Demokratin har fått en insida. Det är den sfär av rättslösa människor som lever inuti våra demokratier, men vars kroppar står utanför.

Demokratin har blivit ett undantagstillstånd

Mattias Irving

Demokratin har fått en insida. Det är den sfär av rättslösa människor som lever inuti våra demokratier, men vars kroppar står utanför. De papperslösa, rättslösa vars skvalpande tillvaro tjänar som en ständig påminnelse nerifrån om varför det är så viktigt att ta sig fram, försvara sina egna intressen, vara lojal uppåt.

Men det går att hävda att denna insida har varit en del av varje existerande demokrati, från de grekiska stadsstaternas slavar, via kolonialismen och nedtryckandet av olika urbefolkningar till dagens illegala immigranter, som idag finns i varje demokratiskt land.

Samtidigt, vilket statsvetaren Wendy Brown snyggt pekar ut, har demokratin ständigt haft en utsida, ett främmande och fjärran hot som i formen av barbarer samlas vid civilisationens gränser, redo att nedsänka den i ett tumultartat urtillstånd. Rollerna har bestått, men skådespelarna har bytts ut. En tid var det hotet från kommunismen, idag är det typiskt hotet från islamister och terrorbombare. Men något har hänt. Idag har denna barbariska utsida börjat smälta samman med den rättslösa insidan. Sfärerna korsar varandra och demokratin själv blir amorf och ogreppbar.

Det har blivit legitimt att tillgripa samma metoder mot den rättslösa insidan som mot den hotande utsidan: I England rullar bilar med propagandaskyltar som ska skrämma papperslösa. I Slovakien bygger man murar för att hålla romer utanför städerna. Granskande journalister betraktas i allt mindre utsträckning som en livsviktig pusselbit för demokratins fortlevnad. Istället förväxlas de med demokratins yttre fiender och ställs inför rätta för brott mot liberalt uttolkade antiterrorlagar.

Denna sammansmältning av yttre hotbild och inre rättslöshet kulminerar i en allomfattande bevakningsapparat, avsedd att skydda demokratin från folket självt. De som avslöjar bevakningens omfattning har bistått fienden, som i sammanhanget måste läsas som synonym med folket självt.

”Ni har fått er debatt. Det finns inget behov att skriva mer nu.” Så rättfärdigade brittiska agenter sitt intrång mot tidningen The Guardian, och det påföljande sabotaget mot tidningens egendom. Detaljerna är i sammanhanget oviktiga. De är bara ytterligare pusselbitar i den större bild där Bradley Chelsea Manning, Edward Snowden med flera figurerar.

I Sverige uttryckte sig Fredrik Reinfeldt i liknande ordalag 2008, apropå den massiva kritiken mot FRA-lagen: ”Alla tjänar på om debatten lägger sig”. Sedan dess har avslöjandena avlöst varandra om hur Försvarets Radioanstalt missbrukat sina befogenheter. Demokratin måste försvaras, till och med mot det egna folket.

Med politikernas goda minne har demokratin kommit att förväxlas med sina institutioner. Politiken spjälkas upp i tillåtna frågor om justeringar av bidrag och avdrag, och otillåtna frågor om maktens grundläggande legitimitet. Inget tyder på att FRA-lagen kommer att tas ur bruk vid ett regeringsskifte. Naturligtvis kommer inget heller att hända på den fronten så länge det är politikerna själva som tillåts att sätta agendan.

För den vanliga medborgaren är vägen till den skvalpande, prekära och rättslösa tillvaron kortare än någonsin. Under sommaren reformerades försörjningsstödet i tysthet bort, och ersattes av en ”fas fyra”, där också den mest grundläggande ekonomiska tryggheten kan nekas den som av olika anledningar inte kan eller vill utföra det arbete hen anvisas.

Samtidigt kommer allt fler initiativ med syfte att hålla den fattigaste befolkningen i schack, bevaka och kontrollera den. I Sverige lägger de postpolitiska Nya Moderaterna förslag om att förbjuda tiggeri. Hackern Barret Brown i USA avslöjar nya sätt som underrättelsetjänsten tänkt använda för att spionera på befolkningen. Nu riskerar han livstids fängelse. I England dömdes ungdomar till fyra års fängelse till följd av att de skrivit på facebook om kravallerna kring London. Men tydligast av allt är vår tids murar. De som byggs på alla håll i världen idag för att skilja de rika från de fattiga.

Antikens bild av slaven på samhällets botten smälter nu samman med föreställningen om de trasiga, primitiva massorna utanför stadens murar (ironiskt nog är det också i Grekland som demokratin har gått längst i sin moderna strävan att avskaffa sig själv).

Ett alltmer permanent undantagstillstånd infinner sig, följdriktigt, i demokratins namn. De första rösterna som tystas är alltid de kritiska granskarna.

Vi vet vad som händer sen. Dit vill vi inte.

2 kommentarer på “Demokratin har blivit ett undantagstillstånd

  1. Beelzebjörn skriver:

    Hej Mattias :)

    Jag påminner om den här från 2004 också, som en liten påminnelse om attityden hos vår ledare:

    ”…Jag är också beredd på att skriva under på att Sveriges del i kampen mot terrorismen kommer att tänja en del gränser … eh … för vad vi än så länge uppfattat vara korrekta sätt att agera. Det finns legal grund för detta. Jag tror att svenska folket [ska] ställa in sig på att det kan hända igen. Både att utländsk säkerhetstjänst opererar på plats i Sverige. Och att det kan ske avvisningar till länder som använder annat än allmän domstol för att pröva skuldfrågan. … eh … Och ibland kan det vara bra att vara rak över det, snarare än det vi har upplevt, tycker jag, för att försöka … eh … komma undan diskussion i den här frågan.”

    Fredrik Reinfeldt uttalar sig om de två egyptiska medborgare som 2001 med CIA:s hjälp avvisades till hemlandet, där de utsattes för tortyr. Källa: Sveriges Radio P1, Studio Ett, 12 december 2004, kl. 17.00-17.45.

  2. John Nilsson skriver:

    Kan inte se annat än att du tar upp viktiga frågor denna gång, Mattias. Jag fäster mig speciellt vid formuleringen:

    …”så länge det är politikerna själva som tillåts att sätta agendan”…

    Ja, de teknologiska förutsättningarna för ett breddat medborgerligt inflytande har väl aldrig varit större, men varför ser vi inte några seriösa initiativ från politikernas sida i denna riktning, och varför ser vi inte heller någon tydlig medborgerlig opinion för att reformera vår representativa demokrati i en mera ”direktdemokratisk” riktning? För vad är annars alternativet eller lösningen, ur det den ”vanlige/-a” icke-privilegierade medborgarens perspektiv?

    Vi befinner oss antagligen vid ett vägskäl för den representativa demokratin. Ska den hamna alltmera i en ”undantagsställning”, som du skriver, eller kan ”vi vanliga medborgare” forma en dröm om, eller en ny vision för, ett samhälle där vars och ens röst betyder något direkt varje dag i det reella politiska beslutsfattandet, och inte bara, som nu, tillåts komma till uttryck i ett tämligen begränsat ”by proxy”-förfarande vart fjärde år, via valurnorna?

    Skulle uppskatta mycket, om en diskussion om för- och nackdelar med en mera direktverkande demokrati, kunde få utrymme på den här sidan. Likaså skulle jag önska att möjligheterna för en ökad medborgerlig insyn i olika överheters övervakning kunde tas upp, och om Torbjörn Tännsjös tankar om att snarare övervaka mera (men då också ”uppåt” i samhällshierarkin) kan vara ett sätt att vända den nuvarande utvecklingen.

    Den representativa demokratin kanske sjunger på sista versen, men kanske kan vi driva igenom något ännu bättre, där var och en av oss får mera att säga till om, än nu? Det är så himla lätt att fastna i någon slags förlamat mentalt tillstånd, när den allt mera omfattande övervakningen och olika manipulationer av opinionen kommer på tal, men kanske finns alltså något ännu bättre bakom nästa krök? Kan ”vi vanliga” vända den teknologiska utvecklingen till vår fördel? Vad krävs för detta i så fall och var ska ”vi” börja?

    Avslutar med ett citat ur Gene Sharps bok ”The Politics of Nonviolent Action”, som åtminstone ger mig inspiration och hopp:

    ”Ultimately, therefore, freedom is not something which a ruler ”gives” his subjects […] Instead, the extent and intensity of the ruler’s power will be set by the strength of the subjects and the condition of the whole society”

    Kanske är det dags att låta folket styra på riktigt nu? Den representativa demokratin kanske har gjort sitt?