”Monica Z” är en ny svensk film med manus av Peter Birro om den folkkära sångerskan Monica Zetterlund. Privat präglades hennes tillvaro ofta av kriser och alkoholproblem, men filmen blir bara kitschig, fantasilös och endimensionellt amatörpsykologisk när den ska utforska de svårare delarna av hennes liv, skriver Ylva Liljeholm.
I sommar läser jag ”Blonde”, Joyce Carols Oates gastkramande påhittsbiografi om Marylin Monroe. Genom fiktionen kommer man denna ikon så nära. Det är sorglig, samhällsomstörtande läsning. Jag vill rusa tillbaka genom historien, vrida klockan tillbaka, ta den lilla Norma Jeane från hennes sjuka mor, vårda henne, lära henne att hon är värdig, kastrera alla män som behandlat henne illa, sänka det där giriga Hollywoodskeppet som åt och fortfarande äter människor som en fet padda käkar flugor.
Ja, jag vet att man inte kan resa i tiden. Och nej, jag vill egentligen inte kastrera någon. Och jag tänker inte spränga Hollywood. Men det är så det känns. Joyce Carol Oates är en konstnär med orden och detta är vad konst gör med en. Man känner! Jag lägger boken ifrån mig och har Marylin med mig i hela kroppen, bevarar henne i mitt hjärta.
Böcker, filmer, konst, dans – kultur överhuvudtaget ger när den är som bäst en känsla av ha begripit något. Att ha förstått något viktig om livet; om en människa eller en händelse. Det krävs konstnärlighet för att lyckas nå läsaren eller publiken på ett så djupgående sätt. Så mycket hantverksskicklighet och livserfarenhet det krävs för att beskriva ett människoöde rättvist. Men allra mest krävs mod och fantasi. Den som vill förstå en annan människas inre värld måste först våga se ner i sin egen.
I början av juli var jag på en förhandsvisning av ”Monica Z”, filmen som skildrar Monica Zetterlunds genombrottsår i början av 60-talet och som lär bli en säker kassako tillika få en eller ett par Guldbaggar. Edda Magnason sjunger fantastiskt och är ibland kusligt lik Monica. Så vitt jag vet håller sig manusförfattaren till sanningen när det gäller händelserna i Monicas liv under denna tid. Men filmen känns ändå som en snyggt förpackad, minutiöst tidsskildrad lögn.
När man ska återgestalta en människa och en tid som inte längre finns krävs det mer än att hitta en look-alike och en skicklig scenograf. Man måste också våga gå utanför ramarna. Ett filmexempel är ”I’m not there”, filmen som bygger på Bob Dylans musik till exempel och där Dylan spelas av sex olika skådespelare. Jag inbillar mig att den filmen ger oss en mycket bredare ingång till Bob Dylans liv och personlighet, just för att den är en konstnärlig tolkning där den egentliga huvudkaraktären är hans musik.
”Monica Z” blir kitsch för den försöker förklara drivkraften hos Monica Zetterlund med endimensionell amatörpsykologi. Den pekar med hela handen. Säger att så här är det: Monica Z var djupt olycklig eftersom hennes pappa var Jante personifierad och inte trodde på Monica som artist. Därför drack hon och hade många karlar men var hela tiden jättesnygg, även när hon låg utslagen av piller och alkohol på badrumsgolvet. När pappa erkände henne blev hon lugn och glad och kunde äntligen gifta sig med sin Sture.
Filmen lider brist på fantasi. Den är för räddhågsen, vill vara till lags, vågar inte riskera något. Monica Zetterlund är en ikon och betyder mycket för många. På olika sätt. Jag inbillar mig att de som kommer att gilla filmen är de som inte har så starka band till henne. Och nostalgikerna som drömmer sig tillbaka till 60-talet.
Det går att dra paralleller mellan Monica Zetterlund och Marilyn Monroe. Båda var stora artister; intuitiva, sköra. De lever även efter sin död. Synd att det inte går att dra några paralleller alls mellan Oates och Birro/Flys förmåga att gestalta en legendarisk person (Peter Birro har skrivit manus och Per Fly regisserat ”Monica Z”).
