Vad är det som händer när fascistiska partier går framåt i Europa. Jag tänker inte spekulera om valresultatet i Sverige men ställa frågan i ett europeiskt perspektiv. Detta perspektiv är också en uppfordrande utmaning för den svenska demokratin. Vad var det som hände i Europa när de fascistiska partierna och rörelserna blev delar av etablissemanget och vad var det som normaliserade hatet mot Romerna och underblåste en växande antisemitism och islamofobi?

En del av svaret kan vi finna i Ungern som är det land i Europa där ett fascistiskt parti på kort tid förändrat grundlagarna och undergrävt de demokratiska institutionerna. Efter valsegern 2010 har det regerande partiet Fidesz omvandlat grunderna för den ungerska staten i riktning mot en partistat, eller vad den ungerska filosofen Agnes Heller kallar bonapartism. Inte diktatur, inte demokrati, men ett auktoritärt styre vars själva mål är att erövra mer makt, utan någon särskild ideologi annat än att montera ned demokratin.

Det som händer i Ungern är inte en isolerad företeelse. Det är en del av en större europeisk rörelse tydligt framträdande i det senaste EU-valet. Det finns i Europa flera gemensamma orsaker till de nationalistiska partiernas ökade inflytande. Men med all sannolikhet har den ekonomiska kris, som byggdes upp på nittiotalet, spelat en viktig roll. Krisen var en del av nyliberalismens avreglering av penningpolitiken som ledde till stora nationella skuldsättningar.

I Ungern kollapsade ekonomin 2007 och året därpå fick landet ett lån på tjugofem miljarder dollar från Internationella Valutafonden (IMF). Under överinseende av EU, IMF och Världsbanken införde landet hårda åtstramningar, så kallade strukturrationaliseringar, som drabbade inte minst socialförsäkringssystemet.

I valet 2010 fick det nationalistiska partiet Fidesz 53 % av väljarna och detta omvandlades, genom en speciell mandatberäkning till 68 % av parlamentsplatserna. Därmed låg vägen öppen för en förändring av grundlagen. Ett år därefter presenterades en ny grundlag. Denna grundlag byggde på nationalism, den kristna tron och äktenskapet emellan man och kvinna. Med andra ord en populistisk maktbas.

I valrörelsen dolde man planerna på en ny grundlag men pekade istället på de stora budgetunderskotten och vikten av goda finanser. Genom den nya grundlagen kunde man sedan låta partiets intressen flyta samman med statens där statliga positioner användes som belöning för lojalitet. Med rädslan som redskap kontrollerades sedan opinionen. Är man i opposition mot maktpartiet kan man råka illa ut och förlora jobbet. En rädsla som förstärks av att välfärdsystemet monterats ned och klyftorna blivit allt synligare.

Ett samhälle som dras isär av klyftor skapar en grogrund för extremism. Parallellt med Fidesz framgångar har det nyfascistiska partiet Jobbik, som bildades 2003, följt Fidesz som en skugga. När Jobbik försäkrar det ungerska folket att ”finanskrisen inte är ert fel” utan ”Den beror på judarna, på zigenarna, på liberalerna…” så appellerar de till samma känslor av att vara förlorare som en gång fanns under Weimarrepubliken. Fidesz och Jobbik gör allt för att distansera sig från varandra i opinionen, men i kärnan av dem båda finns en hård konservativ samsyn. Den handlar om synen på familj, moral och tradition, kyrkan, nationalismen, antiglobalismen och rädslan för mångkultur. Det mesta av Jobbiks valmanifest genomfördes på bara några år, av Fidesz, och dessa beslut göder en framväxande antisemitism och antiziganism.

Inom EU organiserar partigruppen EPP ett 40-tal av Europas konservativa och kristdemokratiska partier. Inom EPP finns både Fidesz, Moderaterna och Kristdemokraterna. Lojaliteten inom EPP fick de svenska partierna att inte stödja en kritisk resolution mot utvecklingen i Ungern. Trots att Venedigkommissionen, Europaparlamentet, USA och Europarådet har kritiserat Fidesz för den ökande politiseringen av rättsväsendet så försvarar svenska politiker som Alf Svensson och Carl Bildt Victor Orban och hans regering. Det är samma blindhet som fick Carl Bildt att förneka inslaget av fascism på Majdantorget och att inte vilja erkänna risken med fascistiska privatarméer i Östra Ukraina. Men det finns gränser som inga lojaliteter får överskrida. Fascismen är en sådan gräns.

En viktig strategi för fascismen är att växa i skydd av kyrkan och konservativa partiers demokratiska legitimitet. Därför finns kyrkan och en konservativ familjelagstiftning, med abortförbud och stopp för samkönade äktenskap, som delar i fascisternas program.

Helle Klein föreslog i Dagens Seglora en ekumenisk enad front mot fascismen. Som reaktion på denna uppmaning lät den katolska tidskriften Signum en skribent som har en avvikande mening om abort, invända mot Helle Kleins uppfordran att stå gemensamt i kampen mot fascistiska regimer. Det är just denna splittring vi inte ska låta ske. Det behövs en enad front mot fascism och rasism, och det krävs mod till samarbete över invanda åsiktskorridorer och blockgränser. Valresultatet i gårdagens val visar att det brådskar.