temata hos den Paulus jag läser – han understryker ju att de som har kommit till tro redan har övervunnit synden, och de finns ju även i evangelierna.
3. Det är klart att korsfästelsen var mord, om man vill uttrycka sig så, men det var också ett tillfälle för Gud att visa sin frälsande makt, så jag ser ingen motsättning här. 1 Thess 2:14-16 tror jag är en interpolation. Det är olikt Paulus att uttrycka sig så kategoriskt och nedsättande om judarna, det folk han själv tillhör och som han hyllar i Rom 9.
4. a, b och e) Apostlagärningarnas författare (Lukas?) är angelägen om att framhålla ett samförstånd med Rom, och skiljer sig på väsentliga punkter från Paulus egna ord. Det är en tvivelaktig källa när det gäller just Paulus förhållande till Rom. d) Visst fanns det församlingsmedlemmar som var anställda vid hovet (eller kanske slavar vid hovet). Det framgår även av Romarbrevet. Att man kunde träffa folk när man satt i romerskt fängelse är känt. Det var till och med nödvändigt eftersom romarna inte försåg fångarna med mat och förnödenheter.
Det finns många frågetecken kring Paulus men att han skulle ha jobbat för Rom verkar ganska osannolikt, och att anställa Paulus för att förvanska Jesu lära är ganska mycket för subtilt för romarnas sätt att fungera. Den kristna rörelsen passerade mestadels under radarn, när den inte blev föremål för brutala förföljelser. Ett halvt sekel senare visste varken kejsaren (Trajanus) eller guvernören (Plinius) riktigt hur de skulle hantera de kristna. Dessutom är ju Paulus brev betydligt tidigare än evangelierna så om han förvanskade Jesu lära medan evangelierna bevarade det sanna budskapet så borde det ha blivit uppenbart för just de människor som samlade in Paulus brev och bevarade dem.
Det ska bli spännande att fortsätta granska Paulus tillsammans.