Maria är två år. Hon ska utvisas. Hon ska lämna den enda familj hon haft, och resa till ett land hon aldrig varit i, till en familj som är psykiskt och fysiskt oförmögen att ta hand om henne.

Jag kan inte komma till tals med känslan av en lagiskhet som förblindat oss för den rena, råa medkänslans avskalade imperativ. Bara det beslutas av en tjänstehen på ett statligt verk, ansvarigt inför demokratiskt tillsatta politiker, då kan det aldrig vara orätt – oavsett hur ondskefullt det är.

För visst är det ondska att skicka ut en tvååring till en familj hon aldrig känt, i ett land hon aldrig bott i. Ett trasigt land, en jagad familj. Hon är född i Sverige. Hennes enda brott är att hennes föräldrar inte är födda här. De saknar ett papper, det där lilla numret som gör dem väsensskilda från oss andra.

Maria är två år gammal. I en mer rättvis värld skulle hennes liv bestå mer av färgglada kritor och ponnyer hemma i fosterfamiljen Marklunds kökssoffa, och mindre av ord som ”Migrationsöverdomstol”, ”biologiska modern apatisk” och ”familjen torterad i hemlandet”.

Det är ondska. Så ser den ut. Inte en knuten näve, utan en axelryckning och ett ”tyvärr, men”. Ondskans utblommade röst är den trångbröstade byråkratens halvhjärtade mummel.

Det är försåtligt lätt att döva den första, indignerade impulsen. Vi rationaliserar: Vi kan inte ta hand om alla. Systemet finns av en anledning. Att gå emot folkvalda är att gå emot demokratin.

Men godheten är inte alltid det mest rationella alternativet.

Att kasta ut en skyddslös tvååring i världen är en synd mot medmänniskan, mot anständigheten och mot mänskligheten. Måtte detta beslut rivas upp. Måtte Maria få stanna, och måtte vi påminnas om att vi har byggt hela vår tro på att Gud valde att födas mitt ibland oss som just flykting, skyddslös och behövande.

Mattias Irving