Det är inte teologin som bestämmer kyrkans uppdrag, det är världen. De kyrkor som under 30-talet inte protesterade mot den eskalerande antisemitismen, eller samarbetade med fascistiska och nazistiska regimer, svek sitt uppdrag som kyrka. Nu när högerextremismen på nytt breder ut sig i Europa räcker det inte att beskriva denna verklighet, kyrkan måste vara drivande i motståndet.

”Det är allvar nu” utropar Anders Borg och Carl Bildt i en artikel i Di. Deras analys speglar en europeisk självgodhet, där Europa är utan skuld för vare sig Ukrainakrisen eller den ekonomiska krisen. I deras perspektiv vilar ansvaret för utvecklingen i Ukraina helt på den oberäknelige Putin och den ekonomiska krisens orsaker finns i motståndet mot den liberalekonomiska agendan. Denna agenda har skapat en arbetslöshet där 26 miljoner saknar jobb vilket är en grogrund för de antidemokratiska rörelser som gick framåt i Europavalet. Självkritik hade varit mer passande.

Europa befinner sig i ekonomisk kris och på randen till ett storkrig. Tystnaden om finanskapitalets makt ger inget hopp om förändring och de stora orden med hot om repressalier mot rysk ukrainapolitik klingar tomt. Denna politik, där motparten allt mer utmålas som en glupsk angripare, förbereder inte en fredsprocess utan syftar mer till att acceptera en NATO-anslutning och militär upprustning. Som om en extra u-båt och 10 JAS plan skulle kunna bevara freden. Det kanske är på sin plats att påminna om att den eldkraft som användes för att annektera Krim var ungefär densamma som ett förband från hemvärnet använder i en av sina övningar.

Bakgrunden till denna, för västmakterna överraskande ockupation och annektering, ligger inte i rysk vapenkraft utan i ett Ukraina delat av korruption och ojämlikhet. Internationella protester och beslutade sanktioner har hittills varit verkningslösa mot den ryska nationalismen och utanförskapet i Östra Ukraina och det var lätt att destabilisera den inrikespolitiska situationen. Fascistiska inslag i Majdan-regeringen gjorde inte saken bättre.

Det bästa försvaret av Europa ligger i en ökad jämlikhet, försvar av minoriteternas ställning och ett tydligt nej till fascismen. Att steg för steg kritiskt granska EU:s ekonomiska politik och bromsa nationalismen gynnar EU som fredsprojekt mer än aldrig så många u-båtar. Lars Ingelstam och Anders Mellbourn ger i dagarna ut en uppdaterad version av rapporten Vägval, Fred och Säkerhet. De föreslår en rad åtgärder i linje med den framgångsrika politik för Östersjöområdet som de nordiska grannstaterna inledde på 1990-talet.

Tidigare samarbetade vi när det gällde kustbevakning, miljöskydd, föreningsliv, företagsamhet och handel. Vänortsarbetet var också en viktig samarbetsform liksom uppmuntran till fortsatt och bättre integrering av den rysktalande befolkningen i de baltiska staterna. Det Bästa försvaret i dag är att fortsätta arbetet för en väl integrerad samhällsgemenskap och ett omfattande icke-militärt samarbete. Detta för att stödja internationell krishantering och fredsbyggande för att förebygga väpnade konflikter.

Den provokativa utrikespolitik som varit Sveriges de senaste tio åren har ersatt det tidigare samarbete som byggdes upp med östersjöstaterna och Ryssland. Det svenska beslutet, förra veckan, att gå in i Riga med Nato och sedan öva ihop till sjöss samtidigt som regeringen förnyade tillståndet för Natos radar och stridsledningsplan AWACS att passera över svenskt territorium är inga signaler till fred.

Det kalla krigets retorik och världsbild är ett hot mot freden. Normaliseringen av våldet som USA och Sverige utvecklar tillsammans, bland annat genom att Sverige är den tredje viktigaste partnern i NSA:s avlyssningsarbete och att vi tyst accepterar drönarkriget gör Sverige till en ansvarig partner i krigshandlingar. Sveriges utökade vapenexport tillsammans med egna planer på militär upprustning är en del av en internationell uppbyggnad av militär kapacitet. Denna expanderande upprustning som i vår tid tagit förnyad fart är en verklighet som ofrånkomligt gör kyrkan till en proteströrelse.