Sommarhettan borde leda till en het valrörelse där klimatet står i centrum. Men den allmänna reaktionen är att se den som en oundviklig väderhändelse som möjligen kan ligga till grund för kritik av SMHI om rapporterna inte varit tillräckligt förutseende.
Allvarlig oro har dämpats av att badvädret har erbjudit många dagar vid stranden och när vi vill slippa oroa oss kan det leda till glättiga kommentarer om effekterna. Sådana kommentarer har funnits alltsedan Sveriges ledande klimatforskare för tolv år sedan lade fram de första stora beräkningarna som visar hur den globala uppvärmningen drabbar vårt eget land med temperaturökningar upp till 4 grader år 2100. Då kommenterade en turistentreprenör i Hemavan rapporten med att ”om man inte längre kan åka skidor kan man ta cykeln. Redan nu har man byggt krokar på sittliften för att turisterna ska kunna ta med sig cykeln på fjället.”
Vi har nu en temperaturökning på ca 0.7 grader och börjar förstå att extremväder erbjuder många oförutsägbara konsekvenser. Den stora branden i Västmanland, stormarna som fällt enorma mängder skog tillsammans med allt kraftigare regn och stormbyar runt kusterna har fått oss att börja ana allvaret. Diskussionen om ansvaret för bristande resurser till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) hotar dock att dölja den mycket större ansvarsfrågan; vem har ansvaret för att minska våra utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser? Uppmärksamheten på brandförsvaret kan på samma sätt som åtgärden att sätta krokar på sittliften dölja politikernas stora svek i hanteringen av klimatfrågan.
Vi är på väg mot fler och värre värmeböljor, mer torka, fler stora skogsbränder och allvarliga orkaner som fäller skogarna till marken och orsakar översvämningar och höjda vattennivåer. Våra utsläpp gör världen varmare och det får konsekvenser. Men detta är inga oundvikliga väderhändelser, vinden blåser inte längre vart den vill, utan är påverkad av vår klimatpolitik. Det är denna politik som borde vara den största frågan i valrörelsen. Diskussioner om cykelkrokar och brandredskap gör det svårare att se de omätbara konsekvenser som misslyckandet i den globala klimatpolitiken orsakar.
Inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009 var Sverige ordförandeland i EU och hade en unik möjlighet att följa upp den framgångsrika strategi som sedan miljötoppmötet i Stockholm 1972 byggde på respekt för sambandet mellan klimatpolitik och global rättvisa. Men istället tog Sverige på Köpenhamnsmötet initiativ till den misslyckade förhandlingsstrategi som drev mötet mot sammanbrott och skapade en oöverstiglig klyfta mellan industriländer och utvecklingsländer. Den nya strategin innebar att Kyotoprotokollets förutsättningar övergavs: Utvecklingsländerna skulle nu istället ta det större ansvaret för klimatproblemet och EUs åtgärder skulle genomföras i utvecklingsländer och inte på hemmaplan.
Förslaget att avveckla Kyotoprotokollet visade sig vara ett fatalt missgrepp och skapade misstro i förhandlingarna mellan utvecklingsländer och industriländer. Det väckte misstankar bland utvecklingsländerna om att industriländerna ville stärka sin maktställning på utvecklingsländernas bekostnad. Ansvaret för misslyckandet doldes av en massmedial kampanj som gav USA och Kina det största ansvaret för sammanbrottet och Fredrik Reinfeldt fördunklade effekterna av sin strategi genom att beklaga att klimatförhandlingarna inte bara handlat om klimat utan också om fattigdom och global rättvisa. På detta sätt täcktes misslyckandet i Köpenhamnsmötet över med kommentarer som likt krokarna på sittliften döljer det verkliga förhållandet.
Vår oro är inte längre obefogad. Det blir allt svårare att oreserverat glädjas åt badvädret, och bortförklaringarna förlorar i trovärdighet. Det blir allt tydligare för många att klimatförändringarna är den verkliga orsaken till extremvädren. När jag, tillsammans med barnbarnen bygger en trädkoja, vaknar vreden över de misslyckade klimatförhandlingarna. Insikten om att det är barnbarnen som om några år måste hantera mycket värre torka, skyfall, värmeböljor, orkaner och brinnande skogar är outhärdlig. Det minsta man kan begära av politikerna som bar ansvaret för de misslyckade förhandlingarna i Köpenhamn är att de avgår och lämnar över till mer insiktsfulla politiker som förstår vad som håller på att hända och är beredda att ta ansvar för en förändring.
